Helgen före första advent

Hösten är nästan slut, vintern tar snart vid. Den första snön har redan kommit och gått. Här på Småländska Höglandet har det varit en kreativ tid. Vittingen blev upptaget av militären igen så repklättringen har legat nere men energin har inte avstannat, den har bara bytt fokus.

Det finns inte så många stenar och inte heller är de så stora. Men man får ta vad man har och göra det bästa av det. Det har inneburit att vi hittat fler nya och bättre block under de två senaste månaderna än vi gjort under de tio föregående åren. En del är nyupptäckta och en del är återupptäckta.

Två områden stiger fram. 

Stensnäs vid infarten till Vittingen. Några block ligger innanför riskområdet och några ligger utanför. Kommer att finnas en hel del fint här men det verkar ändå som om mängden block är rätt begränsat. Sen har vi Höreda. Här finns närområdets mest skrämmande sten som vi känt till länge men som ingen jobbat på. Dags för det nu. Senast idag hittade jag dessutom ytterligare stenar med potential för fler om man går runt lite.

Nackdelen med områdena är att de är lite utspridda men efterhand som vi hittar mer och mer blir de också mer och mer sammanhållna. Här nedan kommer en liten film på ett av de finaste problemen i närheten och en liten teaser på projektet Dub.

Dub är en slopig lätt överhängande arête som kommer kräva några dagars arbete. Förra gången putsade jag upp den och skavde lite på den i en halvtimme ungefär. Idag gav jag den ytterligare en halvtimme sedan tog huden och ljuset slut. Batteriet i kameran tog också slut så de sista försöken kom aldrig på film. Jag hittade ny beta, en crimp för vänstern och jag har en plan för resten. Betan är nu ännu bättre med en hälkrok runt kanten med högerfoten. Så skall man bara få upp vänsterfoten också.

När jag väl gör den kommer det vara det hårdaste problem jag gjort.

Så nu ser jag fram mot vintern. Har jag replagskamrat och det finns is kan jag klättra med yxor, är det inte det kan jag alltid bouldra och ännu går det att klättra på Vittingen.

Come rain, come snow or sun…  

En och en halv från Höreda from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Istället för prozac

Så. Jag hade en känsla av mörker. Trötthet och mörker. Bakom ögonen trötthet och en irriterande tyngd. Sand i ögonen. Saker och ting var mot mig och verkligheten stavades värkligheten. Hösten hade kommit med en kraft som förr kanske hade varit en vindpust men nu var ovanlig. Jag bestämde mig för en semesterdag och att dra iväg. Själv, helt inkognito. Till Västervik kanske. Bouldra lite. Skingra tankarna. Få lite syre.

Först tänkte jag inte säga till någon alltså, men sen tänkte jag att det kan vara rätt gott med resesällskap ändå. I ärlighets namn är jag feg. Det är gott med en padda till och någon som kan spotta. Jag nämnde för Jonny J att jag planerade för en semesterdag, onsdag eller torsdag beroende på väder. Vädret var det enda som hade kunnat hälla mer svart galla över tillvaron. Jonny kunde få semester, så då hörde jag också av mig till Max som hade höstlov. En förfrågan på nätet inbringade en viss SG från Mjölby men som väl var så var det ingen mer som ville åka i bilen från Eksjö. Då hade takräcket fått åka på eftersom den var proppfull med tre paddor och tre klättrare. Bouldering är skrymmande.

Max crimpar och går för slopern.

Vi tog först en sväng till Lysingsbadet. Mest för att det fanns lite lätt där och vi ville värma upp och få en känsla för vad vi kunde förvänta oss av oss. En del var lite blött efter Judas/Simone men några riktiga pärlor fanns det. Max som börjat klättra först i juli visade snabbt att är det bara rätt led så kan han plocka även sexaboulders. För egen del kändes det också solitt. Men krumma sittstarter är inte min forte. Lika bra att ge fan i dem med mina långa ben. Jag gillar ståstarter. En och annan sittstart går väl i o f s ner, men när ansiktet blir alldeles fullt av knän då vill jag inte vara med. Så dem valde jag bort. Men först efter att jag satt mig ner, knäat mig på näsan och blivit gramse. Å inte bara en gång. Varför lär jag mig inte?

Jonny på Lysingsbadet.

När vi alla blivit mätta på vad ville göra vid vårt första stopp så packade vi in oss och for till Röda Väggen. Om förväntningarna på Lysingsbadet var sisådär så var förväntningarna på den nya destinationen riktigt höga, inte skyhöga men höga. Stället gjorde oss inte besvikna. Det enda var väl att jag inte fick 27crags att funka vettigt och jag hade en pappersförare som var lite svårtydd vilket nog innebar att jag inte gjorde det jag trodde jag gjorde vid ett tillfälle. Men jag får väl göra rätt nästa gång jag är där. För tillbaka skall jag och det kommer inte dröja till andra sidan nyår. Fin klippa med perfekt landning. Sol från mitt på dagen ungefär och kanske fem meter hög. Inga stora träd som skuggar och uppe på en höjd. Lysande höst- och vinterklippa. Här finns massor att komma tillbaka till och utvecklas med.

Simme på Röda Väggen. Kolla landningarna och lutningen.

När vi hade tagit slut på all kräm i armarna snuddade solen trädtopparna, huden var så slipad så att telefonen knappt reagerade på mina fingrar när jag skulle spela lite Gogol Bordello för Jonny. Sen bytte vi till mer avslappnade tongångar medan novembermörkret lägrade sig över Sverige trots att det fortfarande är oktober. Men inte i mig. Aftonljuset klädde himlen i rödaktiga toner, lungorna hade andats in den helande blandningen av magnesium och klar höstluft. Det här var en bra dag. Leendet som jag fick efter att ha flashat My Way kommer sitta kvar en bra bit in i nästa vecka.

Jag är ett med klippan. Leendet som kommer räcka länge.

Nu avslutas dagen med en stout, ett litet glas Jura och Jaga Jazzist. 

Klättring är ta mig fan salutogent.

När tiden är knapp.

Idag var tiden mer knapp så det blev lite bouldering.

For iväg vi tvåsnåret till Stensnäs en bit från Eksjö i närheten av Vittingen. Det var bitigt i luften men ändå skönt. Jag har nu fått tag på en orienteringskarta så jag tog först en sväng i skogen och gissa min glädje när jag hittade fler block. Några där det kommer att gå lite svårare problem också. Dessutom utanför riskområdet.
Mer om det nån annan gång.

Drog sedan till två block som ligger innanför riskområdet. Tänkte passa på när det inte var avlyst.

Hade sinnet inställt på Hygienisk Grävling på Dunderblocket. Löste starten och crimparna men gick bet på slutet. Ser fram emot att återkomma till den. Tror den är lite hårdare än 6B+ om jag jämför med både Göteborg och Värnamo. Vi får väl se när den väl sitter.
Putsade upp leden bredvid och tänkte hitta en sittstart, det gjorde jag inte. Men väl en fin 5+ ståstart. Skitig Mink är granne med Hygienisk Grävling. Gick sedan upp till Grytet bredvid och tänkte jag skulle sätta catchen som jag missade på sist jag var här med Jonny och Jannick. Eller det var egentligen inte catchen jag missade utan fortsättningen eftersom jag var så sliten. Det krävdes två misslyckade försök att få den stora slopern, på det tredje satt den. Catchen är från ett stort grepp med rätt dåliga steg långt in under överhänget. Särskilt vänsterfoten är dålig. När man väl får cathen så släpper fötterna och det är bara att låsa kroppen så man inte floppar av. Sen är det några fina flytt innan man toppar ur.

Skall bli kul att jobba på lite hårdare grejer framöver nu när det verkar finnas i närområdet.

En lite film blev det också.



2 lätta från Stensnäs from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Nu är det dags.

Så nu har jag återigen börjat gå inomhus.

Jag skall bli starkare och lättare.

Mål för hösten, vintern.
Bättre på avlåsningar
Bättre corestyrka
Stanna sub-80

Här är en del av tortyrredskapen.

En klättrares försvarstal

Del 1

Jag skrev tidigare om mitt projekt på Vittingsberget. Det där öppna som ingen gett sig på och som jag sen tog mig an som vore det en övergiven katt. Närmade mig den trots att leden bet ifrån. Jobbade mig genom det trots att jag först inte förstod den. Tillfredsställelsen när den sen väl satt är en drivkraft för att söka nya projekt. Redpointing är en alldeles särskild aktivitet i sig med sina alldeles egna förutsättningar, frustrationer och känslosvängningar. Förstabestigningar har dessutom alltid något alldeles visst över sig. Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för det. Ett svar är förstås glädjen när det klickar. Det zenliknande flödet eller kampen som slutar i succé. 

Jag för länge sedan i Font.

En vän skrev i ett annat sammanhang att han inte hade mina ”idrottsliga ambitioner/gener/nerver” för att träna och planera för hård klättring. Nu är ju inte 7b-7c så vansinnigt hårt. Men för all del visst krävs det ett visst fokus och en viss träningsmängd. Särskilt vid 49 års ålder och särskilt om man som jag tänker sig att det vore kul att fortsätta utvecklas. Det fick mig att börja fundera över mina olika ”projekt”. Över mina drivkrafter. Jag måste nog erkänna att det där med idrottsliga ambitioner provocerade mig lite. Jag menar jag tävlar ju inte, skulle aldrig falla mig in. Därtill har jag för klena nerver.
Jag tror inte att jag har idrottsliga ambitioner, gener eller nerver som på något sätt talar för mig. Överhuvudtaget så ser jag inte på klättring som idrott alls. Snarare liknar det en högst privat form av sublimering, där inre drivkrafter omsätts i något annat, en konstform kanske. Därmed inte sagt att jag saknar tävlingsinstinkt och eller att jag inte gillar att prestera. Men idrott, nä. Snarare handlar det om ett antal åt olika håll vilt spretande drivkrafter. Så jag tillåter mig att fundera lite kring det.

    
Det där med att träna för något som känns svårt. Passera trappsteget där det blev motigt, där vi alla stannat upp någon gång, oavsett om det är ett visst gradsteg inom klättring, att springa den första milen eller ta sig genom den där franska filosofens svårfångade och på franskt vis omständligt skrivna texter. Att jobba sig genom det har i mina ögon inget med idrott att göra alls. Det har mer att göra med saxofonisten som vill lära sig spela ”Yardbird Suite”. Jag gillar helt enkelt att bli bättre på det jag gör. Det finns ett begär efter det svårfångade. 

Med andra ord
"Why should I train?... To do the hardest route I could possibly do? ... No, I don't think that is my objective. ... To climb well, yes that is it! To climb well"

Marc Le Menestrel (citerad fritt ur minnet från filmen Performance Rock Climbing)

Jag på en slab i Burbage North, Foto Jonas Håkansson

Gener, ja det vet jag inte särskilt mycket om. Jag vet att jag varken är naturligt fingerstark eller naturligt stark för den delen heller. Men jag gillar träning. Det tycker jag är jävligt kul. Här kommer också tävlingsinstinkten in eller jävlar anammat. Att göra sex pull-ups med tjugofem extra kilo hängande i selen från att tidigare bara klarat två eller att hänga i tre sekunder på den minsta crimpen på Moonbrädan från att tidigare inte ens ha kunnat hänga där överhuvudtaget, det sporrar mig. Men den jag tävlar med är bara mig själv. Klättring är för övrigt på många vis så. Att det är jag som utmanar mig själv på en led som jag tilltalas av på något vis. Därmed inte sagt att det måste till en utmaning för att kunna njuta av klättring. Tvärtom ibland är den finaste dagen den som bara innehåller lätt klättring. Sen är ju uppskattning från andra en krydda i klättringen också. Som när någon klättrar en led som jag ”satt upp” och sen ger den tre stjärnor i sitt scorecard, det är alltid fantastisk kul, eller när någon som betyder något för mig ger mig ett erkännande över det jag just presterat.

”Never had a bad day in the mountains” som Dave Birkett sa.

Och nerver ja, så psykolog jag är så är väl den mentala biten ändå den som nästan är mest svårtränad. Det är ofta som nerverna ställer till det. Att jag vill för mycket, att jag vill göra bra ifrån mig, att andra skall tycka att jag är bra, att jag låser mig eller att jag blir rädd, frustrerad, besviken eller kanske till och med uppgiven men aldrig arg. Det har nog aldrig hänt. Visst, kort frustration när jag trodde jag hade det och så floppade foten eller något. Men ilska är inte en känsla förknippad med klättring. Men även där så är det ju motståndet som bidrar till tjusningen. 

”If we didn’t have the failure, what fun would climbing be?” Daniel Woods

Jannes Hörn, Gärdsås. Foto Johan Eklund

Lite är det samma sak när det gäller många saker som jag tar mig an. Som jag skrev ovan så gillar jag inte det lättsmälta. Oavsett om det gäller klättring, löpning, film eller en viss sorts läsning så gillar jag utmaningen. Jag tappar intresset om det går för lätt. Det sporrar mig att fortsätta när det gör ont, mentalt, fysiskt. Men det finns också något annat som lurar i vassen. Nämligen nyfikenhet över vad jag kan klara av. Hur kommer kroppen bete sig? Hur kommer den mentala biten funka? Är det möjligt för mig att klättra Abstrakt, 8a? Kan jag fortsätta utvecklas ända dit? Kan jag kanske göra det när jag är 50? Det är också en alldeles ny drivkraft, åldrandet. På vilket sätt kan en rätt medelduktig medelsålders klättrare fortsätta utvecklas trots att klockan tickar.

Cherry Coke War, Vittingsberget. Foto: Simon Gustavsson

Så det kokar ner till det här.
Folk har ibland skrattat åt min ovilja att säga att jag är nöjd. Ibland är jag det men det vill jag inte tillstå. Jag brukar säga att taxar är nöjda, de viftar på svansen, får en klapp, en promenad och lite mat, thats it. För att citera Sisters of Mercy - I Want More. Så jag vill inte vara nöjd. Eller jag är inte nöjd. Jag vill fortsätta. Att vara nöjd innebär på något sätt att det är bra som det är. Det kan det väl i och för sig vara för stunden. Stunden där uppe på Skallaberg med en öl i handen efter en dags klättring. Solen är på väg att sjunka bakom horisonten och så är man nöjd. Det vill säga att man vill stoppa tiden och leva i det ögonblicket… för alltid. Ett slags Rigor Mortis.
Nä där vill jag inte vara för länge. Eller jag kan inte vara för länge. Det kryper i kroppen. Jag måste resa mig upp och gå iväg. Tänka på nästa projekt. Att vara människa är att i nuet planera för framtiden baserat på de erfarenheter man gjort i historien. Fortsätta utmanas och utvecklas.

”Man har gott om tid att ligga på en kyrkogård.” Erik Satie
   

 2 b continued

Wichita Vortex Sutra, 7b+

Projektet revisited

Wichita Vortex Sutra, är en av Vittingsbergets allra finaste leder, vilket faktiskt är en bedrift då det finns många högkvalitativa leder på det berget. Den börjar atletiskt och kraftfullt för att via en delikat teknisk passage avslutas med fin lite lagom brant klättring upp till ankaret. En led som skulle ha tre stjärnor på de flesta granitklippor som jag känner till.

Wichita Vortex Sutra går några meter till vänster om
 klättraren närmast som för övrigt jobbar på Pang du är död. 

Så vad står då namnet för. Lederna på Vittingsberget har alla namn som på olika sätt associerar till militära aktiviteter. Berget ligger ju på ett övningsfält gubevars. Här finns bland annat Repmånad och Skottlinjen såväl som Svenska Freds och Rainbow Warrior. Att ge lederna namn är en förstabestigares privilegium. För egen del så brukar jag få intryck från sådant jag läser eller lyssnar på just då. Vid tiden för den här förstabestigningen och för all del under hela sommaren har jag varit en noggrann läsare av den amerikanske poeten Allen Ginsberg. En av hans dikter är ett antikrigspoem, skrivet 1966 under Vietnamkriget, det är en blandning av hans egna ord och inklippta textrader från tv, reklam och tidningar. En intressant aspekt är att enligt Ginsberg så är språket ett av offren för kriget. Vilket ju är en högst aktuell idé med tanke på vilket sätt som de senaste tiotal årens insatser har presenterat i offentliga tal och media.

Skivomslaget till Wichita Vortex Sutra

Jag har läst hans Wichita Vortex Sutra säkert lika många gånger som jag gjorde ledförsök på leden. Jag har lyssnat på den på Spotify. Den är mångbottnad och inte alltid så rakt på. Den kräver att man tar sig genom den på allvar, jobbar sig genom texten som ibland refererar till saker som jag måste slå upp, namn som säkert var kända i USA 1966 men som kanske inte är självklara i Sverige 2013. Den är också svår att läsa för en del saker är så obehagliga, att man skördade 3500 vietnamesiska människoliv per månad under vissa perioder av kriget är till exempel svårt att ta till sig, att man skröt om det i dagpress är nästan ännu svårare. Den uppmärksamme läsaren/lyssnaren kan också höra att vissa textrader letat sig rakt in i texter till musikalen/filmen Hair. Men Wichita Vortex Sutra är också oerhört humoristisk, engagerande och vacker.

Och tyvärr fortfarande aktuell. 
   

Så både väl värd att klättra och att ta till sig som text.

[…]

Napalm and black clouds emerging in newsprint

           Flesh soft as a Kansas girl’s

                                  ripped open by metal explosion—

           three five zero zero      on the other side of the planet

                     caught in barbed wire, fire ball

                     bullet shock, bayonet electricity

           bomb blast terrific in skull & belly, shrapneled throbbing meat

[…]

Allen Ginsberg, 14 februari 1966

Road Trip

Drottningtorget spårvagnen stannade in.
Luften lovade värme.
Ljuden av bilar, bussar, måsar, människor drog täcket av staden.

Gårdagens poesi satt kvar i kroppen och tårarna till America och rytmen av the Lion’s roar och rytmen av Free money och rytmen av Patti Smiths engagemang och Patti Smiths knutna hand i luften, Patti Smiths People have the power och till oss Don’t you forget it, use it och till Edward Snowden Let it snow we want to know.

På torget doften av värme, svett, elektricitet, avlopp, mat.

Inne på järnvägsstationen kaféerna fortfarande morgontrötta.

Frankrikes nationaldag, cyklisterna upp på Mont Ventoux och jag på ett tåg Trollhättan Öxnered Mellerud Åmål Säffle Grums Kil Fagerås Lene Högboda Brunsberg Edane och till sist Arvika.

Martin på perrongen och hans vita bil till den fina klippan Byn.

Och så Oskar goa killen Oskar blyg för nykomlingen. Hamburgare och Lisen och Karl. Värme i Rådane. Generositet och gästfrihet.

Sulvik.

Martin på ett fint boulderproblem.

Så vita bilen, antingen klättrare eller kriminella.
Enda klätterbilen på parkeringen.

Bad i Välseröd, fint.

Viks Kile fint. Bohusstugan fint. Korv.

Bästa leden i Välseröd och Granitgrottan fint men knät fick stryk. Räkor skaldjurspate och lax.

Viks kile fint, Axel Hultqvist stark, Bohusstugan igen. Matjes och färskpotatis.

Viks kile finfint, Joanna Petter Jonatan och Samuel. Martin sätter 30-åriga kriget, fransk cider.

Bohusstugan igen.

Vindön.

Uddevalla och hem

First Aid Kit

Patti Smith

Tågbyte

RCT väggen

Local på Sling it magistern, Sulvik 

Badet i Välseröd

A proper jug 

När man vänder ryggen till Viks Kile

Martin i redpointträsket på Trettioåriga kriget, Viks Kile

Granitgrottan

Slopigt och brant på Stäng grinden, Viks Kile

Orgasm, Viks Kile

Jonatan och Joanna Åsander

The End

Projekt

Det blåser lite svalt från ett öppet fönster. Jag tror katten har varit upp på bordet och nallat rester för han sitter på golvet och tvättar sig förnöjt. Spinner trådar som likt notsystem fångar upp tonerna från Klezmermusiken som Cecilia spelar i datorn i rummet bredvid. Det är kväll och jag har tillbringat några timmar på Vittingsberget liksom flera tidigare dagar den sista tiden. I glaset vatten, då jag nog har tänkt ta en tremilarunda i morgon förmiddag. Visserligen har jag tagit en öl till maten men det räcker med den.





Vittingen ja.
Jag bultade en linje för ett år sedan. Sen har jag känt på det några gånger. Ändrat någon bult och satt någon annan en annanstans. Projektet har alltid varit öppet. Jag har alltid tänkt att det var för någon annan än mig. Kände på det för ett år sedan och på ett par tre ställen hade jag inte en chans. Inte alls.

Sen i våras efter att jag hade satt Blitzkrieg Bop så vände jag mina blickar mot 7c lederna. Jag doggade och satte först upp slingor på Start a war och den var ju möjlig. Gjorde alla rörelser på första doggningsförsöket. Toppade den en gång. Men har inte återkommit till den. Den är så pumpig men senare i sommar så. Det är en fin linje.  Skottlinjen har jag inte rört mer än då Andreas Harne bultade den och Peaceful Warrior har jag klättrat på två gånger men inte i år. Hade lite planerat att göra någon av de tre. Men samtidigt så är det tråkigt att det ligger oklättrade linjer och skräpar så då satte jag ett topprep på projektet. Det kändes inte som att det var möjligt. Andra halvan lyckades jag inte förstå. Nederdelen förstod jag men ett move gäckade mig helt. Det var helt enkelt för jävla hårt. Ändå tänkte jag att det kanske vore möjligt att göra en variant då man gör nederdelen och går till ankaret på Pang du är död. Att det är hårt är ju bara en anledning till att ta i. Så får någon annan göra resten. Tänkte jag då.
Sen var det den fjärde bulten. Satt den för högt eller inte. Jag har firat ner tre fyra gånger och tänkt sänka den men varje gång har jag låtit det vara. En bult som är satt kan man ju svårligen ta bort. Möjligen hamra in om det är borrat tillräckligt djupt. Men man vill ju också att det skall vara ett bra projekt om det skall vara något. Man vill ju inte ge bort något fult.
Så när jag firat ner för att fundera över bulten har jag passat på att titta på överdelen och börjat topprepa så smått. Nu har jag kanske toppat på den tio-tolv gånger fördelat på fyra/fem tillfällen. För tre gånger sedan hittade jag sekvensen som länkade ihop nederdelen med överdelen. Men det var ostädat så då fick det bli en session till med borstar av allsköns slag. Gången efter hittade jag ett bättre sätt uppe på mitten och som nu i måndags också innebar att jag faktiskt kan få till en vila mitt på och då hittade jag också bättre fotbeta på kruxet så idag hade jag tänkt försöka leda den.

Jag hade dock lite annat att göra först, en nytur i femmaregistret som tog längre tid att rensa fram än jag tänkt. Sist men inte minst hade jag bestämt mig för att sänka fjärdebulten. Anledningen är inte att få kortare fall utan att bygga bort ett farligt klipp. Som det var innan så hade man fått stiga upp på mycket marginella fötter och sträckklippa från relativt dåliga grepp. Ett fall då skulle kunna bli mycket farligt. Som det nu är så klipper man från samma grepp men från avsevärt bättre steg och man drar inte ut tillnärmelsevis lika mycket rep. Om man ändå bultar så kan man ju göra det säkert.

Så sanden var på väg att rinna ner i det undre glaset. Det fick bli ytterligare ett topprepsfrest för att hämta hem grejorna.
Jag slant av en gång i slutet men annars så satt hela leden i ett svep, minus ett häng då förstås när jag slant. Nu åker jag på roadtrip och är inte hemma förrän om en dryg vecka, hoppas ingen kniper leden före mig. Det känns som vi har fått ett fint förhållande till varandra nu. Lednamnet har jag också.

Men så kommer tvivlet. Gradtvivlet. Jag tänkte hela tiden att den är 7c. Men det går lite för lätt just nu. Jag kan inte vara riktigt så stabil i 7c. Sen har jag har ingen referensled. Start a war är en så annorlunda led så den ger ingen ledtråd. Jag har hittat nya fina sekvenser hela tiden så kanske är den inte 7c? Eller är den det? Jag vet att rörelserna vid tredje fjärde bulten är riktigt tunga och långa. Jag vet också att det är riktigt krimpigt på ett par ställen och att det är slopigt på andraställen och att det näst sista movet innan lättare terräng är extremt hårt. Vilorna som finns är heller inte fantastiska. De finns och det går att vila på dem men det kostar också på på andra delar än underarmarna. Det enda rätta är att leda leden och sen jobba på Peaceful Warrior för att få en jämförelse.

Här kommer en liten smakbit, Håll till godo.

Snippet of a project from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Musiken är Peter Dolving "No Solicitors" från albumet Thieves and Liars.
peterdolving.bandcamp.com

Baby Missiles

Vittingsberget växer.

Just nu finns det en himla massa fina leder och allra finast är det i 6c-7c registret och fler är på gång. Just nu jobbar jag på en nytur i 7c-7c+ området. Får se om det går att få till den innan resan till Arvika och Hell.

Här är i alla fall en liten film för de närmast berörda med FA:n av Baby Missiles. Leden består av litet juggigt insteg till skulderpressmove i travers till taskig sloper/crimp matchning och sen crimpar man sig genom ett överhäng upp till läppen. Därefter större och hyfsat goda grepp till man får slutjuggarna knapp tio meter efter att man lämnat backen.


Baby Missiles, 7a from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Möjligen är den lätt för graden men den kan återigen vara lite längdberoende. Vi lär bli varse med lite repetitioner.

Förhoppningsvis sätter Simon Talltorp sitt projekt, Master Blaster, i morgon - för då finns en led som kommer att köras laps på. Den är ett lactid acid bloodbath de luxe.

Rule Britannia

Jag har funderat mycket på sista tiden över på vilket sätt jag påverkats av att jag föll i backen i våras. Jag var till exempel inte i närheten av att klättra the Rasp i England i maj. Jag klättrade stelt och litade inte på mig själv och inte på mina säkringar. Hade det något med markfallet att göra? Innan England trodde jag bara att jag hade lite kroppsliga blessyrer. Jag märkte inte av någon fallrädsla eller annan rädsla heller för den delen och i någon slags hybris så tänkte jag att jag nästan gått stärkt från markfallet. I England började jag tvivla.

Helgen före resan fick jag sy några stygn i smalbenet på grund av att jag lite olyckligt drog benet i en vass takkant i ett fall på Blitzkrieg Bop på Vittingen. Jag föll alltså, hej vilt, innan England och hade ingen rädsla då. Men mest klättrade jag på sportklippor så jag var lite osäker på tradhuvudet när jag väl kom till England. De första dagarna klättrade jag på som jag brukat de senaste två åren, jag gjorde några Extremes och lite HVSleder. Tog lite fall och gav mig på upp till E3 on sight. Ingen rädsla. Men andra veckan blev annorlunda.
Det var som om jag inte riktigt hade krämen i kroppen och då hade jag inte heller huvudet.  När jag började tvivla så var det som att det satte sig i skallen och därmed också i kroppen. Lite av en ond cirkel. Så här i retrospektion, väl tillbaka i Sverige, med ännu fler fall både på bult och på egna bitar så tror jag att felet jag gjorde var att jag inte gav mig en eller kanske två riktigt bra vilodagar. Hade kroppen varit fräschare hade jag inte hamnat i tvivlet. Då hade kanske The Rasp suttit och inte hade jag varit så fasanfullt skitslut på The File heller. Korta insatser gick bra, så boulderingen fick sig ett lyft. Finaste boulderticket var att få flasha ett problem undertecknat Jerry Moffat.

Nåväl resan var lika fin som jag förväntat mig. Peak District var lika fantastiskt som sist. Hardhurst Farm är fint i sol, regn, frost och hagel, under vardag som helg. Jag lärde mig att man kan bränna sina öron i England i maj så att det blir blåsor men man kan också frysa så in i märgen och nästan bara blåsa bort som vore man ett litet maskrosfrö. Kasta ner rep som liksom ett trolleritrick kommer farande upp igen och kritpåsar som vänder sig ut och in. Det är en magisk plats. Peak District blev i och med denna resa lite av min andra plats efter Verdon. Och det vill inte säga lite från en frankofil som jag själv. Och med ett citat av den förre kaliforniske guvernören vinkade jag till den Engelska ön.

I’ll be back.

I bagaget hade jag inte så mycket tick, även om det givetvis sändes ett och annat. Jag hade fördjupade vänskaper, en av mina finare löprundor hittills uppe på Win Hill och den romerska vägen som går där uppe på kullen. Jag hade många goda skratt och har ätit mycket god pubmat samt givetvis också druckit mången god ale. Med mig har jag också några projekt inför framtiden. En del av de projekt jag hade med mig dit har jag bestämt lagt på hyllan då jag dels inte vill lägga flera dagar för att jobba in en led när det finns så mycket annat fint och dels är en del av dem alldeles för risky.

Men som sagt - I’ll be back.

 
Sedan dess har det varit en massa verklighet och arbete och det enda jag gjort mellan arbete och sömn är träning. Träning är för min del nödvändigt för att orka göra det andra. Får ta och skriva om den livsnödvändigheten någon gång. Ja och så har jag ju klättrat förstås, både här på höglandet och i Göteborg men det är en annan historia.

Förväntansfulla medresenärer.

Utsikt från Froggatt

Jonas följer på Todys Wall

Simme inför kruxet på Todys Wall

Simme på Gashed Crack, Stanage

Jonas running it out på Yong, Roaches.

Simme på Wisecrack, Roaches

Roaches

Roaches

Hen Cloud

Simme på No Zag, Burbage South

Vilar undan regnet. Foto Maria Strand

Desire på Bilberry Cake, Burbage North

Enda dagen utan klättring blev till fin löprunda på Win Hill.

Kyrkan i Hope. 

Jag i siluett, Stanage. Foto Maria Strand

The File, Higgar Tor. Foto Maria Strand

The Buckstone, Stanage.

The Buckstone, Stanage Foto Maria Strand 

Martin Solo på fina Heather Wall, Stanage.

Jonas på Fina, Stanage.

Johan Eklund klättrar Dover's Wall Route 2(?), Maria Strand säkrar,  Stanage. 

Jag på fina White Wand, Stanage, den skall klättras på lead nästa gång. Foto Maria Strand.