Dagdrömmar

Jag stängde av motorn och därmed även Thin Lizzys Johnny the Fox meets Jimmy the Weed. Tog ett djupt andetag och öppnade bildörren, morgontrött och inte alltför uppiggad av tanken på att gå de tjugo metrarna till mitt kontor. Det var nästan helt tyst på Långanäs, en ensam fågel kvittrade i ett träd eller buske i närheten. Jag genade över gräsmattan som var daggvåt, luften var höstligt morgonkall men utlovade värme framemot dagen. En tanke från botten av mina önskningar kastade mig till mitt älskade tält, vått av dagg på gräsmattan vid klubbstugan i Bärfendal. Jag hoppades på väder den långhelg om några veckor då planen är Bohuslän.


Jag behöver verkligen en resa till Galgeberget, Häller och Skälefjäll. Jag förstår inte hur jag skulle kunna överleva utan att bli småonykter under det smutsiga plasttaket på klubbstugans veranda. Jag längtar efter att stänga till om mig i mitt tält och att framåt fyra vakna kissnödig och varm. Att efter den första tvekan krypa ut ur tältet för att i månljuset gå genom det daggvåta gräset och huttrande låta min stråle träffa ett av träden borta vid komposten bakom toaletten och sedan krypa ner igen, småkall, i sovsäcken och sluta ögonen i ytterligare några timmar.
Presson doftar behagligt av kaffe, på gasköket steker jag en omelett till frukost. Det är som vanligt en långsam morgon men ändå präglad av viss otålighet. Dagens förväntningar avslöjas av namnen på de leder och berg som bollas över frukostbordet. Senare när den första ölen korkas upp svider det i de slitna fingrarna och på den tunna huden på handens ovansida som trots jamhandskarna ändå vittnar om en dag i närkontakt med bohusgranit.

Ett daggvått gräs och kylig morgonluft är min Proustska Madeleinekaka.


Några bilder från Bohuslän 2010. Bagatell, Galgeberget.


Utsikt från mitt tält en bohusmorgon.


Frukostomelett.


Verandagemyt.


En lite regnig eftermiddag. Johan H har just spritat sin jamsåriga händer. Jonas med en av de svartaste böcker jag läst. Stig Saeterbakkens Osynliga händer.

Träningsuppehåll

Något av det värsta jag vet, trasig bil är en stark utmanare till tronen, det är att vara sjuk. Jag hatar att bli påtvingad ett träningsuppehåll eller att inte kunna klättra. Jag vet att han gått länge bredvid mig nu men jag har spelat ett remispel och nu har han fått övertaget, halsont, småfebrig och huvudvärk. Nu har jag i och för sig en massa jag kan göra i en fotölj. En del som till och med är borde göra. Till exempel borde jag ta tag i mitt uppsatsarbete. Men någonstans, inte särskilt långt bort från medvetandet, spökar den inställda löprundan, det förlorade boulderpasset och det missade ledpresset. Koncentrationen försvinner och jag sitter och dagdrömmer om lätta steg på grusvägarna på Ränneslätt, med hög luft och bra musik i hörlurarna. Det där riktiga långpasset på femton kilometer som inte känns smärtsamt alls utan bara skönt och befriande. Jag drömmer om sekvensen på mitt boulderprojekt, det svåra gastonmovet med taskig balans. Jag drömmer inte minst om Kennys Crack, den perfekta sprickan på Jonsbo. Hoppas kunna återvända dit snart.

På söndag hoppas jag vara tillräckligt frisk för att känna att jag har nöje av en dagstur till Göteborg. Jag skall ändå till Göteborg för att lägga mig på divanen vid halv sju så jag tänkte slå tre flugor i en smäll. Tidig avfärd och klättring på dagen, psykoanalys på kvällen och efter det en ale eller två med kamrater någonstans där man också kan röka en cigarr.

Kanske kan jag lättare fokusera på uppsatsen nu när jag fått göra mig av med lite frustration. Ett pass på greppbrädan tror jag nog ändå fungerar. Lite substitutionsbehandling. Inte kan väl det ställa till det. Eller?

Fint besök

Petter och Joanna Åsander var på genomresa och passade på att klättra lite. Med sig hade de charmknippet Jonatan 8 månader. Småland visade sig från en rätt bra sida. Klipporna var torra och det var lite drygt femton grader. Bra väder för klättring. Vi bjöd först på Mariannelund och försökte skrämma Petter på Jacobs led. Lite skraj vart han. Halvvägs upp hade han en runout bakom sig och tittade uppåt och insåg att - Oj, Det var visst inte över. Det är nu det börjar. Men för en slabmaster var det en enkel on-sight.



Kolla runouten.
Kan för övrigt bara rekommendera leden och för all del även Polskt Regnväder. Båda lederna är väl värda att leda. Det är visserligen lite långt mellan säkringarna men det är bra säkringar. Polskt regnväder är mer safe men svårare. Båda skall ha ett R bakom graden men ingen av dem skall ha ett S eller X.











Här närmar han sig slutet och sträcker sig efter den första juggen på tjugo meter slabbig sexaklättring. Men som sagt "Det är slabb, man kan stå där".





Vi åkte dan därpå till Jonsbo som är något av det mäktigaste som finns inom många mils avstånd med ett par leder av långt större intresse än bara lokalt. På Jonsbo finns bland annat en överhängande jamspricka som blivit lite kontroversiell då det sitter ett ankare ett par meter under toppen. Ett mål för flera klättrare har varit att göra leden från botten till toppen utan att använda bultarna. Petter liksom jag själv var ute efter det. Tyvärr fick jag inte till det överhuvudtaget den här dagen. Tror det var längesedan jag klättrat så dåligt. Får skylla på all work and no play och kanske för mycket bouldrande. Petter gjorde dock ett suveränt flashförsök. Flash eftersom han hade sett leden på film innan.
Anders Nyberg kom ut efter en tidig avfärd från jobbbet och hade med sig en långärmad tröja, utan den hade det inte blivit något andra försök. Efter diverse epics som Jonatans mage producerade blev det ett andra försök som slutade i att leden gjordes. Kennys Crack svensk grad 7. Ankaret kommer försvinna och leden kommer att ha en historia i förarna framöver med två förstabestigare, en upp till taket och en hela vägen.
Här kommer en film som visar flashförsöket. Den är lång men klättringen och musiken är fin.

Jonsbo

Som jag saknat att bouldra. Roligt att det kommer att finnas åtminstone ett femtontal riktigt fina problem inom 150 meters avstånd. Då finns det ytterligare områden som jag inte ens varit och tittat vid. De ligger inte längre bort än 4-500 meter.

Att Jonsbo sen har några av de mest spektakulära linjerna på många mils avstånd gör ju inte saken sämre.

En förhandsvisning av ett litet film- och boulderprojekt.

Gråväder

Envist har jag stirrat ut genom fönstret. Frågat mig om det inte ljusnar lite. Om det inte rör det sig lite, där i trädtopparna. Kanske att det torkar upp. Asfalten är fortfarande mörkt blå av väta. Men visst ljusnar det och det är inte bara för att jag vill som det rör sig i träden, åtminstone så rör sig en del grenar. Datorn konfirmerar, YR och SMHI utlovar lite bättre eftermiddag. Frågan är om det hinner bli torrt. Är det värt att köra 35 km för att putsa boulderproblem där toppen troligen håller mycket vatten? Gasbrännaren går ju förstås att använda. Och lite handdukar. Men är det värt resan?

Ja, det är det allt.