Dörraberget reser sig majestätiskt upp ur Svanaviken i Sommens is. Här finns ett antal fina isleder och några mixturer. Vad jag vet är den vänstra långa trappstegsisen med ett mixat insteg ledd. Kanske var jag och Tom Bjernerud förstebestigare för två vintrar sedan när det gäller att gå hela vägen nerifrån inklusive de första femton metrarna. Att isdelen har letts tidigare tvivlar jag inte på.
Simon nedanför stora isfallet på Dörraberg.
Det stora isfallet är lett många gånger och är en av södra Östergötlands finaste islinjer. Längst till höger på klippan finns ytterligare isar som mig veterligen aldrig blivit ledda eftersom de är mycket tunna på överdelen. Här finns ett superfint M5 (M6?) projekt för den hugade. Först tio meter nära nog lodrät is därefter en tre meter hög ispelare och sedan en cirka tio-femton meter hög drytoolingspricka. Hoppas få möjlighet att känna på den senare i år.
Mellan det stora fallet och de högra linjerna finns en tunn mixad linje som jag prövade förra året men som jag backade av på grund av säkringsmöjligheterna på den övre delen. Nu i år var det sämre is och sprickan var därför inte isfylld så den var mer möjlig att säkra. Något osäkrare klättring men mer säker. Trots det är det lite av en psykled. Åtminstone för mig.
Dörraberget 2011
Strange Days M4/5
Starten är inte så farlig. Drytooling i tre-fyra meter på bra placeringar med dåliga fötter, välsäkrat av en friend och en stor hexa. Här är huvudet inga problem. Sen upp på en smal men bra hylla. I år kunde jag placera en kil, förra året gick det att få in en trettonskruv parallellt med klippan i en bulle. Skruven var nog bättre. Tunn is leder upp till något tjockare is dock inget som tar en skruv. Jag bestämmer mig för att slinga en två-och-en-halv-centimeters gran som växer på en liten hylla men eftersom placeringarna är kassa och fötterna också så får jag mjölksyra och tokpump och istället för att gå rakt upp på lite bättre is flyr jag in på hyllan. Väl där återfår jag armarna men inte riktigt huvudet. Jag lämnar granen under fötterna och gör ett par tre moves innan jag kan hooka yxorna runt en död men stabil en. Egentligen hade det varit bättre att gå på från hyllan där jag placerade kilen hela vägen upp till den hylla där enen står. Nu tog jag psykvägen upp. När enen väl är slingad är det en mantling upp på en bra hylla, en knapp meter djup. Det var från den som jag firade av förra året. Då litade jag inte på att fira av endast från enen utan gick bort på hyllan och la repet också om en liten tall. Nu går jag på ytterligare någon meter, slingar tjock is som växt mellan ett fastfruset block och klippan. Sträcker på mig och lägger en dålig kil som ändå känns good-enough. Gränslar blocket och ställer mig sedan efter hand och efter några bökiga moves på blocket. En yxa i isen djupt inne i en spricka och högeryxan i klippa jammad fast med drag neråt åt sidan. Eftersom det är ett dieder står man lite trångt och jag släpper vänsterhanden för att leta reda på camalot tvåan som givetvis sitter på felsida. Handen nere bland friendsen på höger sida intill klippan. Jag behöver vrida mig lite för att komma åt och skiftar vikten på högeryxan som plötsligt inte längre jammar i sprickan… den är lös i luften.
Balansen är helt körd… och jag hinner tänka – jaha då händer det – förstemansfallet med stegjärn och yxor och skit.
Det kändes som om jag föll väldigt långsamt. Det gjorde inte ont. Jag landade på hyllan knappt tre meter ner. Kilen floppade och smällde mig rakt i ansiktet. På tänderna och jag vet att jag tänkte – inte mer tandprolem nu, jag har fan inte råd. Den här gången blev det dock varken sår, blod eller ärr. Jag har märken av en camalot etta i pannan och en Black Diamond bugaboo på kinden. Den här missade dock att göra avtryck. Yxan tappade jag när jag slog i hyllan men inget brutet eller ens mörbultat. Repet hade tagit och det som hindrade mig att studsa vidare ner i enen var den slingade isen. Efter att ställt mig upp och känt efter skickade jag ner en loop till Simon. Han skickade upp yxan och jag gav mig upp igen. Den här gången gick det bättre, även om jag var lite skraj just där jag föll och vågade inte gå upp en decimeter för att klämma in en superfriend utan gjorde mig så lång så lång som jag bara kunde. Jag litade inte heller på den tidigare högerhandsplaceringen utan hade högern i isen i sprickan och vänstern på en liten list ute på väggen till vänster. Efter att frienden placerats var det cruising till toppen där en isskruv, faktiskt, fick säkra upp utsteget.
Strange Days M4/5
Skall bli kul att komma tillbaka och göra den i något bättre stil.
