Om saknad och sorg.

Vissa saker är svårare än andra att sätta på pränt. Ord sviker på olika sätt, men de sviker alltid. Så fort jag försöker sätta ord på känslan är det något som undflyr språket, en rest som aldrig låter sig formuleras annat än möjligen med poeternas hjälp. Hur beskriver man en uppgående sol? Känslan av morgonen sedd från en tältöppning på toppen av ett berg? Doften? Ljuden? Luftens beröring på huden och i andningsorganen? Hur smakar en sommarmorgon? Eller det motsatta. Hur skriver man sorg och saknad? Hur skriver man den torra känslan längst bak i munnen, tändernas nära-nog-genom-huden-bett i underläppen? Den tillbakatryckta gråten? Hur skriver man en far och en mor som förlorat en son? Hur omfattar man med ord den plågsamma empati man finner i den älskandes smärta vid den älskades bår?
Bokstävernas futtiga försök att skapa ord som skär genom det osägbara för att säga något sant. Men sanningen biter sig fast som en skugga i det som inte fångas av talarens tafatthet och författarens klumpiga skribblerier. Den rest som utgör det omedvetna, strukturerar sig som en otalbar erfarenhet som aldrig kan nås annat än i omtagningar, upprepningar och metaforer.  Asymptotiskt närmar jag mig genom att tala om en förlorad vän, tala honom i frånvaron nedanför en klippa eller vid en lägereld. Nära men aldrig identiskt.

Jag skrev i början av december att ”klättring är stort, ibland större än livet, men att det skulle vara värt det. Det är tveksamt.” Så för att återknyta. Jag korrigerar mig. Att det skulle vara tveksamt bygger på föreställningen om odödlighet, livet som oändlighet. Men vi kan inte veta vad det hade blivit av ett liv som tagit slut. Ett liv kan bara bedömas genom det liv man levt. Inte genom det som kanske hade kunnat ske för om det har vi ingen aning. Häri ligger också möjligheten till tröst. För de efterlevande finns saknaden, det är vi som måste nyorientera oss, hitta en ny framtid. Men kanske finns förtröstan i just det faktum att det liv som levdes levdes fullt. Att livet levdes på ett sätt som gjorde livet värt att leva oavsett om det handlar om klättring eller att mata änderna i parken.

Tom Bjernerud vid isfallen i Rothult dagen före julafton 2012.

Så Tom. Det har nu gått fyra veckor sedan lavinen svepte dig med sig när du var på väg till Lanciakaminen i Hemsedal. Du saknas oss, du saknas mig. Du var närvarande vid Svanavikens strand i lördags kväll. Ditt skratt och din humor var inte där och ändå så fanns det där, i vårt tal om dig. Du fanns som minne, finns som minne, för alltid inristad i våra hjärnors vindlingar. Du kommer göra dig påmind under Bohusstugan smutsiga plasttak, vid Utbyängen och vid Hardhurst farm. När jag klättrar dina leder på Skallaberg och varje gång jag snörar på mig mina storskor kommer du att finnas där.

Så Tom. Du saknas oss, du saknas mig och trots det kommer jag att klättra med dig och utan dig, within and without.

Så Tom.
Tack!

Om en löprunda i Verdon

Morgonen efter skulle vi packa ihop. Efter nära nog fyra veckor var det dags att riva tältet och börja resan mot norr och Sverige. Lämna värmen och de enkla dagarna med vandring, klättring, löpning och inte minst god mat och dryck. Lämna de storslagna utsikterna, lämna den stjärnbeströdda natthimlen, lämna de fantastiska dofterna. Varje gång vi kommer ner hälsar de oss välkomna, inte välkomna tillbaka utan välkomna hem. Två dagar tidigare, den 9 juli, hade Cecilia och jag vandrat upp till toppen av Mont Robion. Från La Palud ser klippan ut som en miniatyr av Mont-Blanc men från Castellane är det mer likt den konvexa delen av en våg på väg ner mot azurkusten. En nästan tusen meter hög jättevåg beklädd med skog till strax under toppen. Skog som då och då avbryts av brantare partier och rullstensslänter. De sista hundra hundrafemtio metrarna innan toppen är den beklädd med gräs och låga buskar av mimosa och ett och annat bestånd av lavendel.  Vandringsleden vrider sig uppför berget som en urtorkad bäck och avspeglar i formen floden Verdon vars meandrar man skymtar genom träden på väg ner från berget. Vandringen är ansträngande men man belönas med vacker utsikt hela vägen för att inte tala om vyerna från toppen. På riktigt klara dagar ser man hela vägen ner till medelhavet i söder och bort till de snötäckta topparna av de västra utlöparna av alperna i öst. Den vandringen tillsammans med anmarschen till gårdagens klättring satt nog kvar lite i benen. Men jag hade en sak kvar att göra innan jag kunde lämna Verdon för den här gången. Ända sedan vi vandrade där två år tidigare har jag drömt om att springa leden som går i botten av Grand Canyon du Verdon.

Toppen av Mont Robion sedd från västra toppen.

Sentier Martel.

Sentier Martel är uppkallad efter den franske speleologen Éduard-Alfred Martel (1859-1938) som 1905 blev anlitad av Compagnie Èlectrique du Sud-Est för att undersöka le Grand Canyon du Verdon, som är Europas största kanjon. Hans uppdrag var att se om det var möjligt att ta sig genom den. Mellan den 11 och den 14 augusti tog sig en tolv man stark grupp genom kanjonen, först till häst och därefter omväxlande på båt och till fots. Ett par av båtarna blev obrukbara och flera av deltagarna tvingades att avbryta på grund av utmattning. Ett litet antal tog sig dock hela vägen till Aguines varav en var Martel själv. I båten, den enda kvarvarande då de övriga hade gått sönder av flodens omilda behandling, fanns också Armand Janet som redan 1896 gjort ett misslyckat försök. Nu, nio år senare, var han med och steg iland vid en romersk bro vid Aguines som man tyvärr inte längre kan besöka då den ligger under den konstgjorda sjön lac de Sainte-Croix. Med tanke på dåtidens verktyg och kläder och med tanke på att floden då var oreglerad måste det ha varit ett mycket krävande och farligt uppdrag.

Under hela första delen av 1900 talet förberedda man för att bygga en damm vid ingången till kanjonen och man uppförde ett antal tunnlar där man hade tänkt leda vatten i stora tuber. Projekteringen avbröts som väl var i samband med andra världskriget. Det har dock haft det goda med sig att det gjort kanjonen bra mycket tillgängligare nu än på Martels tid.

Löpningen.

Det går en buss runt klockan åtta från Castellane via Point Sublime och La Palud med en massa stopp på vägen. Den plockar upp vandrare som tänker gå Sentier Martel med start vid vandrarhemmet Chalet de La Maline där den också vänder och kör tillbaka. Bussen brukar bli överfull så det fick bli en tidig frukost då jag ville vara där innan den släppte av sin last. Jag hade absolut ingen lust att trängas med och behöva springa om en massa vandrare i branterna på väg ner till botten av kanjonen. Cicci skjutsade mig dit på de små serpentinvägarna. Jag tryckte i mig ytterligare en banan och drack än mer vatten. Väl framme vinkade jag adjö och sa att jag trodde jag skulle vara tillbaka vid tältet om ett par timmar.

Solen hade kommit fram ordentligt men det var fortfarande inte över tjugo grader varmt. Stigen var fin de trehundra höjdmetrarna ner till floden men det var svårsprunget med mycket avsatser, trappor, stenhällar och grus med en hel del löst. Dessutom svängde det fram och tillbaka längs med branten så det gällde att hålla koll på var man satte fötterna. Luften så här dags var hög och klar och doften av lavendel, vild timjan, getbajs och mimosa gjorde det lätt att springa. Jag hade en liten löparryggsäck med två liter vatten, ett knäskydd och lite energi i form av müslibars. På huvudet en vit löparkeps och jag hade smörjt in mig rejält med solskydd. Där nere vid floden tog träden vid och löpningen var mer enkel, åtminstone bitvis. Det dröjde faktiskt rätt länge innan jag mötte några vandrare. Känslan av att vara ensam på Sentier Martel på lätta pigga ben går inte att beskriva i ord. 

När man springer här springer man under klippor som det går klassiska klätterleder på och under en lång tid springer man med L’Escales framför ögonen. L’Escales är en av Europas maffigaste klippor med några riktigt ikoniska leder. Det var bland annat här som Patrick Edlinger på 80-talet blev friklättringens stora omslagspojke genom filmer som till exempel Opera Vertical där han soloklättrade på just L’Escales. När man springer som jag gjorde från Maline till Samson så har man floden på höger sida med sitt ständiga sjungande och på andra sidan av den reser sig också bergssidor med klättring.

Delar av L'Escales sedd från södra sidan av kanjonen.

Temperaturen steg fort och det blev allt varmare men jag hade fortfarande skugga från träden intill vattnet. Strax efter det att jag nått löpningens lägsta punkt tog en brant stigning vid. En stigning som ibland övergick till något som närmast kan beskrivas som scrambling. Visserligen mycket lätt men jag behövde använda händerna och det var en hel del riktigt höga steg. Här var det omöjligt att springa. Där det var riktigt brant fanns det antingen någon vajer eller något metallhandtag att ta tag i. På toppen av stigningen gick det via 252 branta trappsteg snabbt utför. Där i trapporna mötte jag en grupp vandrare som såg ut som en familj på fyra generationer. De såg mig komma och släppte förbi mig på en avsats så även trapporna flöt på ganska bra. Det började dock kännas lite i ena knät efter nerförslöpningen och jag fick ta på knäskyddet. Inget allvarligt men smärtsamt, kanske skulle jag satt på det redan tidigare men jag gillar inte att springa med det. Det känns inte lika fritt. Jag passade på att trycka i mig lite energi också. Där ungefär hade jag nog sprungit halvvägs på själva vandringsleden. Efter ytterligare en stigning och en fin nedförslöpning med ena handen på en plastbeklädd vajer nådde jag fram till en ganska jämn sträcka där man kan ta ut steglängden. Tidigare har löpningen varit väldigt teknisk men här gick det bra att löpa på. Det fanns ingen skugga längre. Solen fick obehindrat steka på och jag sög i mig mer och mer av vattnet som samtidigt var en begränsad resurs. Nu närmade det sig trettio grader varmt i skuggan men av någon anledning så gillar jag att springa i den värmen så det är i sig inget problem. Skulle vattnet ta slut skulle det vara en helt annan femma. Här sprang jag alltså på fortfarande ganska lätta ben under några av världens mest namnkunniga klätterleder och när jag tittade upp såg jag mycket riktigt klättrare och ovanför dem cirklandes på utbredda vingar några av Verdons alla majestätiska gamar. Det är en sagolik plats att befinna sig på.

Trapporna vid Brèche Imbert

Nu mötte jag också fler människor vilket betydde att jag närmade mig Couloir Samson som är den mest lättillgängliga delen av vandringsleden. Tonårsfamiljer hade picknic nere vid stranden och tjoandet från vattenstoj hördes genom flodens brus. Vid ingången till den första tunneln stannade jag och tog på mig pannlampan som jag haft i ryggsäcken. Den var egentligen inte tillräckligt bra för att springa med men det fick duga. Då det är ojämnt underlag, en del löst samt en massa stora vattenpölar som ofta är ankeldjupa joggade jag i lugnt tempo först genom Tunnel de Trescaïre på 110 meter och efter en kort glimt av dagsljus också Tunnel du Baou på 670 meter. På andra sidan möttes jag av ljudet från badande i badplatsen vid Samson. Ovanför klätterområdet Hulk höll en soloaidare på att hala en haulbag upp till en hängande standplats. Jag stannade till ett slag och tittade innan jag tog mig an den sista etappen hem. Den är inte fullt lika rolig och det hade redan gått över två timmar så jag passade på att ringa till Cicci och säga att jag var på väg men att det tagit längre tid än jag trott. Då hade jag nog ändå sprungit på fint där det varit möjligt men vissa passager hade inneburit lätt klättring och trappor som gjort det omöjligt att springa.

Från Couloir Samson går en asfaltsväg brant upp till den väg som leder till campingen där vi brukar slå upp vårt tält. Här var det så brant att det var så gott som omöjligt att göra något annat än att gå raskt och ta lite löpsteg då det ibland flackade av. Väl uppe behövde jag först ta mig genom en smal tunnel som man uppmanas tuta inför när man kör bil eller motorcykel då den är alltför smal för att mötas i. Tunnelpassagen var lite läskigt då trafiken är tät och det går ibland ganska fort. Jag sprang på fel sida av vägen i kringelkrokarna ner mot Pont du Carajuan. På vänstra sidan var det klippa hela vägen ner till vägen och på höger sida var det en liten fördjupning ca trettio centimeter bred för regnvatten och så en knapp halvmeter hög stenreling som skiljde mig från att trilla hela vägen ner till floden. När bilarna kom kunde jag springa i fördjupningen. Det kändes som ett bättre alternativ än att mosas mot bergväggen på vänster sida. Jag blev omkörd av fyra Porsche 911 som kom på rad i en otroligt hög hastighet på de branta smala och slingriga vägarna. En vacker syn men det händer en hel del olyckor och det är mer ofta än sällan som man ser blommor utlagda vid olika olycksplatser när man är ute kör. Ett par grupper med cyklister kom trampandes på väg upp mot Point Sublime. De hälsade. Det kändes bra att de hälsade. Vi hängde liksom ihop, på samma sätt som motorcyklister lyfter på en hand när de möter en annan motorcyklist så hade också vi en hälsning. Vi som inte tar den lätta vägen, vi som tar oss fram för egen maskin. Vi hälsar på varandra, som en bekräftelse, som ett Bra Jobbat! En slags utvaldhet. Det gjorde de sista kilometrarna mycket lättare. För det gjorde riktigt ont. Jag var rejält sliten. Jag hade egentligen inte sprungit särskilt långt, ungefär två mil men i extremt krävande terräng och i hög värme. Solen var rejält obarmhärtig vid det här laget och jag insåg att jag nog borde ha haft med mig mer solskydd för den jag haft på mig hade jag redan svettats bort.

Vy över floden från vandringsleden.

Efter Pont du Carajuan är det slätlöpning igen och bara femhundra meter kvar men jag fick pressa mig till det yttersta för att inte börja gå. Den korta passagen när jag tog mig över bommen in på campingen innebar att jag fick stanna upp en liten stund och jag mjölkade den nog ett tiotal sekunder extra. Tog en sipp av det sista vattnet och började springa de sista tvåhundra metrarna genom campingen bort mot tältet.

Löpningen var fantastisk på alla sätt. Fantastiskt jobbig och slitsam. Fantastiskt vacker. Fantastiskt löpvärd. Fantastisk…

Nu dröjer det tyvärr till 2014 innan jag kan springa den igen men då skall det gå lite lättare. Och lite snabbare än 2.41.