gravitagitation: juni 2013

Jag har funderat mycket på sista tiden över på vilket sätt jag påverkats av att jag föll i backen i våras. Jag var till exempel inte i närheten av att klättra the Rasp i England i maj. Jag klättrade stelt och litade inte på mig själv och inte på mina säkringar. Hade det något med markfallet att göra? Innan England trodde jag bara att jag hade lite kroppsliga blessyrer. Jag märkte inte av någon fallrädsla eller annan rädsla heller för den delen och i någon slags hybris så tänkte jag att jag nästan gått stärkt från markfallet. I England började jag tvivla.

Helgen före resan fick jag sy några stygn i smalbenet på grund av att jag lite olyckligt drog benet i en vass takkant i ett fall på Blitzkrieg Bop på Vittingen. Jag föll alltså, hej vilt, innan England och hade ingen rädsla då. Men mest klättrade jag på sportklippor så jag var lite osäker på tradhuvudet när jag väl kom till England. De första dagarna klättrade jag på som jag brukat de senaste två åren, jag gjorde några Extremes och lite HVSleder. Tog lite fall och gav mig på upp till E3 on sight. Ingen rädsla. Men andra veckan blev annorlunda.
Det var som om jag inte riktigt hade krämen i kroppen och då hade jag inte heller huvudet. När jag började tvivla så var det som att det satte sig i skallen och därmed också i kroppen. Lite av en ond cirkel. Så här i retrospektion, väl tillbaka i Sverige, med ännu fler fall både på bult och på egna bitar så tror jag att felet jag gjorde var att jag inte gav mig en eller kanske två riktigt bra vilodagar. Hade kroppen varit fräschare hade jag inte hamnat i tvivlet. Då hade kanske The Rasp suttit och inte hade jag varit så fasanfullt skitslut på The File heller. Korta insatser gick bra, så boulderingen fick sig ett lyft. Finaste boulderticket var att få flasha ett problem undertecknat Jerry Moffat.

Nåväl resan var lika fin som jag förväntat mig. Peak District var lika fantastiskt som sist. Hardhurst Farm är fint i sol, regn, frost och hagel, under vardag som helg. Jag lärde mig att man kan bränna sina öron i England i maj så att det blir blåsor men man kan också frysa så in i märgen och nästan bara blåsa bort som vore man ett litet maskrosfrö. Kasta ner rep som liksom ett trolleritrick kommer farande upp igen och kritpåsar som vänder sig ut och in. Det är en magisk plats. Peak District blev i och med denna resa lite av min andra plats efter Verdon. Och det vill inte säga lite från en frankofil som jag själv. Och med ett citat av den förre kaliforniske guvernören vinkade jag till den Engelska ön.

I’ll be back.

I bagaget hade jag inte så mycket tick, även om det givetvis sändes ett och annat. Jag hade fördjupade vänskaper, en av mina finare löprundor hittills uppe på Win Hill och den romerska vägen som går där uppe på kullen. Jag hade många goda skratt och har ätit mycket god pubmat samt givetvis också druckit mången god ale. Med mig har jag också några projekt inför framtiden. En del av de projekt jag hade med mig dit har jag bestämt lagt på hyllan då jag dels inte vill lägga flera dagar för att jobba in en led när det finns så mycket annat fint och dels är en del av dem alldeles för risky.

Men som sagt - I’ll be back.

Sedan dess har det varit en massa verklighet och arbete och det enda jag gjort mellan arbete och sömn är träning. Träning är för min del nödvändigt för att orka göra det andra. Får ta och skriva om den livsnödvändigheten någon gång. Ja och så har jag ju klättrat förstås, både här på höglandet och i Göteborg men det är en annan historia.