Trick Pony, min egen Savage Horse ;)

Okey. Here’s the deal. Är det förnuftet som talar eller fegar jag på någonting som egentligen är safe. Svår balansgång i det vertikala då ett err kan få ödesdigra konsekvenser.

Så Trick Pony på Klevberget är ett gammalt projekt från min sida. Jag har bara varit på berget en gång tidigare men fick redan då upp ögonen för den här fina linjen. Det är en delikat brant slab i grad sju ungefär. Att toppa är en sak, att leda är en helt annan. Efter ungefär tre meter får man i en bra mastercam 0 och en röd ballnut, de är små men bra. Det har jag kollat genom att ramla i dem. Sen går man på och det inte mycket till steg och halvtaskig friktion men det funkar. Upp till en nisch där det är ett långt sträck till nästa camplacering som kanske är en mastercam 0 det med, men jag valde 00. Jag var osäker på cammen men drog rejält i den när jag firade ner och checkade av leden. Jag tänkte då att det inte vore dumt att provfalla den men gjorde inte det. Jag tänkte också att det inte vore dumt med en crashpad eller två.
Sen toppade jag den ett par gånger och kände på alla rörelser och det kändes som att jag nog hade den vajrad. Det var då jag valde att ge fan i förnuftet och se det som den gamla vanliga fegheten. Jag gör väl ett ledförsök.

Starten är trixig där man stiger upp på slabben och i princip har man händer och fötter i samma horisontella spricka innan man reser sig och får upp händerna i nästa spricka där man placerar de två första säkringarna, som sagt små men bra. Därefter kommer kanske det egentliga kruxet - att via en dålig ramp för händerna och dåliga friktionssteg på slabben etablera sig i nästa tvärspricka. Nåväl det gick ju bra. Men sen fick jag inte till det med fotplaceringarna för att stiga upp och lägga nästa cam i ett långt sträck nerifrån så då föll jag. De båda säkringarna höll, så då visste jag ju det.

Knyt ur samla ihop mig och göra ett försök till. Här skulle jag backat undan i tio minuter och fått tillbaka krämen i framförallt högerarmen men istället gick jag på ganska direkt. Allt flöt på bra och uppe där jag föll fick jag till det bättre. Så upp med högerfoten och i med cammen. Ett par ryck och jag bestämmer mig för att den är bra. Klipper i repet. Tummen i gaston i greppet under cammen och en riktigt dålig sluttare för högerhanden och så stig upp med fötterna. Taskigt grepp för vänstern i gaston och högern till en bra liten ficka, vänstern till en dålig list. Nu är sista säkringen i höfthöjd. Vad jag har kvar är att luta ut med belastning på högerhanden och sätta upp vänster fot på en liten ramp, belasta den och sen sätta upp höger fot på sluttaren. Låsa av med vänsterhand och sträcka höger hand ut till ett bra grepp och sen… Sen är man i princip hemma.
Men vad gjorde jag. Jo, jag skakade ut lite snabbt med högern men kände mig lite pumpad, försökte sätta upp vänsterfoten men eftersom jag var pumpad kunde jag inte hänga ut som jag ville i högern. Och istället för att få bort pumpen gör jag mig lång och stäcker mig efter det goda högerhandsgreppet men får det inte riktigt och vänsterhanden floppar och jag är i luften och…

Jag inser att cammen rippar och jag är på väg mot backen ca sex meter nedanför…

Jag låg där på marken och kände efter, men inget verkade brutet. Jag hade hamnat på sidan. Var mest lite förvånad över att revbenen och axeln verkade intakta och det formligen sprutade alla möjliga efenedriner och adrenaliner ur kroppen.

Jag vill dit igen och kanske prova ut en bättre cam, annars får jag göra den med ett par tre crashpads under. Lärdomen är att inte låta viljan att sätta en förstabestigning konkurrera ut förnuftet. Men som sagt det är en svår balansgång då jag alltför ofta lurat mig själv att det är förnuftet som talat - när det i själva verket varit så att jag fegat ur på det som varit säkert.

Hur som helst har jag skrattat gott åt fallet när jag sett det på filmen, går ju att göra det när det går bra, sicken jävla studs.

PS tack till Eklund som gjorde allt rätt i den situationen och efteråt.       

Uncertainty

En månad kvar till England. Utesäsongen har inte kommit igång än, snön lyser fortfarande vit och inte bara här och var. Det är kallt, vinterkallt. Premiären på klippa avklarades i söndags. Första fallet för året var ett riktigt lyxfall - bulten i fothöjd och helt fokuserad på att gå vidare tappade jag greppet och föll fyra fem meter ut i luften, snyggt och dynamiskt taget av Simon Talltorp. Ett skolboksexempel på hur man skall säkra på ett brant överhäng. Fingrarna var kalla så jag kände inte av att jag tappade crimpen förrän jag var i luften.

Jag leder Quietus, Stanage, Peak District maj 2011.

Vilket leder mig till lärdomar och styrkor jag hoppas ta med mig till 2013.

1 Jag är starkare och lättare än någonsin i modern tid.
2 Jag har mer erfarenhet.
3 Förra året klättrade jag trots lite skadeproblem bättre än jag någonsin gjort förr.
4 De gånger jag klättrat inomhus och har haft möjligheten att leda har jag medvetet låtit bli att ropa Ta!
5 Trots influensa och förkylning gånger 2 har jag hittills i år 64 loggade träningspass – löpning, klättring och styrketräning.

Och ändå så är den långa vintern ett orosmoln. Har jag fokuserat på rätt saker? Förra året satsade jag vintern på överkroppstyrka, många pull-ups blev det. I år mycket löpning och de där sista svåra kilona har börjat ge med sig. Inför England 2011 gick jag ner från 92 kilo till 82. Där har jag legat sedan dess. Nu har jag börjat skava på dem också och de sista veckorna har jag legat på 80. Häromdagen gjorde jag min första sub-80-invägning på femton år. Givetvis är det inte bara löpning och vikten som jag fokuserat på, jag har kört mycket maxstyrkeproblem. Boulderproblem med tre fyra maxhårda moves och så fingrar, jag har tränat mycket fingrar. Greppbräda, greppbräda och återigen greppbräda. Men, är det rätt fokus? Har jag rätt i att detta har varit punkter där jag har haft stora utvecklingsmöjligheter? Jag tror det men eftersom jag inte hunnit prova det utomhus är jag lite nervös. Inomhus är aldrig någon mätare för mig. Jag har aldrig varit i närheten av att inomhus klättra i paritet med utomhus. Det är stört omöjligt.

Så söndagens övningar var ändå en bra mätare. Jag gjorde ett move som jag inte ens var i närheten av att göra förra hösten. Nu kändes det till och med rätt lätt. Hundra procent om jag var hyfsat utvilad och troligen sätter jag leden nästa gång trots att det är trettonde till femtonde handflytten på en led som är arton flytt lång. Det handlar om att nypa av en crimplist, flytta fötterna och korsa in i ännu en liten list och sen falla in i en sned ramp med den första handen. Sen var det ju fallet också. Jag reflekterade aldrig över att det var på lead. Jag upplevde det som att jag klättrade lika lätt som när jag körde på topp och det fanns inte i mitt huvud att ropa ta.

Den riktiga kraftmätningen fysiskt kommer dock att komma på leden Peaceful Warrior, först då kommer jag känna om jag är bättre än förra året. Psykiskt kommer det givetvis handla om tradhuvudet. Får se om jag får utmana det i påsk. Sen är det ju on-sightspöket som alltid lurar för mig. Jag exorcerade det i Peak District för två år sedan. Hoppas det stannar borta! 

Tid att drömma.

Några enstaka snöflingor yr runt i vinden men trots detta krymper snötäcket och söker skydd i lä och skugga. Gräset börjar ta över på trädgårdar och fält. Utanför huset avslöjar det gula och halmfärgade att det borde ha klippts i höstas. Runt fågelbordet är det fullt av småfåglar som plockar frön som sprätts ner på marken. På morgnarna vaknar jag till en kör av olika fågelljud från häcken utanför fönstret. Enligt meterologerna återkommer kylan visserligen i någon vecka och de granithungrande fingertopparna får låta nöja sig med plast ytterligare något litet slag. I den rödfärgade himlen flyger kajor fram och tillbaka tätt nära varandra som vore de en kropp. För varje dag stannar solen lite längre över trädtopparna borta i väster. Där borta där solen går ner ligger inte bara Bohuslän utan där, på betydligt närmre håll, finner man också Vittingsberget.

Axel Hultqvist på Peaceful Warrior, 7c, Vittingsberget.

Vilka är dina drömprojekt för året? stod det i ett sms som ända från Värmland trillade ner i telefonen för någon dag sedan.    

Våren är en tid av planer. Så vilka är mina drömmar för året? Då undantar vi renovera och sälja huset och skriva klart uppsatsen som ju snarare är sånt som kastar grus i hjulet och käppar i maskineriet än drömprojekt.

Det är med förvåning som jag inser att jag har projekt som också innebär löpning. Jag brottas med att vilja springa mycket mer och längre utan att det skall ske på bekostnad av klättringen. Nu är jag lyckligt lottad i att jag har vuxna barn. Så låt mig okastrerat bara låtsas som om det inte finns några begränsningar (läs inget hus).  Den femte oktober går Holaveden Ultra 52 km från Gränna till Tranås på Holavedsleden. Av någon anledning vill jag springa den. Jag är inte riktigt säker på varför, men att jag vill det vet jag. Vi får väl se om jag lyckas bygga en tillräckligt stabil grund för att hålla hela vägen. Men som en delövning för det finns en annan plan - att i augusti springa med Petter sammanlagt 30-40 kilometer mellan fem fina linjer på fem fina berg och bära med all utrustning. Vi får väl se om vi får ihop det. Det vore ruskigt kul och något som  inte  har gjorts tidigare, vad vi vet.

Ett annat projekt som inte längre är på drömstadiet är resan till de brittiska öarna och klättring i Peak District.  En resa i maj tillsammans med ett helt gäng trevliga och sympatiska människor, biljetterna är inhandlade och semestern godkänd. På menyn finns förstås mitt älskade tält. Engelsk pubmat och en eller annan ale. Två veckor av engelsk landsbygd, Peak District är fantastisk vackert och Hope Valley där Hathersage ligger är verkligen typiskt engelsk med fina små trädgårdar, söta små hus, vänliga människor och ljunghedar med nyfikna och lättskrämda får. Sist men inte minst också fantastisk klättring på engelsk gritstone. Förra gången jag var där var det on-sight som gällde men den här gången kommer jag nog också satsa på en eller annan headpoint. Vi får väl se. Siktet är inställt på Nosferatu på Burbage men det engelska gradsystemet är så komplicerat så jag vet inte huruvida det är en flash, headpoint eller utanför mina möjligheter. Jag hoppas på det första men tror på det mellersta. 

Jag solo på någon led i Peak District för två år sedan.

På Vittingen finns flera projekt dels nyturer och dels etablerade leder men också nyprojektering av den vänstra väggen för att få till ett knappt tiotal leder i grad (fyra) fem och sex. Till sommaren kommer vi, om vädret och militären släpper till, att ha ett drygt tjugotal leder i alla svårighetsgrader upp till 7c och ytterligare kapacitet finns det.

Den bultade linjen på Jonsbo är ett drömprojekt och den eventuella nyturen runt hörnet hör väl också till den kategorin. Liksom Pimp my fingers och Lobotomi på Skallaberg. Mitt gamla nytursprojekt som jag lite tappade bort förra året samt Grundrisse skulle också vara kul att göra. Att klättra alla Toms leder i en stöt vill jag också göra. Börja med m.A. fira ner vid Kaminen och göra In Utero, därefter Tack Johan och Kattastrof för att avsluta med att fira ner vid Pionjären och klättra upp Asterix och Obelix i Alperna och Crackolix. Sen sitta i solnedgången och ta en god kall öl. Det är en plan.

 

Jag skulle också vilja till Kisatrakten, bland annat lockar Crack å frollick, Gud skapade, jag putsade och Best of Bestorp. Sjöända vore kul och jag har aldrig varit på Tunaberg. Bohuslän förstås, Masken vill jag göra och där finns mer, Hassan Chop. Utby har också leder som lockar hårt. Skulle var kul att återse Kullen

Listan kan göras lång.

Ett av de viktigaste projekten är också den roadtrip jag hoppas på i slutet av juni eller början av juli. Via Arvika i Värmland och Undersåker i Jämtland till Hell. Om Gud är nådig och mänscher är lediga skulle det vara en trevlig liten vecka att ge sig ut på. Klättra på nya ställen och njuta av Sverige och Norge i sommarskrud och hälsa på hos goda vänner.

 

Så vilka är dina drömprojekt i år?