2013/2014

Igår var sista dagen på 2013.
Idag är första dagen på 2014.

2013 var ett särdeles speciellt år. High highs and low lows.

Jag avslutade året med en fin liten FA av ett fint litet problem utanför Höreda.
Inget att fara hit för men om man bor här är det ett klassproblem.

En liten film blev det. Årets sista FA på årets sista dag.

Le Secret de la Licorne from Johan Ragnarsson on Vimeo.


Inför det kommande året hoppas jag på...

Bra väder.
Fler nyturer.
Att bli starkare.
Att klättra än mer.
En fin resa till Font.
En fin resa till Verdon.
Att sätta ett litet drömmål.
Att vidareutveckla Vittingen.
Att vidareutveckla Västerkvarn.
Att vidareutveckla Skallaberg och Lägern.
Att fortsätta träffa alla fina kamrater som klättringen skaffat mig.
Att SD inte längre är i riksdagen efter valet.
Att jag får en fin femtioårsdag.
Kort och gott ett bra år.

Helgen före första advent

Hösten är nästan slut, vintern tar snart vid. Den första snön har redan kommit och gått. Här på Småländska Höglandet har det varit en kreativ tid. Vittingen blev upptaget av militären igen så repklättringen har legat nere men energin har inte avstannat, den har bara bytt fokus.

Det finns inte så många stenar och inte heller är de så stora. Men man får ta vad man har och göra det bästa av det. Det har inneburit att vi hittat fler nya och bättre block under de två senaste månaderna än vi gjort under de tio föregående åren. En del är nyupptäckta och en del är återupptäckta.

Två områden stiger fram. 

Stensnäs vid infarten till Vittingen. Några block ligger innanför riskområdet och några ligger utanför. Kommer att finnas en hel del fint här men det verkar ändå som om mängden block är rätt begränsat. Sen har vi Höreda. Här finns närområdets mest skrämmande sten som vi känt till länge men som ingen jobbat på. Dags för det nu. Senast idag hittade jag dessutom ytterligare stenar med potential för fler om man går runt lite.

Nackdelen med områdena är att de är lite utspridda men efterhand som vi hittar mer och mer blir de också mer och mer sammanhållna. Här nedan kommer en liten film på ett av de finaste problemen i närheten och en liten teaser på projektet Dub.

Dub är en slopig lätt överhängande arête som kommer kräva några dagars arbete. Förra gången putsade jag upp den och skavde lite på den i en halvtimme ungefär. Idag gav jag den ytterligare en halvtimme sedan tog huden och ljuset slut. Batteriet i kameran tog också slut så de sista försöken kom aldrig på film. Jag hittade ny beta, en crimp för vänstern och jag har en plan för resten. Betan är nu ännu bättre med en hälkrok runt kanten med högerfoten. Så skall man bara få upp vänsterfoten också.

När jag väl gör den kommer det vara det hårdaste problem jag gjort.

Så nu ser jag fram mot vintern. Har jag replagskamrat och det finns is kan jag klättra med yxor, är det inte det kan jag alltid bouldra och ännu går det att klättra på Vittingen.

Come rain, come snow or sun…  

En och en halv från Höreda from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Istället för prozac

Så. Jag hade en känsla av mörker. Trötthet och mörker. Bakom ögonen trötthet och en irriterande tyngd. Sand i ögonen. Saker och ting var mot mig och verkligheten stavades värkligheten. Hösten hade kommit med en kraft som förr kanske hade varit en vindpust men nu var ovanlig. Jag bestämde mig för en semesterdag och att dra iväg. Själv, helt inkognito. Till Västervik kanske. Bouldra lite. Skingra tankarna. Få lite syre.

Först tänkte jag inte säga till någon alltså, men sen tänkte jag att det kan vara rätt gott med resesällskap ändå. I ärlighets namn är jag feg. Det är gott med en padda till och någon som kan spotta. Jag nämnde för Jonny J att jag planerade för en semesterdag, onsdag eller torsdag beroende på väder. Vädret var det enda som hade kunnat hälla mer svart galla över tillvaron. Jonny kunde få semester, så då hörde jag också av mig till Max som hade höstlov. En förfrågan på nätet inbringade en viss SG från Mjölby men som väl var så var det ingen mer som ville åka i bilen från Eksjö. Då hade takräcket fått åka på eftersom den var proppfull med tre paddor och tre klättrare. Bouldering är skrymmande.

Max crimpar och går för slopern.

Vi tog först en sväng till Lysingsbadet. Mest för att det fanns lite lätt där och vi ville värma upp och få en känsla för vad vi kunde förvänta oss av oss. En del var lite blött efter Judas/Simone men några riktiga pärlor fanns det. Max som börjat klättra först i juli visade snabbt att är det bara rätt led så kan han plocka även sexaboulders. För egen del kändes det också solitt. Men krumma sittstarter är inte min forte. Lika bra att ge fan i dem med mina långa ben. Jag gillar ståstarter. En och annan sittstart går väl i o f s ner, men när ansiktet blir alldeles fullt av knän då vill jag inte vara med. Så dem valde jag bort. Men först efter att jag satt mig ner, knäat mig på näsan och blivit gramse. Å inte bara en gång. Varför lär jag mig inte?

Jonny på Lysingsbadet.

När vi alla blivit mätta på vad ville göra vid vårt första stopp så packade vi in oss och for till Röda Väggen. Om förväntningarna på Lysingsbadet var sisådär så var förväntningarna på den nya destinationen riktigt höga, inte skyhöga men höga. Stället gjorde oss inte besvikna. Det enda var väl att jag inte fick 27crags att funka vettigt och jag hade en pappersförare som var lite svårtydd vilket nog innebar att jag inte gjorde det jag trodde jag gjorde vid ett tillfälle. Men jag får väl göra rätt nästa gång jag är där. För tillbaka skall jag och det kommer inte dröja till andra sidan nyår. Fin klippa med perfekt landning. Sol från mitt på dagen ungefär och kanske fem meter hög. Inga stora träd som skuggar och uppe på en höjd. Lysande höst- och vinterklippa. Här finns massor att komma tillbaka till och utvecklas med.

Simme på Röda Väggen. Kolla landningarna och lutningen.

När vi hade tagit slut på all kräm i armarna snuddade solen trädtopparna, huden var så slipad så att telefonen knappt reagerade på mina fingrar när jag skulle spela lite Gogol Bordello för Jonny. Sen bytte vi till mer avslappnade tongångar medan novembermörkret lägrade sig över Sverige trots att det fortfarande är oktober. Men inte i mig. Aftonljuset klädde himlen i rödaktiga toner, lungorna hade andats in den helande blandningen av magnesium och klar höstluft. Det här var en bra dag. Leendet som jag fick efter att ha flashat My Way kommer sitta kvar en bra bit in i nästa vecka.

Jag är ett med klippan. Leendet som kommer räcka länge.

Nu avslutas dagen med en stout, ett litet glas Jura och Jaga Jazzist. 

Klättring är ta mig fan salutogent.

När tiden är knapp.

Idag var tiden mer knapp så det blev lite bouldering.

For iväg vi tvåsnåret till Stensnäs en bit från Eksjö i närheten av Vittingen. Det var bitigt i luften men ändå skönt. Jag har nu fått tag på en orienteringskarta så jag tog först en sväng i skogen och gissa min glädje när jag hittade fler block. Några där det kommer att gå lite svårare problem också. Dessutom utanför riskområdet.
Mer om det nån annan gång.

Drog sedan till två block som ligger innanför riskområdet. Tänkte passa på när det inte var avlyst.

Hade sinnet inställt på Hygienisk Grävling på Dunderblocket. Löste starten och crimparna men gick bet på slutet. Ser fram emot att återkomma till den. Tror den är lite hårdare än 6B+ om jag jämför med både Göteborg och Värnamo. Vi får väl se när den väl sitter.
Putsade upp leden bredvid och tänkte hitta en sittstart, det gjorde jag inte. Men väl en fin 5+ ståstart. Skitig Mink är granne med Hygienisk Grävling. Gick sedan upp till Grytet bredvid och tänkte jag skulle sätta catchen som jag missade på sist jag var här med Jonny och Jannick. Eller det var egentligen inte catchen jag missade utan fortsättningen eftersom jag var så sliten. Det krävdes två misslyckade försök att få den stora slopern, på det tredje satt den. Catchen är från ett stort grepp med rätt dåliga steg långt in under överhänget. Särskilt vänsterfoten är dålig. När man väl får cathen så släpper fötterna och det är bara att låsa kroppen så man inte floppar av. Sen är det några fina flytt innan man toppar ur.

Skall bli kul att jobba på lite hårdare grejer framöver nu när det verkar finnas i närområdet.

En lite film blev det också.



2 lätta från Stensnäs from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Nu är det dags.

Så nu har jag återigen börjat gå inomhus.

Jag skall bli starkare och lättare.

Mål för hösten, vintern.
Bättre på avlåsningar
Bättre corestyrka
Stanna sub-80

Här är en del av tortyrredskapen.

En klättrares försvarstal

Del 1

Jag skrev tidigare om mitt projekt på Vittingsberget. Det där öppna som ingen gett sig på och som jag sen tog mig an som vore det en övergiven katt. Närmade mig den trots att leden bet ifrån. Jobbade mig genom det trots att jag först inte förstod den. Tillfredsställelsen när den sen väl satt är en drivkraft för att söka nya projekt. Redpointing är en alldeles särskild aktivitet i sig med sina alldeles egna förutsättningar, frustrationer och känslosvängningar. Förstabestigningar har dessutom alltid något alldeles visst över sig. Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för det. Ett svar är förstås glädjen när det klickar. Det zenliknande flödet eller kampen som slutar i succé. 

Jag för länge sedan i Font.

En vän skrev i ett annat sammanhang att han inte hade mina ”idrottsliga ambitioner/gener/nerver” för att träna och planera för hård klättring. Nu är ju inte 7b-7c så vansinnigt hårt. Men för all del visst krävs det ett visst fokus och en viss träningsmängd. Särskilt vid 49 års ålder och särskilt om man som jag tänker sig att det vore kul att fortsätta utvecklas. Det fick mig att börja fundera över mina olika ”projekt”. Över mina drivkrafter. Jag måste nog erkänna att det där med idrottsliga ambitioner provocerade mig lite. Jag menar jag tävlar ju inte, skulle aldrig falla mig in. Därtill har jag för klena nerver.
Jag tror inte att jag har idrottsliga ambitioner, gener eller nerver som på något sätt talar för mig. Överhuvudtaget så ser jag inte på klättring som idrott alls. Snarare liknar det en högst privat form av sublimering, där inre drivkrafter omsätts i något annat, en konstform kanske. Därmed inte sagt att jag saknar tävlingsinstinkt och eller att jag inte gillar att prestera. Men idrott, nä. Snarare handlar det om ett antal åt olika håll vilt spretande drivkrafter. Så jag tillåter mig att fundera lite kring det.

    
Det där med att träna för något som känns svårt. Passera trappsteget där det blev motigt, där vi alla stannat upp någon gång, oavsett om det är ett visst gradsteg inom klättring, att springa den första milen eller ta sig genom den där franska filosofens svårfångade och på franskt vis omständligt skrivna texter. Att jobba sig genom det har i mina ögon inget med idrott att göra alls. Det har mer att göra med saxofonisten som vill lära sig spela ”Yardbird Suite”. Jag gillar helt enkelt att bli bättre på det jag gör. Det finns ett begär efter det svårfångade. 

Med andra ord
"Why should I train?... To do the hardest route I could possibly do? ... No, I don't think that is my objective. ... To climb well, yes that is it! To climb well"

Marc Le Menestrel (citerad fritt ur minnet från filmen Performance Rock Climbing)

Jag på en slab i Burbage North, Foto Jonas Håkansson

Gener, ja det vet jag inte särskilt mycket om. Jag vet att jag varken är naturligt fingerstark eller naturligt stark för den delen heller. Men jag gillar träning. Det tycker jag är jävligt kul. Här kommer också tävlingsinstinkten in eller jävlar anammat. Att göra sex pull-ups med tjugofem extra kilo hängande i selen från att tidigare bara klarat två eller att hänga i tre sekunder på den minsta crimpen på Moonbrädan från att tidigare inte ens ha kunnat hänga där överhuvudtaget, det sporrar mig. Men den jag tävlar med är bara mig själv. Klättring är för övrigt på många vis så. Att det är jag som utmanar mig själv på en led som jag tilltalas av på något vis. Därmed inte sagt att det måste till en utmaning för att kunna njuta av klättring. Tvärtom ibland är den finaste dagen den som bara innehåller lätt klättring. Sen är ju uppskattning från andra en krydda i klättringen också. Som när någon klättrar en led som jag ”satt upp” och sen ger den tre stjärnor i sitt scorecard, det är alltid fantastisk kul, eller när någon som betyder något för mig ger mig ett erkännande över det jag just presterat.

”Never had a bad day in the mountains” som Dave Birkett sa.

Och nerver ja, så psykolog jag är så är väl den mentala biten ändå den som nästan är mest svårtränad. Det är ofta som nerverna ställer till det. Att jag vill för mycket, att jag vill göra bra ifrån mig, att andra skall tycka att jag är bra, att jag låser mig eller att jag blir rädd, frustrerad, besviken eller kanske till och med uppgiven men aldrig arg. Det har nog aldrig hänt. Visst, kort frustration när jag trodde jag hade det och så floppade foten eller något. Men ilska är inte en känsla förknippad med klättring. Men även där så är det ju motståndet som bidrar till tjusningen. 

”If we didn’t have the failure, what fun would climbing be?” Daniel Woods

Jannes Hörn, Gärdsås. Foto Johan Eklund

Lite är det samma sak när det gäller många saker som jag tar mig an. Som jag skrev ovan så gillar jag inte det lättsmälta. Oavsett om det gäller klättring, löpning, film eller en viss sorts läsning så gillar jag utmaningen. Jag tappar intresset om det går för lätt. Det sporrar mig att fortsätta när det gör ont, mentalt, fysiskt. Men det finns också något annat som lurar i vassen. Nämligen nyfikenhet över vad jag kan klara av. Hur kommer kroppen bete sig? Hur kommer den mentala biten funka? Är det möjligt för mig att klättra Abstrakt, 8a? Kan jag fortsätta utvecklas ända dit? Kan jag kanske göra det när jag är 50? Det är också en alldeles ny drivkraft, åldrandet. På vilket sätt kan en rätt medelduktig medelsålders klättrare fortsätta utvecklas trots att klockan tickar.

Cherry Coke War, Vittingsberget. Foto: Simon Gustavsson

Så det kokar ner till det här.
Folk har ibland skrattat åt min ovilja att säga att jag är nöjd. Ibland är jag det men det vill jag inte tillstå. Jag brukar säga att taxar är nöjda, de viftar på svansen, får en klapp, en promenad och lite mat, thats it. För att citera Sisters of Mercy - I Want More. Så jag vill inte vara nöjd. Eller jag är inte nöjd. Jag vill fortsätta. Att vara nöjd innebär på något sätt att det är bra som det är. Det kan det väl i och för sig vara för stunden. Stunden där uppe på Skallaberg med en öl i handen efter en dags klättring. Solen är på väg att sjunka bakom horisonten och så är man nöjd. Det vill säga att man vill stoppa tiden och leva i det ögonblicket… för alltid. Ett slags Rigor Mortis.
Nä där vill jag inte vara för länge. Eller jag kan inte vara för länge. Det kryper i kroppen. Jag måste resa mig upp och gå iväg. Tänka på nästa projekt. Att vara människa är att i nuet planera för framtiden baserat på de erfarenheter man gjort i historien. Fortsätta utmanas och utvecklas.

”Man har gott om tid att ligga på en kyrkogård.” Erik Satie
   

 2 b continued

Wichita Vortex Sutra, 7b+

Projektet revisited

Wichita Vortex Sutra, är en av Vittingsbergets allra finaste leder, vilket faktiskt är en bedrift då det finns många högkvalitativa leder på det berget. Den börjar atletiskt och kraftfullt för att via en delikat teknisk passage avslutas med fin lite lagom brant klättring upp till ankaret. En led som skulle ha tre stjärnor på de flesta granitklippor som jag känner till.

Wichita Vortex Sutra går några meter till vänster om
 klättraren närmast som för övrigt jobbar på Pang du är död. 

Så vad står då namnet för. Lederna på Vittingsberget har alla namn som på olika sätt associerar till militära aktiviteter. Berget ligger ju på ett övningsfält gubevars. Här finns bland annat Repmånad och Skottlinjen såväl som Svenska Freds och Rainbow Warrior. Att ge lederna namn är en förstabestigares privilegium. För egen del så brukar jag få intryck från sådant jag läser eller lyssnar på just då. Vid tiden för den här förstabestigningen och för all del under hela sommaren har jag varit en noggrann läsare av den amerikanske poeten Allen Ginsberg. En av hans dikter är ett antikrigspoem, skrivet 1966 under Vietnamkriget, det är en blandning av hans egna ord och inklippta textrader från tv, reklam och tidningar. En intressant aspekt är att enligt Ginsberg så är språket ett av offren för kriget. Vilket ju är en högst aktuell idé med tanke på vilket sätt som de senaste tiotal årens insatser har presenterat i offentliga tal och media.

Skivomslaget till Wichita Vortex Sutra

Jag har läst hans Wichita Vortex Sutra säkert lika många gånger som jag gjorde ledförsök på leden. Jag har lyssnat på den på Spotify. Den är mångbottnad och inte alltid så rakt på. Den kräver att man tar sig genom den på allvar, jobbar sig genom texten som ibland refererar till saker som jag måste slå upp, namn som säkert var kända i USA 1966 men som kanske inte är självklara i Sverige 2013. Den är också svår att läsa för en del saker är så obehagliga, att man skördade 3500 vietnamesiska människoliv per månad under vissa perioder av kriget är till exempel svårt att ta till sig, att man skröt om det i dagpress är nästan ännu svårare. Den uppmärksamme läsaren/lyssnaren kan också höra att vissa textrader letat sig rakt in i texter till musikalen/filmen Hair. Men Wichita Vortex Sutra är också oerhört humoristisk, engagerande och vacker.

Och tyvärr fortfarande aktuell. 
   

Så både väl värd att klättra och att ta till sig som text.

[…]

Napalm and black clouds emerging in newsprint

           Flesh soft as a Kansas girl’s

                                  ripped open by metal explosion—

           three five zero zero      on the other side of the planet

                     caught in barbed wire, fire ball

                     bullet shock, bayonet electricity

           bomb blast terrific in skull & belly, shrapneled throbbing meat

[…]

Allen Ginsberg, 14 februari 1966