Något av det värsta jag vet, trasig bil är en stark utmanare till tronen, det är att vara sjuk. Jag hatar att bli påtvingad ett träningsuppehåll eller att inte kunna klättra. Jag vet att han gått länge bredvid mig nu men jag har spelat ett remispel och nu har han fått övertaget, halsont, småfebrig och huvudvärk. Nu har jag i och för sig en massa jag kan göra i en fotölj. En del som till och med är borde göra. Till exempel borde jag ta tag i mitt uppsatsarbete. Men någonstans, inte särskilt långt bort från medvetandet, spökar den inställda löprundan, det förlorade boulderpasset och det missade ledpresset. Koncentrationen försvinner och jag sitter och dagdrömmer om lätta steg på grusvägarna på Ränneslätt, med hög luft och bra musik i hörlurarna. Det där riktiga långpasset på femton kilometer som inte känns smärtsamt alls utan bara skönt och befriande. Jag drömmer om sekvensen på mitt boulderprojekt, det svåra gastonmovet med taskig balans. Jag drömmer inte minst om Kennys Crack, den perfekta sprickan på Jonsbo. Hoppas kunna återvända dit snart.
På söndag hoppas jag vara tillräckligt frisk för att känna att jag har nöje av en dagstur till Göteborg. Jag skall ändå till Göteborg för att lägga mig på divanen vid halv sju så jag tänkte slå tre flugor i en smäll. Tidig avfärd och klättring på dagen, psykoanalys på kvällen och efter det en ale eller två med kamrater någonstans där man också kan röka en cigarr.
Kanske kan jag lättare fokusera på uppsatsen nu när jag fått göra mig av med lite frustration. Ett pass på greppbrädan tror jag nog ändå fungerar. Lite substitutionsbehandling. Inte kan väl det ställa till det. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar