Om saknad och sorg.

Vissa saker är svårare än andra att sätta på pränt. Ord sviker på olika sätt, men de sviker alltid. Så fort jag försöker sätta ord på känslan är det något som undflyr språket, en rest som aldrig låter sig formuleras annat än möjligen med poeternas hjälp. Hur beskriver man en uppgående sol? Känslan av morgonen sedd från en tältöppning på toppen av ett berg? Doften? Ljuden? Luftens beröring på huden och i andningsorganen? Hur smakar en sommarmorgon? Eller det motsatta. Hur skriver man sorg och saknad? Hur skriver man den torra känslan längst bak i munnen, tändernas nära-nog-genom-huden-bett i underläppen? Den tillbakatryckta gråten? Hur skriver man en far och en mor som förlorat en son? Hur omfattar man med ord den plågsamma empati man finner i den älskandes smärta vid den älskades bår?
Bokstävernas futtiga försök att skapa ord som skär genom det osägbara för att säga något sant. Men sanningen biter sig fast som en skugga i det som inte fångas av talarens tafatthet och författarens klumpiga skribblerier. Den rest som utgör det omedvetna, strukturerar sig som en otalbar erfarenhet som aldrig kan nås annat än i omtagningar, upprepningar och metaforer.  Asymptotiskt närmar jag mig genom att tala om en förlorad vän, tala honom i frånvaron nedanför en klippa eller vid en lägereld. Nära men aldrig identiskt.

Jag skrev i början av december att ”klättring är stort, ibland större än livet, men att det skulle vara värt det. Det är tveksamt.” Så för att återknyta. Jag korrigerar mig. Att det skulle vara tveksamt bygger på föreställningen om odödlighet, livet som oändlighet. Men vi kan inte veta vad det hade blivit av ett liv som tagit slut. Ett liv kan bara bedömas genom det liv man levt. Inte genom det som kanske hade kunnat ske för om det har vi ingen aning. Häri ligger också möjligheten till tröst. För de efterlevande finns saknaden, det är vi som måste nyorientera oss, hitta en ny framtid. Men kanske finns förtröstan i just det faktum att det liv som levdes levdes fullt. Att livet levdes på ett sätt som gjorde livet värt att leva oavsett om det handlar om klättring eller att mata änderna i parken.

Tom Bjernerud vid isfallen i Rothult dagen före julafton 2012.

Så Tom. Det har nu gått fyra veckor sedan lavinen svepte dig med sig när du var på väg till Lanciakaminen i Hemsedal. Du saknas oss, du saknas mig. Du var närvarande vid Svanavikens strand i lördags kväll. Ditt skratt och din humor var inte där och ändå så fanns det där, i vårt tal om dig. Du fanns som minne, finns som minne, för alltid inristad i våra hjärnors vindlingar. Du kommer göra dig påmind under Bohusstugan smutsiga plasttak, vid Utbyängen och vid Hardhurst farm. När jag klättrar dina leder på Skallaberg och varje gång jag snörar på mig mina storskor kommer du att finnas där.

Så Tom. Du saknas oss, du saknas mig och trots det kommer jag att klättra med dig och utan dig, within and without.

Så Tom.
Tack!