I see you at the weighing in...

Dags för en invägning. Sommaren har gått, hösten likaså. Solen orkar knappt över trädtopparna, inte ens mitt på dagen. Ett vitt tunt täcke har lagt sig över Småländska Höglandet. Isyxorna hänger förväntansfulla på sin plats på väggen. De vet att det snart är dags. Det är över ett halvår sedan jag senast satte mina eskapader på pränt.

So here it is - the wrap up.

Bredvid mig på bordet under ett omslag till en Nakd Bar och under en Sigtuna Midvinterblot ligger en broschyr för Chapelle Notre-Dame du Roc. På golvet står en skokartong för ett par Salomon trailrunningskor, yogamattan ligger bredvid och i övrigt är min sittplats belamrad med träningslitteratur, poesi, filosofiböcker och så min älskade Freud förstås. I stereon sjunger Ian Andersson In and out the back door ran/ one front door angel/ Her hair was a golden brown/ She smiled and I think she winked her eye. På bordet ligger en spork och döljer nödtorftigt månpocketmärket på ”Dagarnas skum” av Boris Vian och bredvid den ovanpå Albert Camus ”Tankar om giljotinen” ligger min gps-klocka. På vänster sida om min fåtölj samsas Eric Hörsts ”Conditioning for climbing” med tidskriften ”Runners World” och med en doktorsavhandling om rättspsykiatrin. En stapel av påbörjade, halvlästa och utlästa böcker lutar betänkligt över röret med Echinacea. Det sammanfattar sommaren och hösten rätt bra.

Jag har i det sista gått två lördagar på raken på Flex pass som är ett pass för funktionell rörlighet. Flera dagar efter första passet hade jag en otrolig träningsvärk i Gluteus. Viktigast är dock att jag dagen efter passet vaknade utan ont i låga ryggen för första gången på gud vet hur länge. Där, i låga ryggen, har det annars spökat på riktigt i år.

Några bilder från sommarens resa, den åttonde i ordningen, till Verdon.

Chapelle Notre-Dame du Roc

Altaret

Vy från kapellet över Castellanes stadskärna

Balkong vid Place de la Fontaine där mången god öl druckits på den belgiska baren.

Ryggpaj var det som satte stopp på flytet efter Kungen av jidder på Rankulla. Jag gjorde Skottlinjen på Vittingsberget men sen blev det väntan, naprapat och vila och Frankrike där jag sprang upp till Chapelle Notre-Dame du Roc som vakar över Castellane.  Lite klättrat blev det också, skam vore det annars, men vi vandrade en del och sprang en massa. Min finaste löprunda någonsin (hittills) var att springa Sentier Martel. På botten av kanjonen, längs med floden, uppe på slänterna nära klipporna, genom tunnlarna och sedan hem från Couloir Samson till tältet på Carajuan Camping Municipal du Rougon vid Grand Canyon du Verdons östra spets. Jag mötte vandrare, såg aidklättrare och friklättrare på l’Escales. Jag såg gamarna cirkla på termiken och getter som uppskrämda skuttade sig uppför slänter som jag nog önskat vara inknuten i. Klättermässigt var höjdpunkten att klättra med Linn på hennes första flerreplängders – Bwana Maline 5b, 5b, 5c, 5b – härlig känsla att klättra 200 meter över floden Verdon med sin dotter. På Ciccis födelsedag gick Cicci och jag de tusen höjdmetrarna upp på Sommet du Robion, 1660 meter över havet, och på toppen belönades vi med utsikt som sträcker sig till medelhavet i syd och till alperna i öst. Vi åt födelsedagsmiddag där, vatten och medhavd fougasse med chevré och tapenade. Gamarna celebrerade oss med att cirkla 10 meter över våra huvuden. Nästa gång (2014?) blir det att springa upp tror jag. Jag jobbade också lite på några hårda leder, mest för att Cicci har lite höjdrädsla och anmarscherna kan vara rätt utsatta. De här lederna var hyfsat tillgängliga, men old-school 7c i Verdon är ta mig fan hårt så… Bra träning var det i alla fall.

Ingången till kanjonen. Vy från Rougon.

Linn på väg ner till insteget på Bwana Maline.

Linn toppar ut med floden Verdon långt där nere i dalgången.

Solen belönade vår insats med sina sista strålar innan den sjönk ner bakom bergen.

Sommet Du Robions västra topp.

Sommet du Robion på lite avstånd.

I Sverige regnade det, med bibliska mått som Eklund skrev i ett SMS. Som väl är finns det numer en klippa som håller sig torr när det regnar och där har det lagts timmar och dagar. Vittingen blev min ark och den lockade det som kanske är det bästa med klättring - goda vänner. Återigen är det vännerna som är det viktigaste, långt mer än klättrade meter och klättrade grader – och att visa en led för någon som sen berättar hur mycket han uppskattar den. Att ge bort ett projekt till någon trevlig person bara för att… Att valla runt någon och visa pärlorna. Se en snabb repetition av en testpiece eller bara ta en öl ihop och tjôta bort en timme eller två. Här hemma eller i Brodalen, på ett block nedanför stora väggen i Utby.

Jag har fått projekt. Här hemma och i Västerled. Martin var här och satte upp några boulders som bara är måsten, Hygienisk grävling är ju på bara en halvmil bort så den blir det att jobba på i vinter, Jonsbo kanske också är nåt att ta sig ut till men där hägrar den bultade linjen till vänster om Kennys crack mer än bumlingarna. Jag hängde på den en gång i somras, med lite jobb så är den fullt möjlig. Vittingen har flera projekt dels mitt eget oklättrade och dels alla 7c som bara har en eller två bestigningar.

Inomhus har det hänt saker i Eksjö, väggen har fått en ansiktslyftning och vi är numera ett ganska stort gäng som klättrar tillsammans flera dagar i veckan. Helt plötsligt känns det roligt att gå inomhus.

Höglandsklättrare och hangarounds
nedanför ett av projekten på Jonsbo.
Foto Jonas Håkansson.

Snart är det dags för is och det finns några tänkta projekt som jag hoppas på. Mer om det vad det lider. Sävsjö bjöd på fin bouldertävling i helgen som var. Jag hade som mål att komma topp 5 och inte ha någon klättrare över 40 bättre än mig. Båda målen infriades. Det sporrar till mer.

Nu när jag har fixat min lilla dator så kommer jag att uppdatera mer igen.  Ser fram mot en fin vinter med klättring både på klippa, block, plast och is. Samt mycket löpning.

Och här är en liten film från höstens eskapader

Det var nästan hela invägningen, en liten tanke till bara, jag sparar det viktigaste till sist.

Bäst och viktigast är att de klättrare jag känner och som råkat ut för olyckor har kommit mer eller mindre helskinnade därifrån. Klättring är stort, ibland större än livet, men att det skulle vara värt det. Det är tveksamt.