Den första klätterturen.

Det var som jag minns det en grå dag. Det måste ha varit om sommaren. Kanske var det sommarlovet mellan femman och sexan. Cyklarna drog vi in en bit från vägen. De var treväxlade och jag kunde cykla långt utan att hålla i styret. Jag har för mig att Bertan kunde cykla länge på bakhjulet. Men inte lika länge som Sten. Sten kunde cykla hela vägen från Svärdet till Nortullskolan på bakhjulet. Sten brukade snurra med pekfingret i sitt hår när han tänkte. Det brukade bli en lock över höger öra. En gång snurrade han fast sig så att fröken fick klippa loss honom. Han hade Beppemössa på sig så fort han lämnade klassrummet i flera veckor efter det. Jag hade en röd S.C.O och Bertan hade en Skeppshult tror jag. Eller möjligen var det en Monark, kanske var den blå. Jag minns inte att vi hade med oss fika. Ett blått plastrep hade vi med oss fastsatt på pakethållaren på Bertans cykel. Det vet jag för det spelar en roll i den här historien. Om vi hade fika var det säkert kakor, bullar och saft, kakor och bullar i en plastpåse eller möjligen Tupperwareburk. Saften i varsin sirapsflaska.

Vi hade planerat att gå upp på toppen, genom den lilla oansenliga mur av stenar som märker ut fornborgen. Sedan gå ner längs med den branta stig som har en lejdare av metall uppsatt och som leder ner till botten av ravinen. I botten därnere hade min far hittat en stockeka som länsantikvarien lagt beslag på. Vi hade förhoppningen om att hitta något mer. Men framförallt skulle vi klättra. Jag vet att vi var förväntansfulla. Av någon anledning var det jag som började klättra. Om det bara blev så eller om det var jag som var mest på eller om vi spelade sten, sax och påse kommer jag inte längre ihåg. Vi höll till ganska långt till höger där det inte är så brant. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på fötterna. Det var antingen kängor eller röda Converse. Klippan var lös och förskräcklig och efter knappt femton meter tar det stopp. Toppen hägrar bara några meter upp, kanske fem. Jag kom varken upp eller åt sidan. Vad värre var, jag vågade inte heller klättra ner. Så där stod jag. Det var då vi kom på att repet var kvar på pakethållaren. Efter allt mer och mer skräckslagna på gränsen till tårdränkta och desperata försök att klättra ner satte Bertan iväg till cyklarna. Jag fick stå kvar där jag stod. Först måste Bertan springa uppför nedstigningen och därefter upp till själva toppen. Sen en utförslöpa bort till ett litet vad, det här var innan den lilla bron. Sedan de sista hundra meterna uppför till cyklarna. Och sen tillbaka igen. Inte längre sammanlagt än en dryg kilometer. Men jag vet att vi båda tyckte det var som en mil.

Bertan sprang med klappande hjärta och med rädslan nära till gråt. Själv stod jag där och benen började darra. Då visste jag inte att om det slabb kan man stå där. När jag väl lyckats bemästra skräcken ännu en gång började jag på nytt att se mig om. Bertan hade varit borta länge och jag blev allt mer klar över att jag inte skulle orka stå kvar. Benen skakade och jag började känna av någon slags kramp i armarna. Jag försökte återigen se om jag inte kunde klättra ner men det fanns ingen chans alls. Uppåt verkade ju helt dumt. Till vänster sträckte klippan ut sig i hundratals meter och blev dessutom brantare och brantare. Till höger var det kanske möjligt att ta sig till en lite lättare väg upp. Jag försökte verkligen att stå kvar men det kändes allt mer omöjligt och till slut bestämde jag mig för att försöka att sakta ta mig uppåt och utåt till höger. Det var ren självbevarelsdrift. Klippan var extremt lös så det gick inte att lita på något jag höll i eller stod på förrän jag testat det ordentligt. Ryckt i det. Stampat på det. Utan att tappa balansen. Ibland fick jag något i handen ibland grusade sig fotstegen. Sakta sakta tog jag mig mot den hägrande linjen jag sett. Fortfarande hörde jag inget ljud uppifrån som avslöjade att Bertan var på väg. Efter vad som då kändes som en evighet kom han dock. Då stod jag reda på darrande ben på toppen. Jag hade klättrat några meter till höger till en ränna som var lite lättare. Alltjämt lös men den tog mig till toppen.
Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde sen eller vad vi sa. Men jag vet att jag inte berättade om mina vertikala eskapader för mina föräldrar när jag kom hem.

The scene of the deed.

Brottslingen återvänder till platsen för brottet.
I går gjorde jag en nytur på riktigt på berget. Mer än trettio år senare. Inget stordåd men en fin led med fin klättring - Anfäkta och Anamma, 5c.