Uncertainty

En månad kvar till England. Utesäsongen har inte kommit igång än, snön lyser fortfarande vit och inte bara här och var. Det är kallt, vinterkallt. Premiären på klippa avklarades i söndags. Första fallet för året var ett riktigt lyxfall - bulten i fothöjd och helt fokuserad på att gå vidare tappade jag greppet och föll fyra fem meter ut i luften, snyggt och dynamiskt taget av Simon Talltorp. Ett skolboksexempel på hur man skall säkra på ett brant överhäng. Fingrarna var kalla så jag kände inte av att jag tappade crimpen förrän jag var i luften.

Jag leder Quietus, Stanage, Peak District maj 2011.

Vilket leder mig till lärdomar och styrkor jag hoppas ta med mig till 2013.

1 Jag är starkare och lättare än någonsin i modern tid.
2 Jag har mer erfarenhet.
3 Förra året klättrade jag trots lite skadeproblem bättre än jag någonsin gjort förr.
4 De gånger jag klättrat inomhus och har haft möjligheten att leda har jag medvetet låtit bli att ropa Ta!
5 Trots influensa och förkylning gånger 2 har jag hittills i år 64 loggade träningspass – löpning, klättring och styrketräning.

Och ändå så är den långa vintern ett orosmoln. Har jag fokuserat på rätt saker? Förra året satsade jag vintern på överkroppstyrka, många pull-ups blev det. I år mycket löpning och de där sista svåra kilona har börjat ge med sig. Inför England 2011 gick jag ner från 92 kilo till 82. Där har jag legat sedan dess. Nu har jag börjat skava på dem också och de sista veckorna har jag legat på 80. Häromdagen gjorde jag min första sub-80-invägning på femton år. Givetvis är det inte bara löpning och vikten som jag fokuserat på, jag har kört mycket maxstyrkeproblem. Boulderproblem med tre fyra maxhårda moves och så fingrar, jag har tränat mycket fingrar. Greppbräda, greppbräda och återigen greppbräda. Men, är det rätt fokus? Har jag rätt i att detta har varit punkter där jag har haft stora utvecklingsmöjligheter? Jag tror det men eftersom jag inte hunnit prova det utomhus är jag lite nervös. Inomhus är aldrig någon mätare för mig. Jag har aldrig varit i närheten av att inomhus klättra i paritet med utomhus. Det är stört omöjligt.

Så söndagens övningar var ändå en bra mätare. Jag gjorde ett move som jag inte ens var i närheten av att göra förra hösten. Nu kändes det till och med rätt lätt. Hundra procent om jag var hyfsat utvilad och troligen sätter jag leden nästa gång trots att det är trettonde till femtonde handflytten på en led som är arton flytt lång. Det handlar om att nypa av en crimplist, flytta fötterna och korsa in i ännu en liten list och sen falla in i en sned ramp med den första handen. Sen var det ju fallet också. Jag reflekterade aldrig över att det var på lead. Jag upplevde det som att jag klättrade lika lätt som när jag körde på topp och det fanns inte i mitt huvud att ropa ta.

Den riktiga kraftmätningen fysiskt kommer dock att komma på leden Peaceful Warrior, först då kommer jag känna om jag är bättre än förra året. Psykiskt kommer det givetvis handla om tradhuvudet. Får se om jag får utmana det i påsk. Sen är det ju on-sightspöket som alltid lurar för mig. Jag exorcerade det i Peak District för två år sedan. Hoppas det stannar borta!