Projekt

Av lat. projectum till projicere 'kasta fram'; jfr projektil
Samma iectum som i Objekt, Abjekt och Subjekt.

Objektet är framkastat i en skild mening till Projektet som snarare skall förstås som utkast, skiss eller idé. Objektet är framställt såsom en sak. Abjektet är det som är frånkastat eller utstött såsom i exluderat, utspytt, paria. Subjektet är underkastat såsom att vara subjekt till en kung, att vara dess undersåte.

Johan önskar göra leden Masken på Galgeberget. Johan är här subjekt i en bemärkelse skild från undersåte. Snarare agent, person som handlar, agerar. Masken är det som är framställt, som är objektet, det kommer efter verbet att göra. Men att önska göra är ett projekt. En idé eller utkast.

Men de projekten tar jag rätt lätt på. Lederna finns kvar, jag lämnade leder i England som jag hoppas komma tillbaka till, de vilar där. En förstabestigning är nåt annat, det är de som för mig är Projekt.

Ta Blues För Lyckliga Lillie på Lägernberget som exempel. En led med mitt namn på sig. Goda vänner, duktiga klättrare, förr från Eksjö då 1994 från Göteborg, på besök i barndomslandet. De klättrade den och fann den så fin att Pelle gjorde den tre gånger den dagen. Det gav mig någon slags njutning och glädje.

Att titta på en linje. Känna lite på den från backen, fira ner och putsa lite försiktigt. Finns det nåt där? Ja det kan nog gå. Redan där börjar ett namn ofta göra sig gällande, det kan förändras efterhand men förvånansvärt ofta sitter det. Rensa lite mer, kanske clogga och eventuellt toppa lite. Säkringsmöjligheter? Det första ledförsöket! Graddiskussion.

Jag har nu ett sånt Projekt på Skallaberg. Namnet är klart. Det enda jag behöver göra är att sätta den. I förrgår for jag av fyra gånger på lika många försök. Vänsterfoten slinter av när jag flyttar vänsterhanden. Det är ett dåligt fotsteg och jag måste tima handflyttet perfekt.

Viss frustration blir det ju precis i samband med fallet men som helhet kändes dagen ändå bra. Never had a bad day in the mountains, sa Birkett i nån DVD jag såg. Så sant.

Själv återkommer jag ofta till kommentaren av Dale Goddard i filmen Performance Rock Climbing, fritt citerat ur ett alltmer glömskt minne - Climbing isn't rewarding in spite of it's frustrations... It's rewarding because of them.


På onsdag är det dags för nästa försök. Sticket verkar ju inte vara det bästa men skam den som ger sig. Det finns massa nyturer runt hörnet.

Att börja om...

Jag börjar om.
Jag har försökt föra blogg förut men jag gapade nog då efter för stort stycke. Den här gången skall det bara handla om klättring... nästan bara om klättring.
Jag börjar också om när det gäller klättring. Känns det som. Sedan -91 har jag klättrat mer eller mindre regelbundet. Men nu på väg mot 47 år, i september, så känner jag mig på väg in i en andra, eller kanske möjligen tredje fas i klättringen. Så det kommer nog handla om det. Längre fram kommer kanske tillbakablickar på resor jag gjort och människor jag klättrat med.


I slutet av maj var jag i England och Peak District. Den resan får stå som punkt noll. Jag hade många förhoppningar på den resan. Jag ville bli av med mitt On-sight spöke. Jag ville klättra många fina leder på grit för att se om friktionen verkligen var så där fantastisk som de säger. Jag ville se några av de leder som inspirerat mig och motiverat mig genom åren och som om och om igen letar sig in i DVD-spelaren. Jag kan inte se mig mätt på Hard grit. Jag ville också se den engelska landsbygden och de fantastiska hedarna som vänner har talat om. Sen ville jag också bara vara med mina reskamrater och ta en ale och äta något riktigt engelskt.

Hur blev det då?
För en månad sedan vaknade jag alltså i hytten på färjan på väg hem till Sverige igen. I bagaget fanns förutom öl och en ny sele och nya approachskor åtta dagar och en kväll med klättring i Peak District.


Jag har genom åren klättrat i Tyskland -Frankenjura, Frankrike - Verdon, Annot, Ombleze, Fontainebleau m fl, Luxemburg - Berdorf, Danmark - Bornholm, Norge - Nissedal och i Sverige - på det mesta i Östergötland, Småland, Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän. Det är svårt att ranka klätterområden men Stanage, Froggatt, Curbar, Burbage m m hamnar för mig där uppe med Bohuslän, Fontainebleau och Verdon. För klättringens skull, för historiens skull och för miljöernas skull.

Jag väntar fortfarande på bilder från några av mina reskamrater, när de kommer blir det mer text om klättringen. Ett par bilder som snarare handlar om miljön än klättringen har ändå fått pryda det här första inlägget.