En klättrares försvarstal

Del 1

Jag skrev tidigare om mitt projekt på Vittingsberget. Det där öppna som ingen gett sig på och som jag sen tog mig an som vore det en övergiven katt. Närmade mig den trots att leden bet ifrån. Jobbade mig genom det trots att jag först inte förstod den. Tillfredsställelsen när den sen väl satt är en drivkraft för att söka nya projekt. Redpointing är en alldeles särskild aktivitet i sig med sina alldeles egna förutsättningar, frustrationer och känslosvängningar. Förstabestigningar har dessutom alltid något alldeles visst över sig. Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för det. Ett svar är förstås glädjen när det klickar. Det zenliknande flödet eller kampen som slutar i succé. 

Jag för länge sedan i Font.

En vän skrev i ett annat sammanhang att han inte hade mina ”idrottsliga ambitioner/gener/nerver” för att träna och planera för hård klättring. Nu är ju inte 7b-7c så vansinnigt hårt. Men för all del visst krävs det ett visst fokus och en viss träningsmängd. Särskilt vid 49 års ålder och särskilt om man som jag tänker sig att det vore kul att fortsätta utvecklas. Det fick mig att börja fundera över mina olika ”projekt”. Över mina drivkrafter. Jag måste nog erkänna att det där med idrottsliga ambitioner provocerade mig lite. Jag menar jag tävlar ju inte, skulle aldrig falla mig in. Därtill har jag för klena nerver.
Jag tror inte att jag har idrottsliga ambitioner, gener eller nerver som på något sätt talar för mig. Överhuvudtaget så ser jag inte på klättring som idrott alls. Snarare liknar det en högst privat form av sublimering, där inre drivkrafter omsätts i något annat, en konstform kanske. Därmed inte sagt att jag saknar tävlingsinstinkt och eller att jag inte gillar att prestera. Men idrott, nä. Snarare handlar det om ett antal åt olika håll vilt spretande drivkrafter. Så jag tillåter mig att fundera lite kring det.

    
Det där med att träna för något som känns svårt. Passera trappsteget där det blev motigt, där vi alla stannat upp någon gång, oavsett om det är ett visst gradsteg inom klättring, att springa den första milen eller ta sig genom den där franska filosofens svårfångade och på franskt vis omständligt skrivna texter. Att jobba sig genom det har i mina ögon inget med idrott att göra alls. Det har mer att göra med saxofonisten som vill lära sig spela ”Yardbird Suite”. Jag gillar helt enkelt att bli bättre på det jag gör. Det finns ett begär efter det svårfångade. 

Med andra ord
"Why should I train?... To do the hardest route I could possibly do? ... No, I don't think that is my objective. ... To climb well, yes that is it! To climb well"

Marc Le Menestrel (citerad fritt ur minnet från filmen Performance Rock Climbing)

Jag på en slab i Burbage North, Foto Jonas Håkansson

Gener, ja det vet jag inte särskilt mycket om. Jag vet att jag varken är naturligt fingerstark eller naturligt stark för den delen heller. Men jag gillar träning. Det tycker jag är jävligt kul. Här kommer också tävlingsinstinkten in eller jävlar anammat. Att göra sex pull-ups med tjugofem extra kilo hängande i selen från att tidigare bara klarat två eller att hänga i tre sekunder på den minsta crimpen på Moonbrädan från att tidigare inte ens ha kunnat hänga där överhuvudtaget, det sporrar mig. Men den jag tävlar med är bara mig själv. Klättring är för övrigt på många vis så. Att det är jag som utmanar mig själv på en led som jag tilltalas av på något vis. Därmed inte sagt att det måste till en utmaning för att kunna njuta av klättring. Tvärtom ibland är den finaste dagen den som bara innehåller lätt klättring. Sen är ju uppskattning från andra en krydda i klättringen också. Som när någon klättrar en led som jag ”satt upp” och sen ger den tre stjärnor i sitt scorecard, det är alltid fantastisk kul, eller när någon som betyder något för mig ger mig ett erkännande över det jag just presterat.

”Never had a bad day in the mountains” som Dave Birkett sa.

Och nerver ja, så psykolog jag är så är väl den mentala biten ändå den som nästan är mest svårtränad. Det är ofta som nerverna ställer till det. Att jag vill för mycket, att jag vill göra bra ifrån mig, att andra skall tycka att jag är bra, att jag låser mig eller att jag blir rädd, frustrerad, besviken eller kanske till och med uppgiven men aldrig arg. Det har nog aldrig hänt. Visst, kort frustration när jag trodde jag hade det och så floppade foten eller något. Men ilska är inte en känsla förknippad med klättring. Men även där så är det ju motståndet som bidrar till tjusningen. 

”If we didn’t have the failure, what fun would climbing be?” Daniel Woods

Jannes Hörn, Gärdsås. Foto Johan Eklund

Lite är det samma sak när det gäller många saker som jag tar mig an. Som jag skrev ovan så gillar jag inte det lättsmälta. Oavsett om det gäller klättring, löpning, film eller en viss sorts läsning så gillar jag utmaningen. Jag tappar intresset om det går för lätt. Det sporrar mig att fortsätta när det gör ont, mentalt, fysiskt. Men det finns också något annat som lurar i vassen. Nämligen nyfikenhet över vad jag kan klara av. Hur kommer kroppen bete sig? Hur kommer den mentala biten funka? Är det möjligt för mig att klättra Abstrakt, 8a? Kan jag fortsätta utvecklas ända dit? Kan jag kanske göra det när jag är 50? Det är också en alldeles ny drivkraft, åldrandet. På vilket sätt kan en rätt medelduktig medelsålders klättrare fortsätta utvecklas trots att klockan tickar.

Cherry Coke War, Vittingsberget. Foto: Simon Gustavsson

Så det kokar ner till det här.
Folk har ibland skrattat åt min ovilja att säga att jag är nöjd. Ibland är jag det men det vill jag inte tillstå. Jag brukar säga att taxar är nöjda, de viftar på svansen, får en klapp, en promenad och lite mat, thats it. För att citera Sisters of Mercy - I Want More. Så jag vill inte vara nöjd. Eller jag är inte nöjd. Jag vill fortsätta. Att vara nöjd innebär på något sätt att det är bra som det är. Det kan det väl i och för sig vara för stunden. Stunden där uppe på Skallaberg med en öl i handen efter en dags klättring. Solen är på väg att sjunka bakom horisonten och så är man nöjd. Det vill säga att man vill stoppa tiden och leva i det ögonblicket… för alltid. Ett slags Rigor Mortis.
Nä där vill jag inte vara för länge. Eller jag kan inte vara för länge. Det kryper i kroppen. Jag måste resa mig upp och gå iväg. Tänka på nästa projekt. Att vara människa är att i nuet planera för framtiden baserat på de erfarenheter man gjort i historien. Fortsätta utmanas och utvecklas.

”Man har gott om tid att ligga på en kyrkogård.” Erik Satie
   

 2 b continued