Vad jag talar om...

”Folk som lämnar det obestämda för att försöka precisera vadhelst som sker i deras tanke, är svin.”

    Antonin Artaud

Icke desto mindre.

Fråga - Om Haruki Murakami hade varit klättrare och inte löpare hade han då skrivit boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om klättring”?

Jag har ett projekt på Skallaberg. Första gången jag firade ner bredvid den så lade jag den på framtiden, någon annans framtid. Jag tittade på en annan linje och såg bara de här tre parallella sprickorna lite i förbifarten.  De såg alla tre alltför svåra ut för att jag skulle bry mig om dem. Det nuvarande projektet är den mittersta sprickan. Några år senare firade jag ner över linjerna på riktigt och insåg att de inte var omöjliga alls. Det är lite runout väggklättring från en hängande stand upp till första placeringarna. På mitt projekt kan man ha siderunners i en linje bredvid om man vill, men ju mer jag jobbat på leden desto mer känns det som en förfulning, Även om det är osäkrat är det en vackrare och mer tilltalande linje att gå rakt upp. Sen ett par bra säkringar varav den ena  är lite i vägen för optimal fotplacering. Kruxrörelser och så små säkringar och en runout till toppen. Jag har halkat av tio kanske tjugo gånger på exakt samma ställe. Jag kommer upp där. Står bra på ett okey steg med båda fötterna och med ett bra grepp för höger som jag måste matcha på. Sträcker mig sedan långt med höger in i en smärtsam vass fingerslott som tar tre fingertoppar. Sätter vänster fot i sprickan, häl ner och försöker skapa tryck på foten. Vänster hand i ett tunt sidepull i sprickan med tummen i opposition. Höger fot smear på en liten valk och så drag till ett slopigt grepp med vänsterhand där fötterna släpper eftersom de förlorar trycket. Eller istället för draget mot slopern, följ efter med vänster till skitdålig slot under höger hand och hoppa upp vänster fot till bra fotsteg strax ovanför naveln. Eller försök gå i layback. Jag har gjort alla lösningarna och alla känns lika lite solida. På lead har jag ännu inte lyckats. Tjugetolv var jag på Skallaberg väldigt få gånger och bara en gång på projektet. Tjugetretton måste jag dit igen. Nu längtar jag.

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Tåsteröds vatten. Jonas ligger och läser vid mina fötter. Jag säkrar och Johan klättrar. Han är långt över sin sista säkring, en rock etta som blir mindre och mindre ju mer han inser att han nog har klättrat fel. Traversen borde gjorts längre ner. Han svär och kämpar. Benen darrar och han ser mer och mer desperat ut. Rockettan skulle i det psykläge Johan nu är i knappt hålla vikten av en förflugen tanke. Jag säger till Jonas att nu faller han snart. Jonas lyfter blicken från A, B och C och tittar rakt in i ögonen på Johan som kommer farande ner i en utdragen och ljudlig utandning. Han faller långt kanske fem sex meter. Jonas tittar på honom och säger - Jag såg in i dina ögon… Du var på en plats jag aldrig vill besöka. 

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Nissedal. Ovan vid långa leder på egna bitar. Lillasyster som replagskamrat. Jag gör allt förstemansarbete. Vi har ett sextiometersrep och en handritad papperslapp som förare. Jag springer på fulla replängder och hamnar på ett parti med få säkringar. Jenny ropar - fem meter kvar. Ingen standplats i sikte. Jag går på – Två meter kvar! Femton meter ner till senaste säkringen. Varför skulle jag springa på så? Ville inte, vågade inte nedklättra. Hittar ett större flak som ser ut som om det ligger på berget. En microkam och en liten rock får duga som stand. En bit bort till höger ser jag en bultlinje, det skall inte vara nå’n bultlinje till höger. Tankarna far genom huvudet medan jag tar hem Jenny. Har jag klättrat vilse? Tänk om det här flaket bara ger sig av. Panikkänslorna tvingas undan med hjälp av andning och fokus på annat. Jenny kommer upp och säger - tänk om flaket ger sig av. Som om det skulle kunna göra det bara för att man tänker det, så talar jag om för henne att jag redan har tänkt den tanken, så den behöver inte tänkas mer. Jag går iväg och innan jag hinner lägga min första säkring hittar jag en hylla fem sex meter upp till vänster. Jag andas ut och gör en riktig stand och tar hem Jenny. Vi var inte vilse. Bultlinjen var bara en nytur som gjorts efter att föraren trycktes.

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Tur och retur i Hondan eller var det Opeln? Hondans bakluckeöppning gick sönder och Jonas fixade den med hjälp av en gas- eller bromsvajer från en moped, nå’n liten ring från något annat och ett antal andra pillemariska ting så att den gick att öppna inifrån. Opeln hade taklucka som det regnade in genom även när den var stängd. Båda höll till Verdon och tillbaka. Opeln lät som en flöjt med takluckan öppen och takbox på. Särskilt i nedförsbackarna söder om Paris på väg till Fontainebleu. Den här dagen gick turen norröver mot Ågelsjön. Arla start och hem i mörkret. Vad vi klättrade minns jag inte. Utöver en led. Flaket på sjöklippan. Obetydlig i graden, men likt en fossil bevarad i hjärnbarken till långt efter det att jag inget annat längre minns.  Solen på väg att sjunka under horisonten. Vi firar ner till insteget en halvmeter över ytan på sjön. Tar av oss selarna och släpper iväg dem. Det har varit en fin dag. De sista strålarna flämtar över skogskanten långt bort i väster. Vattnet är nattsvart men himlen är fortfarande ljus. Jag ger mig av först. Att röra sig på klippa. Helt fri. Utan rädsla, utan ansträngning. Zen kanske, vad vet jag. Jag stannar till halvvägs, hookar ett ben runt flaket och tar ett kort med kameran jag har hängande runt halsen. Blixtbelysning.  Väl uppe packar vi ihop, vandrar bort mot bilen och kör hem. Nöjda med dagen. Ovetandes om att det var en dag som ett och ett halvt decennium senare, lite drygt, framstår som någon slags milstolpe.

Så. Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Jonas solo på flaket way back when.  

To be continued…