Road Trip

Drottningtorget spårvagnen stannade in.
Luften lovade värme.
Ljuden av bilar, bussar, måsar, människor drog täcket av staden.

Gårdagens poesi satt kvar i kroppen och tårarna till America och rytmen av the Lion’s roar och rytmen av Free money och rytmen av Patti Smiths engagemang och Patti Smiths knutna hand i luften, Patti Smiths People have the power och till oss Don’t you forget it, use it och till Edward Snowden Let it snow we want to know.

På torget doften av värme, svett, elektricitet, avlopp, mat.

Inne på järnvägsstationen kaféerna fortfarande morgontrötta.

Frankrikes nationaldag, cyklisterna upp på Mont Ventoux och jag på ett tåg Trollhättan Öxnered Mellerud Åmål Säffle Grums Kil Fagerås Lene Högboda Brunsberg Edane och till sist Arvika.

Martin på perrongen och hans vita bil till den fina klippan Byn.

Och så Oskar goa killen Oskar blyg för nykomlingen. Hamburgare och Lisen och Karl. Värme i Rådane. Generositet och gästfrihet.

Sulvik.

Martin på ett fint boulderproblem.

Så vita bilen, antingen klättrare eller kriminella.
Enda klätterbilen på parkeringen.

Bad i Välseröd, fint.

Viks Kile fint. Bohusstugan fint. Korv.

Bästa leden i Välseröd och Granitgrottan fint men knät fick stryk. Räkor skaldjurspate och lax.

Viks kile fint, Axel Hultqvist stark, Bohusstugan igen. Matjes och färskpotatis.

Viks kile finfint, Joanna Petter Jonatan och Samuel. Martin sätter 30-åriga kriget, fransk cider.

Bohusstugan igen.

Vindön.

Uddevalla och hem

First Aid Kit

Patti Smith

Tågbyte

RCT väggen

Local på Sling it magistern, Sulvik 

Badet i Välseröd

A proper jug 

När man vänder ryggen till Viks Kile

Martin i redpointträsket på Trettioåriga kriget, Viks Kile

Granitgrottan

Slopigt och brant på Stäng grinden, Viks Kile

Orgasm, Viks Kile

Jonatan och Joanna Åsander

The End

Projekt

Det blåser lite svalt från ett öppet fönster. Jag tror katten har varit upp på bordet och nallat rester för han sitter på golvet och tvättar sig förnöjt. Spinner trådar som likt notsystem fångar upp tonerna från Klezmermusiken som Cecilia spelar i datorn i rummet bredvid. Det är kväll och jag har tillbringat några timmar på Vittingsberget liksom flera tidigare dagar den sista tiden. I glaset vatten, då jag nog har tänkt ta en tremilarunda i morgon förmiddag. Visserligen har jag tagit en öl till maten men det räcker med den.





Vittingen ja.
Jag bultade en linje för ett år sedan. Sen har jag känt på det några gånger. Ändrat någon bult och satt någon annan en annanstans. Projektet har alltid varit öppet. Jag har alltid tänkt att det var för någon annan än mig. Kände på det för ett år sedan och på ett par tre ställen hade jag inte en chans. Inte alls.

Sen i våras efter att jag hade satt Blitzkrieg Bop så vände jag mina blickar mot 7c lederna. Jag doggade och satte först upp slingor på Start a war och den var ju möjlig. Gjorde alla rörelser på första doggningsförsöket. Toppade den en gång. Men har inte återkommit till den. Den är så pumpig men senare i sommar så. Det är en fin linje.  Skottlinjen har jag inte rört mer än då Andreas Harne bultade den och Peaceful Warrior har jag klättrat på två gånger men inte i år. Hade lite planerat att göra någon av de tre. Men samtidigt så är det tråkigt att det ligger oklättrade linjer och skräpar så då satte jag ett topprep på projektet. Det kändes inte som att det var möjligt. Andra halvan lyckades jag inte förstå. Nederdelen förstod jag men ett move gäckade mig helt. Det var helt enkelt för jävla hårt. Ändå tänkte jag att det kanske vore möjligt att göra en variant då man gör nederdelen och går till ankaret på Pang du är död. Att det är hårt är ju bara en anledning till att ta i. Så får någon annan göra resten. Tänkte jag då.
Sen var det den fjärde bulten. Satt den för högt eller inte. Jag har firat ner tre fyra gånger och tänkt sänka den men varje gång har jag låtit det vara. En bult som är satt kan man ju svårligen ta bort. Möjligen hamra in om det är borrat tillräckligt djupt. Men man vill ju också att det skall vara ett bra projekt om det skall vara något. Man vill ju inte ge bort något fult.
Så när jag firat ner för att fundera över bulten har jag passat på att titta på överdelen och börjat topprepa så smått. Nu har jag kanske toppat på den tio-tolv gånger fördelat på fyra/fem tillfällen. För tre gånger sedan hittade jag sekvensen som länkade ihop nederdelen med överdelen. Men det var ostädat så då fick det bli en session till med borstar av allsköns slag. Gången efter hittade jag ett bättre sätt uppe på mitten och som nu i måndags också innebar att jag faktiskt kan få till en vila mitt på och då hittade jag också bättre fotbeta på kruxet så idag hade jag tänkt försöka leda den.

Jag hade dock lite annat att göra först, en nytur i femmaregistret som tog längre tid att rensa fram än jag tänkt. Sist men inte minst hade jag bestämt mig för att sänka fjärdebulten. Anledningen är inte att få kortare fall utan att bygga bort ett farligt klipp. Som det var innan så hade man fått stiga upp på mycket marginella fötter och sträckklippa från relativt dåliga grepp. Ett fall då skulle kunna bli mycket farligt. Som det nu är så klipper man från samma grepp men från avsevärt bättre steg och man drar inte ut tillnärmelsevis lika mycket rep. Om man ändå bultar så kan man ju göra det säkert.

Så sanden var på väg att rinna ner i det undre glaset. Det fick bli ytterligare ett topprepsfrest för att hämta hem grejorna.
Jag slant av en gång i slutet men annars så satt hela leden i ett svep, minus ett häng då förstås när jag slant. Nu åker jag på roadtrip och är inte hemma förrän om en dryg vecka, hoppas ingen kniper leden före mig. Det känns som vi har fått ett fint förhållande till varandra nu. Lednamnet har jag också.

Men så kommer tvivlet. Gradtvivlet. Jag tänkte hela tiden att den är 7c. Men det går lite för lätt just nu. Jag kan inte vara riktigt så stabil i 7c. Sen har jag har ingen referensled. Start a war är en så annorlunda led så den ger ingen ledtråd. Jag har hittat nya fina sekvenser hela tiden så kanske är den inte 7c? Eller är den det? Jag vet att rörelserna vid tredje fjärde bulten är riktigt tunga och långa. Jag vet också att det är riktigt krimpigt på ett par ställen och att det är slopigt på andraställen och att det näst sista movet innan lättare terräng är extremt hårt. Vilorna som finns är heller inte fantastiska. De finns och det går att vila på dem men det kostar också på på andra delar än underarmarna. Det enda rätta är att leda leden och sen jobba på Peaceful Warrior för att få en jämförelse.

Här kommer en liten smakbit, Håll till godo.

Snippet of a project from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Musiken är Peter Dolving "No Solicitors" från albumet Thieves and Liars.
peterdolving.bandcamp.com

Baby Missiles

Vittingsberget växer.

Just nu finns det en himla massa fina leder och allra finast är det i 6c-7c registret och fler är på gång. Just nu jobbar jag på en nytur i 7c-7c+ området. Får se om det går att få till den innan resan till Arvika och Hell.

Här är i alla fall en liten film för de närmast berörda med FA:n av Baby Missiles. Leden består av litet juggigt insteg till skulderpressmove i travers till taskig sloper/crimp matchning och sen crimpar man sig genom ett överhäng upp till läppen. Därefter större och hyfsat goda grepp till man får slutjuggarna knapp tio meter efter att man lämnat backen.


Baby Missiles, 7a from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Möjligen är den lätt för graden men den kan återigen vara lite längdberoende. Vi lär bli varse med lite repetitioner.

Förhoppningsvis sätter Simon Talltorp sitt projekt, Master Blaster, i morgon - för då finns en led som kommer att köras laps på. Den är ett lactid acid bloodbath de luxe.