Spellistan består av Kvelertak , Kurt Vile, Charlotte Gainsbourg, Underworld, The Sisters of Mercy, Sonic Youth, First Aid Kit, Svenska Akademien, Rosvo, Anna Ternheim och Selah Sue. Vägen är riksväg 40 mot öst. Strax efter att motorvägen tar slut, precis på krönet av den långa nerförsbacken efter det att den tillåtna hastigheten sjunker från hundratio till åttio ser jag ett ovädersmoln som sträcker sin gråhet ända ner till jorden. Knappt två minuter senare försvinner allt ljus, vindrutan möts av regn, hagel och snö på samma gång och horisontellt med marken. Hastigheten på bilarna framför sjunker till under femtio och jag tänker att det här blir en lång resa. Bakom mig ligger Göteborg och ett par dagar blandat med klättring och studier.
RV 40
Bryans Led 30/3
På fredagen åkte jag till Övre Väggen och cloggade på Bryans Led. I hörlurarna samma spellista som i bilen. Det blåste kallt men solen sken och musiken värmer alltid min själ så det var bara kroppen som led… och fötterna. Jag började med mina omsulade Miura Velcro men insåg efter att ha försökt lösa första kruxet att skor som vrider sig på fötterna inte är det bästa på knopparna på utbys granit. Firade av och bytte till skor med snörning, samtal med ett trevligt par, klättrare, vilket i sig är en tautologi då klättrare alltid utan undantag är trevliga. Dessa trevliga personer var intresserade av hur jag riggat cloggen och om det var möjligt att använda jumar på liknande sätt. De var också intresserade av Bryan och vad jag tänkte om den. När de väl promenerade ner mot ängen, hand i hand mot den sjunkande solen, så var jag redan på väg uppför den inledande sprickan och den långa sträckningen som etablerar mig på den oberoende delen av leden. Fin spricka leder till mantling upp på en hylla, ytterligare en mantling upp i en horisontell spricka leder till tunn knoppklättring och en lång sträckning, långt till säkringarna nedanför, hyfsade grepp varifrån man kan placera några mindre vänner och sedan ytterligare en resning/mantling till de avslutande rörelserna som leder till ett räddande grepp och en sista sträckning till toppen.
Jag har delat in leden i några olika faser inför ledförsöket nästa gång jag är där. 1/ Inledande fasen upp till hyllan och placerandet av tre friends i tvärsprickan samt vila. Fysiskt och psykiskt lätt. 2/ Mantlingen upp i tvärsprickan, lätt men det är när jag står där som jag måste bestämma mig för att gå på. 3/ Klättringen upp till näst sista greppet före sträckningen. Här kan jag fortfarande hoppa av om jag inte litar på min kapacitet. Känsligt och viss psykfaktor. 4/ Sista greppet och sträckningen, känsligt och med hög psykfaktor. Snabb placering av säkringar i nästa tvärspricka där inget får messa till sig. Dåligt med marginaler för strul på grund av inte alltför bra grepp och sämre steg. 5/ Resningen/mantlingen upp till den lilla ramp som tidigare varit grepp. Det tekniska kruxet för min del. Dock säkringar i höjd med movet. Psykiskt safe. 6/ De avslutande rörelserna till det goda greppet. Definitivt falloffable där man lämnar minivännerna under sig och till sidan. Inget fall man vill göra, dessutom om man kommit dit vill man inte behöva göra om nederdelen igen... så viss psykfaktor.
För mig gäller det att hålla två saker i gång. Dels att fokusera på rörelserna och klättringen som är fin, njuta av processen utan att tänka på prestationen samt att hålla koll på psykfaktorn som jag tror kommer vara som störst under slutet av fas 4 och fas 5. Till min hjälp har jag att huvet fortsatt är bra, något som tycker åtminstone jag visade sig på söndagen.
Jag har delat in leden i några olika faser inför ledförsöket nästa gång jag är där. 1/ Inledande fasen upp till hyllan och placerandet av tre friends i tvärsprickan samt vila. Fysiskt och psykiskt lätt. 2/ Mantlingen upp i tvärsprickan, lätt men det är när jag står där som jag måste bestämma mig för att gå på. 3/ Klättringen upp till näst sista greppet före sträckningen. Här kan jag fortfarande hoppa av om jag inte litar på min kapacitet. Känsligt och viss psykfaktor. 4/ Sista greppet och sträckningen, känsligt och med hög psykfaktor. Snabb placering av säkringar i nästa tvärspricka där inget får messa till sig. Dåligt med marginaler för strul på grund av inte alltför bra grepp och sämre steg. 5/ Resningen/mantlingen upp till den lilla ramp som tidigare varit grepp. Det tekniska kruxet för min del. Dock säkringar i höjd med movet. Psykiskt safe. 6/ De avslutande rörelserna till det goda greppet. Definitivt falloffable där man lämnar minivännerna under sig och till sidan. Inget fall man vill göra, dessutom om man kommit dit vill man inte behöva göra om nederdelen igen... så viss psykfaktor.
För mig gäller det att hålla två saker i gång. Dels att fokusera på rörelserna och klättringen som är fin, njuta av processen utan att tänka på prestationen samt att hålla koll på psykfaktorn som jag tror kommer vara som störst under slutet av fas 4 och fas 5. Till min hjälp har jag att huvet fortsatt är bra, något som tycker åtminstone jag visade sig på söndagen.
Mellanspel
Gårdagen hade inneburit studier och psykoanalys där jag låg på divanen och övergick till kväll där jag tillsammans med två icke-klättrande vänner gick till Rover på Andra Långgatan. Vi drack öl och jag åt en 200 grams Ass on fire burger med tillägget att du kommer gnola på Jonny Cashs Ring of fire hela kvällen. Visst var det mycket chili och Jalapenõs men inte var det babianröv dagen efter. Efter en snabb tur till divanen på söndagsmorgonen satt jag i bilen på väg mot Gärdsås där Piotr Åsander och de dynamiska kusinerna Håkansson hade slått sina rack ihop. När jag kom fram var Petter på väg att leda Kryckan repsolo och Johan rackade på för ett onsight-försök av Jannes hörn. Jag följde Kryckan och tycker nog att den inte var så dum för sin grad, bra led om man vill leda femmor. Johan gjorde en fin insats på Jannes hörn men klättrade lite fel i toppen och fick ta ett rätt okidoki fall. Sen gjorde han rätt och jag följde och rensade. Den vill jag gärna leda nästa gång jag är i Gärdsås, till och med värd att komma tillbaka dit bara för att göra den. Vi velade lite fram och tillbaka och bestämde oss sen för att jag ville göra Dart och för att jag tyckte Johan skulle göra det Luftigare steget.
Låt mig bara säga att det Luftigare Steget är fin klättring men att man kanske behöver ha huvet med sig eller känna att man har överkapacitet för att njuta av en lyckad onsight. Jag hade det när jag gjorde den för en dryg månad sedan, Johan hade inte det i söndags. Det var något av en epic fail men eftersom Johan är så generös med sina känslor vid sådana tillfällen är det ett tillfälle för gemensamt skrattande. Frustrerat svärande från hans del eller påtårnatassande för omgivningen är inte påkallat, högt i tak skulle man säga om det var på en arbetsplats. Nu är det som väl är inte en arbetsplats så en annan metafor är av nöden. God kamratanda hade kanske passat om inte det fört tankar till antingen gammalkommunister, scouter, militärer eller poliser som åker piketbil och spelar Björneborgarnas marsch. Nåväl skit samma – det var roligt i alla fall. Sen hände det mer som jag inte bryr mig om att redovisa mer än att det innebar att två personer ovetandes av varandra båda slog rekord i flest säkringar per meter. Den ene vann över den andre som kom god tvåa.
Dart 1/4
Dart är en gammal Doseth led som börjar med lätt klättring till ett litet tak och därefter en teknisk och sin längd till trots förvånansvärt ihållande spricka. Leden är väl inalles tio meter och har ett litet rykte om sig. Själv har jag haft stor respekt för den ända sen jag först började klättra i Utby. Nisse Gustavsson skrämde mig för den. Här har säkringar rippats och här har det brutits fötter. Jag toppade en gång och letade ut en sekvens som fungerade och provade ut några säkringar, fick beta från Petter om en ball-nut placering och som av en slump passade den enda jag har alldeles perfekt (röd nr 2). Xrille som kommit på besök toppade även han på leden med stor framgång och berättade innan jag toppade för andra gången om en duktig klättrare som gått i backen på ett on-sight försök. Så lätt som Xrille klättrade behöver han släppa paddan snart och leta reda på rephuvet igen.
Jag gjorde alltså ytterligare en toppning och väntade ungefär en kvart innan jag gjorde mitt första ledförsök. Klättringen upp till greppen under taket och de första säkringarna är mycket lätt. Säkringarna där är bombers och jag lutar mig ut och lägger lite halvblint en Wallnut-trea som är bra neråt men som skulle kunna lyftas ur vid övergången vid läppen och upp på väggen. Efter de initiala greppen vid takpassagen kommer en sekvens med riktigt dåliga grepp som leder till en fin slot varifrån jag kan lägga ball-nuten i brösthöjd, ett par hyfsade sträckningar och halvbra grepp leder till ytterligare en bra placering (C4 #0.75) Sen stod jag på toppen och tackade Xrille för att han säkrat och Petter för att han stått på toppen och hojtat peppande ord. Jag hade under klättringen inte haft en tanke på säkringarna annat än då jag la dem. Fokus låg på klättringen och först vid näst sista greppet kom tanken - håll ihop det nu. Klättringen var njutning och inte prestation, träningen under våren har också gjort sitt. Om jag håller i det här så kommer det bli spännande att se hur långt det bär under 2012. Nu vill jag ut på klipporna här, i Göteborg, i Bohuslän, i Östergötland, I Verdon och på blocken här, i Kjuge, i Västervik, I Knutby, i Annot och kanske om planerna går i lås i november i Fontainebleau .
Tillbaks i bilen
Strax innan Jönköping avtog ovädret och hastigheten ökade. Ju närmre Eksjö jag kommer desto närmre hastighetsbegränsningen kunde jag köra. Mellan Nässjö och Eksjö höll jag till och med lite över åttio. Väl hemma tog jag en Dogma från Brewdog och det sista av min Clynelish. Jag tyckte att jag var värd det, men kanske mer för bilkörningens än för klättrandets skull. Det är läskigt där ute på vägarna.
