Istället för prozac

Så. Jag hade en känsla av mörker. Trötthet och mörker. Bakom ögonen trötthet och en irriterande tyngd. Sand i ögonen. Saker och ting var mot mig och verkligheten stavades värkligheten. Hösten hade kommit med en kraft som förr kanske hade varit en vindpust men nu var ovanlig. Jag bestämde mig för en semesterdag och att dra iväg. Själv, helt inkognito. Till Västervik kanske. Bouldra lite. Skingra tankarna. Få lite syre.

Först tänkte jag inte säga till någon alltså, men sen tänkte jag att det kan vara rätt gott med resesällskap ändå. I ärlighets namn är jag feg. Det är gott med en padda till och någon som kan spotta. Jag nämnde för Jonny J att jag planerade för en semesterdag, onsdag eller torsdag beroende på väder. Vädret var det enda som hade kunnat hälla mer svart galla över tillvaron. Jonny kunde få semester, så då hörde jag också av mig till Max som hade höstlov. En förfrågan på nätet inbringade en viss SG från Mjölby men som väl var så var det ingen mer som ville åka i bilen från Eksjö. Då hade takräcket fått åka på eftersom den var proppfull med tre paddor och tre klättrare. Bouldering är skrymmande.

Max crimpar och går för slopern.

Vi tog först en sväng till Lysingsbadet. Mest för att det fanns lite lätt där och vi ville värma upp och få en känsla för vad vi kunde förvänta oss av oss. En del var lite blött efter Judas/Simone men några riktiga pärlor fanns det. Max som börjat klättra först i juli visade snabbt att är det bara rätt led så kan han plocka även sexaboulders. För egen del kändes det också solitt. Men krumma sittstarter är inte min forte. Lika bra att ge fan i dem med mina långa ben. Jag gillar ståstarter. En och annan sittstart går väl i o f s ner, men när ansiktet blir alldeles fullt av knän då vill jag inte vara med. Så dem valde jag bort. Men först efter att jag satt mig ner, knäat mig på näsan och blivit gramse. Å inte bara en gång. Varför lär jag mig inte?

Jonny på Lysingsbadet.

När vi alla blivit mätta på vad ville göra vid vårt första stopp så packade vi in oss och for till Röda Väggen. Om förväntningarna på Lysingsbadet var sisådär så var förväntningarna på den nya destinationen riktigt höga, inte skyhöga men höga. Stället gjorde oss inte besvikna. Det enda var väl att jag inte fick 27crags att funka vettigt och jag hade en pappersförare som var lite svårtydd vilket nog innebar att jag inte gjorde det jag trodde jag gjorde vid ett tillfälle. Men jag får väl göra rätt nästa gång jag är där. För tillbaka skall jag och det kommer inte dröja till andra sidan nyår. Fin klippa med perfekt landning. Sol från mitt på dagen ungefär och kanske fem meter hög. Inga stora träd som skuggar och uppe på en höjd. Lysande höst- och vinterklippa. Här finns massor att komma tillbaka till och utvecklas med.

Simme på Röda Väggen. Kolla landningarna och lutningen.

När vi hade tagit slut på all kräm i armarna snuddade solen trädtopparna, huden var så slipad så att telefonen knappt reagerade på mina fingrar när jag skulle spela lite Gogol Bordello för Jonny. Sen bytte vi till mer avslappnade tongångar medan novembermörkret lägrade sig över Sverige trots att det fortfarande är oktober. Men inte i mig. Aftonljuset klädde himlen i rödaktiga toner, lungorna hade andats in den helande blandningen av magnesium och klar höstluft. Det här var en bra dag. Leendet som jag fick efter att ha flashat My Way kommer sitta kvar en bra bit in i nästa vecka.

Jag är ett med klippan. Leendet som kommer räcka länge.

Nu avslutas dagen med en stout, ett litet glas Jura och Jaga Jazzist. 

Klättring är ta mig fan salutogent.