Vad jag talar om...

”Folk som lämnar det obestämda för att försöka precisera vadhelst som sker i deras tanke, är svin.”

    Antonin Artaud

Icke desto mindre.

Fråga - Om Haruki Murakami hade varit klättrare och inte löpare hade han då skrivit boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om klättring”?

Jag har ett projekt på Skallaberg. Första gången jag firade ner bredvid den så lade jag den på framtiden, någon annans framtid. Jag tittade på en annan linje och såg bara de här tre parallella sprickorna lite i förbifarten.  De såg alla tre alltför svåra ut för att jag skulle bry mig om dem. Det nuvarande projektet är den mittersta sprickan. Några år senare firade jag ner över linjerna på riktigt och insåg att de inte var omöjliga alls. Det är lite runout väggklättring från en hängande stand upp till första placeringarna. På mitt projekt kan man ha siderunners i en linje bredvid om man vill, men ju mer jag jobbat på leden desto mer känns det som en förfulning, Även om det är osäkrat är det en vackrare och mer tilltalande linje att gå rakt upp. Sen ett par bra säkringar varav den ena  är lite i vägen för optimal fotplacering. Kruxrörelser och så små säkringar och en runout till toppen. Jag har halkat av tio kanske tjugo gånger på exakt samma ställe. Jag kommer upp där. Står bra på ett okey steg med båda fötterna och med ett bra grepp för höger som jag måste matcha på. Sträcker mig sedan långt med höger in i en smärtsam vass fingerslott som tar tre fingertoppar. Sätter vänster fot i sprickan, häl ner och försöker skapa tryck på foten. Vänster hand i ett tunt sidepull i sprickan med tummen i opposition. Höger fot smear på en liten valk och så drag till ett slopigt grepp med vänsterhand där fötterna släpper eftersom de förlorar trycket. Eller istället för draget mot slopern, följ efter med vänster till skitdålig slot under höger hand och hoppa upp vänster fot till bra fotsteg strax ovanför naveln. Eller försök gå i layback. Jag har gjort alla lösningarna och alla känns lika lite solida. På lead har jag ännu inte lyckats. Tjugetolv var jag på Skallaberg väldigt få gånger och bara en gång på projektet. Tjugetretton måste jag dit igen. Nu längtar jag.

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Tåsteröds vatten. Jonas ligger och läser vid mina fötter. Jag säkrar och Johan klättrar. Han är långt över sin sista säkring, en rock etta som blir mindre och mindre ju mer han inser att han nog har klättrat fel. Traversen borde gjorts längre ner. Han svär och kämpar. Benen darrar och han ser mer och mer desperat ut. Rockettan skulle i det psykläge Johan nu är i knappt hålla vikten av en förflugen tanke. Jag säger till Jonas att nu faller han snart. Jonas lyfter blicken från A, B och C och tittar rakt in i ögonen på Johan som kommer farande ner i en utdragen och ljudlig utandning. Han faller långt kanske fem sex meter. Jonas tittar på honom och säger - Jag såg in i dina ögon… Du var på en plats jag aldrig vill besöka. 

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Nissedal. Ovan vid långa leder på egna bitar. Lillasyster som replagskamrat. Jag gör allt förstemansarbete. Vi har ett sextiometersrep och en handritad papperslapp som förare. Jag springer på fulla replängder och hamnar på ett parti med få säkringar. Jenny ropar - fem meter kvar. Ingen standplats i sikte. Jag går på – Två meter kvar! Femton meter ner till senaste säkringen. Varför skulle jag springa på så? Ville inte, vågade inte nedklättra. Hittar ett större flak som ser ut som om det ligger på berget. En microkam och en liten rock får duga som stand. En bit bort till höger ser jag en bultlinje, det skall inte vara nå’n bultlinje till höger. Tankarna far genom huvudet medan jag tar hem Jenny. Har jag klättrat vilse? Tänk om det här flaket bara ger sig av. Panikkänslorna tvingas undan med hjälp av andning och fokus på annat. Jenny kommer upp och säger - tänk om flaket ger sig av. Som om det skulle kunna göra det bara för att man tänker det, så talar jag om för henne att jag redan har tänkt den tanken, så den behöver inte tänkas mer. Jag går iväg och innan jag hinner lägga min första säkring hittar jag en hylla fem sex meter upp till vänster. Jag andas ut och gör en riktig stand och tar hem Jenny. Vi var inte vilse. Bultlinjen var bara en nytur som gjorts efter att föraren trycktes.

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Tur och retur i Hondan eller var det Opeln? Hondans bakluckeöppning gick sönder och Jonas fixade den med hjälp av en gas- eller bromsvajer från en moped, nå’n liten ring från något annat och ett antal andra pillemariska ting så att den gick att öppna inifrån. Opeln hade taklucka som det regnade in genom även när den var stängd. Båda höll till Verdon och tillbaka. Opeln lät som en flöjt med takluckan öppen och takbox på. Särskilt i nedförsbackarna söder om Paris på väg till Fontainebleu. Den här dagen gick turen norröver mot Ågelsjön. Arla start och hem i mörkret. Vad vi klättrade minns jag inte. Utöver en led. Flaket på sjöklippan. Obetydlig i graden, men likt en fossil bevarad i hjärnbarken till långt efter det att jag inget annat längre minns.  Solen på väg att sjunka under horisonten. Vi firar ner till insteget en halvmeter över ytan på sjön. Tar av oss selarna och släpper iväg dem. Det har varit en fin dag. De sista strålarna flämtar över skogskanten långt bort i väster. Vattnet är nattsvart men himlen är fortfarande ljus. Jag ger mig av först. Att röra sig på klippa. Helt fri. Utan rädsla, utan ansträngning. Zen kanske, vad vet jag. Jag stannar till halvvägs, hookar ett ben runt flaket och tar ett kort med kameran jag har hängande runt halsen. Blixtbelysning.  Väl uppe packar vi ihop, vandrar bort mot bilen och kör hem. Nöjda med dagen. Ovetandes om att det var en dag som ett och ett halvt decennium senare, lite drygt, framstår som någon slags milstolpe.

Så. Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Jonas solo på flaket way back when.  

To be continued…

Veckans träningsfilm

Återigen inspirerad av Martin Jurander, denna gång av hans blogg, så lägger jag upp veckans träningsfilm.

7,5 kilometer löpning i Brännemon. Bäst var det när jag kom ut på de öppna partierna där snön lätt och luftig gick upp en bit på vaden. Sämst var det där det var plogat och bildat en skorpa som var precis så där tunn att att den varken bar eller brast. Sprang i samma pulszon som sist jag sprang den här rundan, då var det minus nio grader men barmark. Idag var det minus tre grader men snö och det innebar mellan sextio och nittio sekunder långsammare per kilometer. Enda abret med passet var att jag inte hann ut innan solen valde att gömma sig bakom molnen.

I see you at the weighing in...

Dags för en invägning. Sommaren har gått, hösten likaså. Solen orkar knappt över trädtopparna, inte ens mitt på dagen. Ett vitt tunt täcke har lagt sig över Småländska Höglandet. Isyxorna hänger förväntansfulla på sin plats på väggen. De vet att det snart är dags. Det är över ett halvår sedan jag senast satte mina eskapader på pränt.

So here it is - the wrap up.

Bredvid mig på bordet under ett omslag till en Nakd Bar och under en Sigtuna Midvinterblot ligger en broschyr för Chapelle Notre-Dame du Roc. På golvet står en skokartong för ett par Salomon trailrunningskor, yogamattan ligger bredvid och i övrigt är min sittplats belamrad med träningslitteratur, poesi, filosofiböcker och så min älskade Freud förstås. I stereon sjunger Ian Andersson In and out the back door ran/ one front door angel/ Her hair was a golden brown/ She smiled and I think she winked her eye. På bordet ligger en spork och döljer nödtorftigt månpocketmärket på ”Dagarnas skum” av Boris Vian och bredvid den ovanpå Albert Camus ”Tankar om giljotinen” ligger min gps-klocka. På vänster sida om min fåtölj samsas Eric Hörsts ”Conditioning for climbing” med tidskriften ”Runners World” och med en doktorsavhandling om rättspsykiatrin. En stapel av påbörjade, halvlästa och utlästa böcker lutar betänkligt över röret med Echinacea. Det sammanfattar sommaren och hösten rätt bra.

Jag har i det sista gått två lördagar på raken på Flex pass som är ett pass för funktionell rörlighet. Flera dagar efter första passet hade jag en otrolig träningsvärk i Gluteus. Viktigast är dock att jag dagen efter passet vaknade utan ont i låga ryggen för första gången på gud vet hur länge. Där, i låga ryggen, har det annars spökat på riktigt i år.

Några bilder från sommarens resa, den åttonde i ordningen, till Verdon.

Chapelle Notre-Dame du Roc

Altaret

Vy från kapellet över Castellanes stadskärna

Balkong vid Place de la Fontaine där mången god öl druckits på den belgiska baren.

Ryggpaj var det som satte stopp på flytet efter Kungen av jidder på Rankulla. Jag gjorde Skottlinjen på Vittingsberget men sen blev det väntan, naprapat och vila och Frankrike där jag sprang upp till Chapelle Notre-Dame du Roc som vakar över Castellane.  Lite klättrat blev det också, skam vore det annars, men vi vandrade en del och sprang en massa. Min finaste löprunda någonsin (hittills) var att springa Sentier Martel. På botten av kanjonen, längs med floden, uppe på slänterna nära klipporna, genom tunnlarna och sedan hem från Couloir Samson till tältet på Carajuan Camping Municipal du Rougon vid Grand Canyon du Verdons östra spets. Jag mötte vandrare, såg aidklättrare och friklättrare på l’Escales. Jag såg gamarna cirkla på termiken och getter som uppskrämda skuttade sig uppför slänter som jag nog önskat vara inknuten i. Klättermässigt var höjdpunkten att klättra med Linn på hennes första flerreplängders – Bwana Maline 5b, 5b, 5c, 5b – härlig känsla att klättra 200 meter över floden Verdon med sin dotter. På Ciccis födelsedag gick Cicci och jag de tusen höjdmetrarna upp på Sommet du Robion, 1660 meter över havet, och på toppen belönades vi med utsikt som sträcker sig till medelhavet i syd och till alperna i öst. Vi åt födelsedagsmiddag där, vatten och medhavd fougasse med chevré och tapenade. Gamarna celebrerade oss med att cirkla 10 meter över våra huvuden. Nästa gång (2014?) blir det att springa upp tror jag. Jag jobbade också lite på några hårda leder, mest för att Cicci har lite höjdrädsla och anmarscherna kan vara rätt utsatta. De här lederna var hyfsat tillgängliga, men old-school 7c i Verdon är ta mig fan hårt så… Bra träning var det i alla fall.

Ingången till kanjonen. Vy från Rougon.

Linn på väg ner till insteget på Bwana Maline.

Linn toppar ut med floden Verdon långt där nere i dalgången.

Solen belönade vår insats med sina sista strålar innan den sjönk ner bakom bergen.

Sommet Du Robions västra topp.

Sommet du Robion på lite avstånd.

I Sverige regnade det, med bibliska mått som Eklund skrev i ett SMS. Som väl är finns det numer en klippa som håller sig torr när det regnar och där har det lagts timmar och dagar. Vittingen blev min ark och den lockade det som kanske är det bästa med klättring - goda vänner. Återigen är det vännerna som är det viktigaste, långt mer än klättrade meter och klättrade grader – och att visa en led för någon som sen berättar hur mycket han uppskattar den. Att ge bort ett projekt till någon trevlig person bara för att… Att valla runt någon och visa pärlorna. Se en snabb repetition av en testpiece eller bara ta en öl ihop och tjôta bort en timme eller två. Här hemma eller i Brodalen, på ett block nedanför stora väggen i Utby.

Jag har fått projekt. Här hemma och i Västerled. Martin var här och satte upp några boulders som bara är måsten, Hygienisk grävling är ju på bara en halvmil bort så den blir det att jobba på i vinter, Jonsbo kanske också är nåt att ta sig ut till men där hägrar den bultade linjen till vänster om Kennys crack mer än bumlingarna. Jag hängde på den en gång i somras, med lite jobb så är den fullt möjlig. Vittingen har flera projekt dels mitt eget oklättrade och dels alla 7c som bara har en eller två bestigningar.

Inomhus har det hänt saker i Eksjö, väggen har fått en ansiktslyftning och vi är numera ett ganska stort gäng som klättrar tillsammans flera dagar i veckan. Helt plötsligt känns det roligt att gå inomhus.

Höglandsklättrare och hangarounds
nedanför ett av projekten på Jonsbo.
Foto Jonas Håkansson.

Snart är det dags för is och det finns några tänkta projekt som jag hoppas på. Mer om det vad det lider. Sävsjö bjöd på fin bouldertävling i helgen som var. Jag hade som mål att komma topp 5 och inte ha någon klättrare över 40 bättre än mig. Båda målen infriades. Det sporrar till mer.

Nu när jag har fixat min lilla dator så kommer jag att uppdatera mer igen.  Ser fram mot en fin vinter med klättring både på klippa, block, plast och is. Samt mycket löpning.

Och här är en liten film från höstens eskapader

Det var nästan hela invägningen, en liten tanke till bara, jag sparar det viktigaste till sist.

Bäst och viktigast är att de klättrare jag känner och som råkat ut för olyckor har kommit mer eller mindre helskinnade därifrån. Klättring är stort, ibland större än livet, men att det skulle vara värt det. Det är tveksamt.