Trick Pony, min egen Savage Horse ;)

Okey. Here’s the deal. Är det förnuftet som talar eller fegar jag på någonting som egentligen är safe. Svår balansgång i det vertikala då ett err kan få ödesdigra konsekvenser.

Så Trick Pony på Klevberget är ett gammalt projekt från min sida. Jag har bara varit på berget en gång tidigare men fick redan då upp ögonen för den här fina linjen. Det är en delikat brant slab i grad sju ungefär. Att toppa är en sak, att leda är en helt annan. Efter ungefär tre meter får man i en bra mastercam 0 och en röd ballnut, de är små men bra. Det har jag kollat genom att ramla i dem. Sen går man på och det inte mycket till steg och halvtaskig friktion men det funkar. Upp till en nisch där det är ett långt sträck till nästa camplacering som kanske är en mastercam 0 det med, men jag valde 00. Jag var osäker på cammen men drog rejält i den när jag firade ner och checkade av leden. Jag tänkte då att det inte vore dumt att provfalla den men gjorde inte det. Jag tänkte också att det inte vore dumt med en crashpad eller två.
Sen toppade jag den ett par gånger och kände på alla rörelser och det kändes som att jag nog hade den vajrad. Det var då jag valde att ge fan i förnuftet och se det som den gamla vanliga fegheten. Jag gör väl ett ledförsök.

Starten är trixig där man stiger upp på slabben och i princip har man händer och fötter i samma horisontella spricka innan man reser sig och får upp händerna i nästa spricka där man placerar de två första säkringarna, som sagt små men bra. Därefter kommer kanske det egentliga kruxet - att via en dålig ramp för händerna och dåliga friktionssteg på slabben etablera sig i nästa tvärspricka. Nåväl det gick ju bra. Men sen fick jag inte till det med fotplaceringarna för att stiga upp och lägga nästa cam i ett långt sträck nerifrån så då föll jag. De båda säkringarna höll, så då visste jag ju det.

Knyt ur samla ihop mig och göra ett försök till. Här skulle jag backat undan i tio minuter och fått tillbaka krämen i framförallt högerarmen men istället gick jag på ganska direkt. Allt flöt på bra och uppe där jag föll fick jag till det bättre. Så upp med högerfoten och i med cammen. Ett par ryck och jag bestämmer mig för att den är bra. Klipper i repet. Tummen i gaston i greppet under cammen och en riktigt dålig sluttare för högerhanden och så stig upp med fötterna. Taskigt grepp för vänstern i gaston och högern till en bra liten ficka, vänstern till en dålig list. Nu är sista säkringen i höfthöjd. Vad jag har kvar är att luta ut med belastning på högerhanden och sätta upp vänster fot på en liten ramp, belasta den och sen sätta upp höger fot på sluttaren. Låsa av med vänsterhand och sträcka höger hand ut till ett bra grepp och sen… Sen är man i princip hemma.
Men vad gjorde jag. Jo, jag skakade ut lite snabbt med högern men kände mig lite pumpad, försökte sätta upp vänsterfoten men eftersom jag var pumpad kunde jag inte hänga ut som jag ville i högern. Och istället för att få bort pumpen gör jag mig lång och stäcker mig efter det goda högerhandsgreppet men får det inte riktigt och vänsterhanden floppar och jag är i luften och…

Jag inser att cammen rippar och jag är på väg mot backen ca sex meter nedanför…

Jag låg där på marken och kände efter, men inget verkade brutet. Jag hade hamnat på sidan. Var mest lite förvånad över att revbenen och axeln verkade intakta och det formligen sprutade alla möjliga efenedriner och adrenaliner ur kroppen.

Jag vill dit igen och kanske prova ut en bättre cam, annars får jag göra den med ett par tre crashpads under. Lärdomen är att inte låta viljan att sätta en förstabestigning konkurrera ut förnuftet. Men som sagt det är en svår balansgång då jag alltför ofta lurat mig själv att det är förnuftet som talat - när det i själva verket varit så att jag fegat ur på det som varit säkert.

Hur som helst har jag skrattat gott åt fallet när jag sett det på filmen, går ju att göra det när det går bra, sicken jävla studs.

PS tack till Eklund som gjorde allt rätt i den situationen och efteråt.