I Eksjö sta' på Ränneslätt...

I Eksjö sta' på Ränneslätt, där går en äkta bra polkett, så diktade Albert Engström om garnisonsstaden Eksjö.

Så. Utanför Eksjö och mitt inne i det militära övningsfältet Ränneslätt ligger en förkastningsbrant. Toppen av branten är en fornborg och klippan kallas Vittingsberget eller Vittingen. Allt som oftast är det avstängt på grund av övningar och tillgången på klippan är begränsad. Jag hade min första klätterupplevelse där. Långt innan jag verkligen började klättra. Jag har skrivit en liten berättelse om det tidigare här på bloggen. Alla klättrare här i Eksjö har tittat på berget vid både ett och två tillfällen. Men det har alltid dissats på grund av att det är alltför löst och utan naturliga linjer. Besvärligt med militären och accessen också…

Så det krävdes att utsocknes klättrare tyckte att här skulle det gå finfint att göra sportklätterturer för att jag skulle ge det en ärlig chans.

Vafan! - göra leder där vi tänkt att det inte var någon idé. På vår egen bakgård dessutom. Det här krävs att kollas upp. Med kritiska ögon, motvilligt men glädjande, fann också jag en hel del kul så vips hade jag en nytur gjord och fått lite annat klättrat. Nu i helgen den sista i november tog jag en vända ut igen för att prova en led som Andreas Harne satt upp - Dominator 7b. Jag har gjort ett press på den en gång innan så jag visste lite vad som väntade. Det hade regnet rätt rejält men jag hade goda förhoppningar om att den skulle vara torr då det är rejält brant. Tyvärr hade det runnit igenom en del men det blev ett press ändå. En liten film om det finner ni här.

Jag tog också en lov runt klippan och fann att trots att det regnade och hade regnat mycket så var stora delar av väggen torr och då menar jag hela vägen upp. Jag har nog inte riktigt fattat hur överhängande den är. Gott och väl sju-åtta kanske fler möjliga leder som ännu inte ens firats ner över hade varit torra och klätterbara i sin helhet. Här finns potential i de övre graderna.

Väggen är stor kanske tvåhundra meter bred och upp mot 40-50 meter hög som högst. Klättringen är dock fördelad på två huvudskaliga områden som inte är så höga med en och annan möjlig led där emellan. Till vänster på klippan med runt femton meters höjd ligger ett parti med lutning från brant slabb till lätt överhäng, kanske finns det plats för tiotalet leder här.

Till höger på klippan ligger riktigt branta leder där höjden på de längsta kan bli uppemot tjugo kanske tjugofem meter. Klippkvaliteten är lite sisådär och kräver hård rensning. Klättringen kommer bli spektakulär på väldigt tredimensionella formationer.

För närvarande finns fyra gjorda leder en 5c, en 5c+, en 6b och en 7b (7a+?) samt några öppna projekt.

En liten film från i somras från ett av projekten finns här…

Ser fram mot att klättra där i vinter då jag tror att det nog är möjligt. Så länge det är en normal svensk vinter och inte som de två senaste då Småländska Höglandet förvandlades till ett isklättermecka.

Höst - November

Den nionde månaden

Vintermånad

Slagtemåned

Revolutionsmånad

Dimman sveper det döende gräset

fåfängligt

trotsar de sista löven ålderdomen

Fallet

mot natten

-

Lyssnar du noga ekar

ett sista skall

från det sista drevet

Men ännu dansar myggor i svackan

skräddare på åns svarta vatten

Värmen dröjer kvar

Korpen majestätisk profil mot grådager

Över svartgrön barrskog

Ensam

Endless Summer

Endless Summer med australiensarna The Jezabels låg lämpligt i spellistan när jag startade bilen efter en förmiddagssession på divanen. Kylaren mot Fjällbo. Låg förmiddagssol tvingade på solglasögon. Den krispiga luften gjorde att jag tog på mig lite för mycket för promenaden upp till hyllan där Petter satt tillbakalutad med slutna ögon. Lapandes de ännu varma solstrålarna som en katt njuter solen i sydvänt fönster. Jag lyssnade efter ett spinnande ljud men allt som hördes var rödgula löv som föll genom luften.

Klippan var torr och vädret var nästintill fantastiskt. Bredvid oss kom ytterligare ett replag men vi såg inga fler klättrare uppe vid Fjällbo.

Vi värmde lite lätt på Svarta diedret och jag gjorde sen Stopper och Stepper. Leder som jag länge tänkt göra men som aldrig blivit av. Kul. Finfin klättring och brantare än man tror.

En kort topprepssejour blev det även borta vid Stora Väggen, Guns of Buxton grad 6+ R/X. Kommer vara ett skrämmande tillfälle att leda den och det gäller att ha en väldans alert säkringsman. Det skulle nog gå att fånga ett fall från toppen genom att hoppa baklänges ner i hålet mellan blocken som man står på. Nu är ju kruxet som väl är säkrat med grejer en inte alltför lång bit under fötterna. Där uppe gäller det bara att hålla ihop huvudet.

Vid stora väggen och ängen fanns det fler klättrare både repklättrare och bouldrare så åtminstone några klättrare hade slitit sig ut ur plastgreppshelvetet och tagit sig an det fina sticket.

Hur som helst en fin dag med fin klättring. Hösten är fantastisk eller som ägaren till Perroquet Vert sa en gång på engelska med fransk brytning "Climbing is really a winter sport". Det gäller kanske i Provence här i Sverige är det en aktivitet för hösten.

Bohuslän

I morgon bär det av till Bohuslän. Det här klippet är från förra gången det begav sig.

Hoppas på en lika fin och trevlig helg även denna gång.

Kennys crack

Strömbrytaren till Technicolorfunktionen var i läge ON. Alla reglage var dragna till max. Himlen bedövande blå. Ljungen hade slocknat men ormbunkarna och lövträden stod i intensiv brand. Alla höstens färger förstärkta av den kristallklara luften och i solen var det ännu riktigt varmt trots att det var sista helgen i september. Det var inte mycket trafik och morgondaggen torkade upp vartefter jag närmade mig målet för bilresan. Jonsbo har en av Sveriges finaste tradlinjer, en klockren jamspricka genom en närmast monolitisk överhängande vägg av ljus granit. Att den sedan avslutas med en brutal takpassage ger bara extra allt på en linje som redan har det mesta.

Efter samspråk, uppvärmning och fina prestationer av klättrande vänner rackade jag på och knöt in mig. Det kändes till en början inte särskilt stabilt. Har ändrat i sekvensen i starten och fick ta i mer än jag tänkt redan från det att jag lämnade backen. Jag övergreppade lite och kom upp till första vilan med början till pump i underarmarna. Jag kände inte tillförsikt inför nästa del av leden. Klättringen gick ändå bra och händerna gjorde sitt utan för mycket tvekande. Fötterna placerade sig bra och precist upp till absolut sista delen innan den riktigt goda vilan. Det var nog mest jävlaranamma och envishet som tog mig dit. Efter vilan kommer ett underbart dieder och ovanför det vilar taket… På ett sätt märkligt lockande trots sitt oinbjudande yttre, ett svart hål som granitens vita och solens strålar inte riktigt orkar lysa upp.

Längst in under taket där man kan få en kort vila är det alltid blött som för att sätta en sista tagg i självförtroendet. Märkligt nog kände jag mig stark och kunde göra en no-hands i knälåset. Hängandes helt horisontellt drygt tjugo meter upp i luften gav jag underarmarna en snabb återhämtning och sedan var det bara att jobba på upp till toppen.

Väl uppe bad jag Eklund att lägga av.

Jag la mig på rygg och tittade upp i himlen där ett litet moln svävade fram ljudlöst och tyngdlöst. Jag lät mig översköljas av endorfiner och adrenalin innan jag satte mig upp och log.

Tack till Kenny, Martin N, Simon och Eklund för påhejning och peppning.

Särskilt tack till Simon Gustavsson för fina foton http://www.simmesfoto.se/

Amaliagrottan, the saga continues

This may be the last post on Amaliagrottan for a while. Next time I'll write about it, it may hopefully be of my own attempts.

Petter Restorp came over from Bohuslän this friday. He made a quick ascent of it. Second go.

The name is Slagsmålsklubben (fight club) and it is a swedish grade 8 that is a french grade 7b+.

For more information and some pics, visit his blog http://petterrestorp.blogspot.com/2011/09/slagsmalsklubben.html

Amaliagrottan III

Henrik Bolander had a couple of hours to spend on the roof crack. He came yesterday and did some cleaning and spent a few hours this morning working the route. He did two real tries but sadly had to go back to Stockholm without the first ascent.

Ronny Ek did put up a good effort and did the hand moves through the crux but got very stretched out and left his feet behind. He still has got the high point though, if high point is adequate when it comes to climbing roofs.

Ronny sticking the jam on the crux.

Tomorrow more strong climbers from all over the south of Sweden will continue the siege on the Amalia cave.

Amaliagrottan 2 - the sequel (The Amalia cave).

Ok. So here it is. Probably the only time I’ll write in English on this blog. But I’ll do it this time since this route is so amazing that it is of international interest.

I haven’t seen anything like it except on photographs from USA, never from Sweden or even Europe. And it will go. We did, or rather Ronny did, all moves except for one or two. I had caught a cold so I never tried it, went for the camera instead.

This is an invitation to send. Feel free. I’ll even lend you my gear if you need to add some. Write me on the blog and I’ll guide you to it.

Check out Petters blog http://fingerjam.blogspot.com/2011/09/amaliagrottan.html for a different take of the same route.

Lyckebergsstenarna

Hade ett par timmar över men inte tillräckligt länge för att åka någonstans. Det var så fint väder att det vore skamligt att gå inomhus. Springa var inte tal om då jag sprungit 15 km terräng dagen före och dessutom varit på konsert på kvällen. Trots dryga 25 grader fick det bli Lyckebergsstenarna. Sticket är väl inte det bästa i den värmen men hellre det än inomhus på plast. Kunde ju också passa på att göra lite research inför en liten förare.

För länge sedan när jag och Johnny Hörberg, fd Eksjöklättrare, hittade bumlingarna var min dotter med ut. Hon var väl inte ens 6 år då. Jag frågade henne vad hon tyckte ett av problemen skulle heta. Som väl var sa hon inte Barbapapa utan Dunderklumpen. Det fick bli mitt tema för namnen. Här finns Enöga, Pellegnillot, Elvira Fattigan och Toots med flera.

Jag passade på att spela in en vidjo med tre fina problem och det finns ytterligare ett par klassproblem. Det är synd bara att bumlingarna är så låga. Det finns mellan femton och tjugo problem inkl variationer. Stenarna är väl bara av lokalt intresse men om någon råkar få motorstopp utanför Eksjö och har paddan i bagaget så...

Amaliagrottan - Sveriges häftigaste jamspricka?

En liten film som förhoppningsvis lockar någon att komma hit och pröva linjen. Är det Sveriges häftigaste jamspricka? Jag kommer börja jobba på den jag med men jag behöver någon som har lust att jobba på den med mig.

Den ligger ca fem mil från Eksjö på Småländska Höglandet.
Det är fyrahundra meter anmarsch på stig, det finns en sjö (vill man fiska måste man ha fiskekort -ädelfiske), det finns eldstad, det finns ved, tror det finns vindskydd annars finns det plats att slå upp tältet, det finns utedass.

Den första klätterturen.

Det var som jag minns det en grå dag. Det måste ha varit om sommaren. Kanske var det sommarlovet mellan femman och sexan. Cyklarna drog vi in en bit från vägen. De var treväxlade och jag kunde cykla långt utan att hålla i styret. Jag har för mig att Bertan kunde cykla länge på bakhjulet. Men inte lika länge som Sten. Sten kunde cykla hela vägen från Svärdet till Nortullskolan på bakhjulet. Sten brukade snurra med pekfingret i sitt hår när han tänkte. Det brukade bli en lock över höger öra. En gång snurrade han fast sig så att fröken fick klippa loss honom. Han hade Beppemössa på sig så fort han lämnade klassrummet i flera veckor efter det. Jag hade en röd S.C.O och Bertan hade en Skeppshult tror jag. Eller möjligen var det en Monark, kanske var den blå. Jag minns inte att vi hade med oss fika. Ett blått plastrep hade vi med oss fastsatt på pakethållaren på Bertans cykel. Det vet jag för det spelar en roll i den här historien. Om vi hade fika var det säkert kakor, bullar och saft, kakor och bullar i en plastpåse eller möjligen Tupperwareburk. Saften i varsin sirapsflaska.

Vi hade planerat att gå upp på toppen, genom den lilla oansenliga mur av stenar som märker ut fornborgen. Sedan gå ner längs med den branta stig som har en lejdare av metall uppsatt och som leder ner till botten av ravinen. I botten därnere hade min far hittat en stockeka som länsantikvarien lagt beslag på. Vi hade förhoppningen om att hitta något mer. Men framförallt skulle vi klättra. Jag vet att vi var förväntansfulla. Av någon anledning var det jag som började klättra. Om det bara blev så eller om det var jag som var mest på eller om vi spelade sten, sax och påse kommer jag inte längre ihåg. Vi höll till ganska långt till höger där det inte är så brant. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på fötterna. Det var antingen kängor eller röda Converse. Klippan var lös och förskräcklig och efter knappt femton meter tar det stopp. Toppen hägrar bara några meter upp, kanske fem. Jag kom varken upp eller åt sidan. Vad värre var, jag vågade inte heller klättra ner. Så där stod jag. Det var då vi kom på att repet var kvar på pakethållaren. Efter allt mer och mer skräckslagna på gränsen till tårdränkta och desperata försök att klättra ner satte Bertan iväg till cyklarna. Jag fick stå kvar där jag stod. Först måste Bertan springa uppför nedstigningen och därefter upp till själva toppen. Sen en utförslöpa bort till ett litet vad, det här var innan den lilla bron. Sedan de sista hundra meterna uppför till cyklarna. Och sen tillbaka igen. Inte längre sammanlagt än en dryg kilometer. Men jag vet att vi båda tyckte det var som en mil.

Bertan sprang med klappande hjärta och med rädslan nära till gråt. Själv stod jag där och benen började darra. Då visste jag inte att om det slabb kan man stå där. När jag väl lyckats bemästra skräcken ännu en gång började jag på nytt att se mig om. Bertan hade varit borta länge och jag blev allt mer klar över att jag inte skulle orka stå kvar. Benen skakade och jag började känna av någon slags kramp i armarna. Jag försökte återigen se om jag inte kunde klättra ner men det fanns ingen chans alls. Uppåt verkade ju helt dumt. Till vänster sträckte klippan ut sig i hundratals meter och blev dessutom brantare och brantare. Till höger var det kanske möjligt att ta sig till en lite lättare väg upp. Jag försökte verkligen att stå kvar men det kändes allt mer omöjligt och till slut bestämde jag mig för att försöka att sakta ta mig uppåt och utåt till höger. Det var ren självbevarelsdrift. Klippan var extremt lös så det gick inte att lita på något jag höll i eller stod på förrän jag testat det ordentligt. Ryckt i det. Stampat på det. Utan att tappa balansen. Ibland fick jag något i handen ibland grusade sig fotstegen. Sakta sakta tog jag mig mot den hägrande linjen jag sett. Fortfarande hörde jag inget ljud uppifrån som avslöjade att Bertan var på väg. Efter vad som då kändes som en evighet kom han dock. Då stod jag reda på darrande ben på toppen. Jag hade klättrat några meter till höger till en ränna som var lite lättare. Alltjämt lös men den tog mig till toppen.
Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde sen eller vad vi sa. Men jag vet att jag inte berättade om mina vertikala eskapader för mina föräldrar när jag kom hem.

The scene of the deed.

Brottslingen återvänder till platsen för brottet.
I går gjorde jag en nytur på riktigt på berget. Mer än trettio år senare. Inget stordåd men en fin led med fin klättring - Anfäkta och Anamma, 5c.

Dagdrömmar

Jag stängde av motorn och därmed även Thin Lizzys Johnny the Fox meets Jimmy the Weed. Tog ett djupt andetag och öppnade bildörren, morgontrött och inte alltför uppiggad av tanken på att gå de tjugo metrarna till mitt kontor. Det var nästan helt tyst på Långanäs, en ensam fågel kvittrade i ett träd eller buske i närheten. Jag genade över gräsmattan som var daggvåt, luften var höstligt morgonkall men utlovade värme framemot dagen. En tanke från botten av mina önskningar kastade mig till mitt älskade tält, vått av dagg på gräsmattan vid klubbstugan i Bärfendal. Jag hoppades på väder den långhelg om några veckor då planen är Bohuslän.


Jag behöver verkligen en resa till Galgeberget, Häller och Skälefjäll. Jag förstår inte hur jag skulle kunna överleva utan att bli småonykter under det smutsiga plasttaket på klubbstugans veranda. Jag längtar efter att stänga till om mig i mitt tält och att framåt fyra vakna kissnödig och varm. Att efter den första tvekan krypa ut ur tältet för att i månljuset gå genom det daggvåta gräset och huttrande låta min stråle träffa ett av träden borta vid komposten bakom toaletten och sedan krypa ner igen, småkall, i sovsäcken och sluta ögonen i ytterligare några timmar.
Presson doftar behagligt av kaffe, på gasköket steker jag en omelett till frukost. Det är som vanligt en långsam morgon men ändå präglad av viss otålighet. Dagens förväntningar avslöjas av namnen på de leder och berg som bollas över frukostbordet. Senare när den första ölen korkas upp svider det i de slitna fingrarna och på den tunna huden på handens ovansida som trots jamhandskarna ändå vittnar om en dag i närkontakt med bohusgranit.

Ett daggvått gräs och kylig morgonluft är min Proustska Madeleinekaka.


Några bilder från Bohuslän 2010. Bagatell, Galgeberget.


Utsikt från mitt tält en bohusmorgon.


Frukostomelett.


Verandagemyt.


En lite regnig eftermiddag. Johan H har just spritat sin jamsåriga händer. Jonas med en av de svartaste böcker jag läst. Stig Saeterbakkens Osynliga händer.

Träningsuppehåll

Något av det värsta jag vet, trasig bil är en stark utmanare till tronen, det är att vara sjuk. Jag hatar att bli påtvingad ett träningsuppehåll eller att inte kunna klättra. Jag vet att han gått länge bredvid mig nu men jag har spelat ett remispel och nu har han fått övertaget, halsont, småfebrig och huvudvärk. Nu har jag i och för sig en massa jag kan göra i en fotölj. En del som till och med är borde göra. Till exempel borde jag ta tag i mitt uppsatsarbete. Men någonstans, inte särskilt långt bort från medvetandet, spökar den inställda löprundan, det förlorade boulderpasset och det missade ledpresset. Koncentrationen försvinner och jag sitter och dagdrömmer om lätta steg på grusvägarna på Ränneslätt, med hög luft och bra musik i hörlurarna. Det där riktiga långpasset på femton kilometer som inte känns smärtsamt alls utan bara skönt och befriande. Jag drömmer om sekvensen på mitt boulderprojekt, det svåra gastonmovet med taskig balans. Jag drömmer inte minst om Kennys Crack, den perfekta sprickan på Jonsbo. Hoppas kunna återvända dit snart.

På söndag hoppas jag vara tillräckligt frisk för att känna att jag har nöje av en dagstur till Göteborg. Jag skall ändå till Göteborg för att lägga mig på divanen vid halv sju så jag tänkte slå tre flugor i en smäll. Tidig avfärd och klättring på dagen, psykoanalys på kvällen och efter det en ale eller två med kamrater någonstans där man också kan röka en cigarr.

Kanske kan jag lättare fokusera på uppsatsen nu när jag fått göra mig av med lite frustration. Ett pass på greppbrädan tror jag nog ändå fungerar. Lite substitutionsbehandling. Inte kan väl det ställa till det. Eller?

Fint besök

Petter och Joanna Åsander var på genomresa och passade på att klättra lite. Med sig hade de charmknippet Jonatan 8 månader. Småland visade sig från en rätt bra sida. Klipporna var torra och det var lite drygt femton grader. Bra väder för klättring. Vi bjöd först på Mariannelund och försökte skrämma Petter på Jacobs led. Lite skraj vart han. Halvvägs upp hade han en runout bakom sig och tittade uppåt och insåg att - Oj, Det var visst inte över. Det är nu det börjar. Men för en slabmaster var det en enkel on-sight.



Kolla runouten.
Kan för övrigt bara rekommendera leden och för all del även Polskt Regnväder. Båda lederna är väl värda att leda. Det är visserligen lite långt mellan säkringarna men det är bra säkringar. Polskt regnväder är mer safe men svårare. Båda skall ha ett R bakom graden men ingen av dem skall ha ett S eller X.











Här närmar han sig slutet och sträcker sig efter den första juggen på tjugo meter slabbig sexaklättring. Men som sagt "Det är slabb, man kan stå där".





Vi åkte dan därpå till Jonsbo som är något av det mäktigaste som finns inom många mils avstånd med ett par leder av långt större intresse än bara lokalt. På Jonsbo finns bland annat en överhängande jamspricka som blivit lite kontroversiell då det sitter ett ankare ett par meter under toppen. Ett mål för flera klättrare har varit att göra leden från botten till toppen utan att använda bultarna. Petter liksom jag själv var ute efter det. Tyvärr fick jag inte till det överhuvudtaget den här dagen. Tror det var längesedan jag klättrat så dåligt. Får skylla på all work and no play och kanske för mycket bouldrande. Petter gjorde dock ett suveränt flashförsök. Flash eftersom han hade sett leden på film innan.
Anders Nyberg kom ut efter en tidig avfärd från jobbbet och hade med sig en långärmad tröja, utan den hade det inte blivit något andra försök. Efter diverse epics som Jonatans mage producerade blev det ett andra försök som slutade i att leden gjordes. Kennys Crack svensk grad 7. Ankaret kommer försvinna och leden kommer att ha en historia i förarna framöver med två förstabestigare, en upp till taket och en hela vägen.
Här kommer en film som visar flashförsöket. Den är lång men klättringen och musiken är fin.

Jonsbo

Som jag saknat att bouldra. Roligt att det kommer att finnas åtminstone ett femtontal riktigt fina problem inom 150 meters avstånd. Då finns det ytterligare områden som jag inte ens varit och tittat vid. De ligger inte längre bort än 4-500 meter.

Att Jonsbo sen har några av de mest spektakulära linjerna på många mils avstånd gör ju inte saken sämre.

En förhandsvisning av ett litet film- och boulderprojekt.

Gråväder

Envist har jag stirrat ut genom fönstret. Frågat mig om det inte ljusnar lite. Om det inte rör det sig lite, där i trädtopparna. Kanske att det torkar upp. Asfalten är fortfarande mörkt blå av väta. Men visst ljusnar det och det är inte bara för att jag vill som det rör sig i träden, åtminstone så rör sig en del grenar. Datorn konfirmerar, YR och SMHI utlovar lite bättre eftermiddag. Frågan är om det hinner bli torrt. Är det värt att köra 35 km för att putsa boulderproblem där toppen troligen håller mycket vatten? Gasbrännaren går ju förstås att använda. Och lite handdukar. Men är det värt resan?

Ja, det är det allt.

Projekt

Av lat. projectum till projicere 'kasta fram'; jfr projektil
Samma iectum som i Objekt, Abjekt och Subjekt.

Objektet är framkastat i en skild mening till Projektet som snarare skall förstås som utkast, skiss eller idé. Objektet är framställt såsom en sak. Abjektet är det som är frånkastat eller utstött såsom i exluderat, utspytt, paria. Subjektet är underkastat såsom att vara subjekt till en kung, att vara dess undersåte.

Johan önskar göra leden Masken på Galgeberget. Johan är här subjekt i en bemärkelse skild från undersåte. Snarare agent, person som handlar, agerar. Masken är det som är framställt, som är objektet, det kommer efter verbet att göra. Men att önska göra är ett projekt. En idé eller utkast.

Men de projekten tar jag rätt lätt på. Lederna finns kvar, jag lämnade leder i England som jag hoppas komma tillbaka till, de vilar där. En förstabestigning är nåt annat, det är de som för mig är Projekt.

Ta Blues För Lyckliga Lillie på Lägernberget som exempel. En led med mitt namn på sig. Goda vänner, duktiga klättrare, förr från Eksjö då 1994 från Göteborg, på besök i barndomslandet. De klättrade den och fann den så fin att Pelle gjorde den tre gånger den dagen. Det gav mig någon slags njutning och glädje.

Att titta på en linje. Känna lite på den från backen, fira ner och putsa lite försiktigt. Finns det nåt där? Ja det kan nog gå. Redan där börjar ett namn ofta göra sig gällande, det kan förändras efterhand men förvånansvärt ofta sitter det. Rensa lite mer, kanske clogga och eventuellt toppa lite. Säkringsmöjligheter? Det första ledförsöket! Graddiskussion.

Jag har nu ett sånt Projekt på Skallaberg. Namnet är klart. Det enda jag behöver göra är att sätta den. I förrgår for jag av fyra gånger på lika många försök. Vänsterfoten slinter av när jag flyttar vänsterhanden. Det är ett dåligt fotsteg och jag måste tima handflyttet perfekt.

Viss frustration blir det ju precis i samband med fallet men som helhet kändes dagen ändå bra. Never had a bad day in the mountains, sa Birkett i nån DVD jag såg. Så sant.

Själv återkommer jag ofta till kommentaren av Dale Goddard i filmen Performance Rock Climbing, fritt citerat ur ett alltmer glömskt minne - Climbing isn't rewarding in spite of it's frustrations... It's rewarding because of them.


På onsdag är det dags för nästa försök. Sticket verkar ju inte vara det bästa men skam den som ger sig. Det finns massa nyturer runt hörnet.

Att börja om...

Jag börjar om.
Jag har försökt föra blogg förut men jag gapade nog då efter för stort stycke. Den här gången skall det bara handla om klättring... nästan bara om klättring.
Jag börjar också om när det gäller klättring. Känns det som. Sedan -91 har jag klättrat mer eller mindre regelbundet. Men nu på väg mot 47 år, i september, så känner jag mig på väg in i en andra, eller kanske möjligen tredje fas i klättringen. Så det kommer nog handla om det. Längre fram kommer kanske tillbakablickar på resor jag gjort och människor jag klättrat med.


I slutet av maj var jag i England och Peak District. Den resan får stå som punkt noll. Jag hade många förhoppningar på den resan. Jag ville bli av med mitt On-sight spöke. Jag ville klättra många fina leder på grit för att se om friktionen verkligen var så där fantastisk som de säger. Jag ville se några av de leder som inspirerat mig och motiverat mig genom åren och som om och om igen letar sig in i DVD-spelaren. Jag kan inte se mig mätt på Hard grit. Jag ville också se den engelska landsbygden och de fantastiska hedarna som vänner har talat om. Sen ville jag också bara vara med mina reskamrater och ta en ale och äta något riktigt engelskt.

Hur blev det då?
För en månad sedan vaknade jag alltså i hytten på färjan på väg hem till Sverige igen. I bagaget fanns förutom öl och en ny sele och nya approachskor åtta dagar och en kväll med klättring i Peak District.


Jag har genom åren klättrat i Tyskland -Frankenjura, Frankrike - Verdon, Annot, Ombleze, Fontainebleau m fl, Luxemburg - Berdorf, Danmark - Bornholm, Norge - Nissedal och i Sverige - på det mesta i Östergötland, Småland, Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän. Det är svårt att ranka klätterområden men Stanage, Froggatt, Curbar, Burbage m m hamnar för mig där uppe med Bohuslän, Fontainebleau och Verdon. För klättringens skull, för historiens skull och för miljöernas skull.

Jag väntar fortfarande på bilder från några av mina reskamrater, när de kommer blir det mer text om klättringen. Ett par bilder som snarare handlar om miljön än klättringen har ändå fått pryda det här första inlägget.