Vad jag talar om...

”Folk som lämnar det obestämda för att försöka precisera vadhelst som sker i deras tanke, är svin.”

    Antonin Artaud

Icke desto mindre.

Fråga - Om Haruki Murakami hade varit klättrare och inte löpare hade han då skrivit boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om klättring”?

Jag har ett projekt på Skallaberg. Första gången jag firade ner bredvid den så lade jag den på framtiden, någon annans framtid. Jag tittade på en annan linje och såg bara de här tre parallella sprickorna lite i förbifarten.  De såg alla tre alltför svåra ut för att jag skulle bry mig om dem. Det nuvarande projektet är den mittersta sprickan. Några år senare firade jag ner över linjerna på riktigt och insåg att de inte var omöjliga alls. Det är lite runout väggklättring från en hängande stand upp till första placeringarna. På mitt projekt kan man ha siderunners i en linje bredvid om man vill, men ju mer jag jobbat på leden desto mer känns det som en förfulning, Även om det är osäkrat är det en vackrare och mer tilltalande linje att gå rakt upp. Sen ett par bra säkringar varav den ena  är lite i vägen för optimal fotplacering. Kruxrörelser och så små säkringar och en runout till toppen. Jag har halkat av tio kanske tjugo gånger på exakt samma ställe. Jag kommer upp där. Står bra på ett okey steg med båda fötterna och med ett bra grepp för höger som jag måste matcha på. Sträcker mig sedan långt med höger in i en smärtsam vass fingerslott som tar tre fingertoppar. Sätter vänster fot i sprickan, häl ner och försöker skapa tryck på foten. Vänster hand i ett tunt sidepull i sprickan med tummen i opposition. Höger fot smear på en liten valk och så drag till ett slopigt grepp med vänsterhand där fötterna släpper eftersom de förlorar trycket. Eller istället för draget mot slopern, följ efter med vänster till skitdålig slot under höger hand och hoppa upp vänster fot till bra fotsteg strax ovanför naveln. Eller försök gå i layback. Jag har gjort alla lösningarna och alla känns lika lite solida. På lead har jag ännu inte lyckats. Tjugetolv var jag på Skallaberg väldigt få gånger och bara en gång på projektet. Tjugetretton måste jag dit igen. Nu längtar jag.

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Tåsteröds vatten. Jonas ligger och läser vid mina fötter. Jag säkrar och Johan klättrar. Han är långt över sin sista säkring, en rock etta som blir mindre och mindre ju mer han inser att han nog har klättrat fel. Traversen borde gjorts längre ner. Han svär och kämpar. Benen darrar och han ser mer och mer desperat ut. Rockettan skulle i det psykläge Johan nu är i knappt hålla vikten av en förflugen tanke. Jag säger till Jonas att nu faller han snart. Jonas lyfter blicken från A, B och C och tittar rakt in i ögonen på Johan som kommer farande ner i en utdragen och ljudlig utandning. Han faller långt kanske fem sex meter. Jonas tittar på honom och säger - Jag såg in i dina ögon… Du var på en plats jag aldrig vill besöka. 

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Nissedal. Ovan vid långa leder på egna bitar. Lillasyster som replagskamrat. Jag gör allt förstemansarbete. Vi har ett sextiometersrep och en handritad papperslapp som förare. Jag springer på fulla replängder och hamnar på ett parti med få säkringar. Jenny ropar - fem meter kvar. Ingen standplats i sikte. Jag går på – Två meter kvar! Femton meter ner till senaste säkringen. Varför skulle jag springa på så? Ville inte, vågade inte nedklättra. Hittar ett större flak som ser ut som om det ligger på berget. En microkam och en liten rock får duga som stand. En bit bort till höger ser jag en bultlinje, det skall inte vara nå’n bultlinje till höger. Tankarna far genom huvudet medan jag tar hem Jenny. Har jag klättrat vilse? Tänk om det här flaket bara ger sig av. Panikkänslorna tvingas undan med hjälp av andning och fokus på annat. Jenny kommer upp och säger - tänk om flaket ger sig av. Som om det skulle kunna göra det bara för att man tänker det, så talar jag om för henne att jag redan har tänkt den tanken, så den behöver inte tänkas mer. Jag går iväg och innan jag hinner lägga min första säkring hittar jag en hylla fem sex meter upp till vänster. Jag andas ut och gör en riktig stand och tar hem Jenny. Vi var inte vilse. Bultlinjen var bara en nytur som gjorts efter att föraren trycktes.

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Tur och retur i Hondan eller var det Opeln? Hondans bakluckeöppning gick sönder och Jonas fixade den med hjälp av en gas- eller bromsvajer från en moped, nå’n liten ring från något annat och ett antal andra pillemariska ting så att den gick att öppna inifrån. Opeln hade taklucka som det regnade in genom även när den var stängd. Båda höll till Verdon och tillbaka. Opeln lät som en flöjt med takluckan öppen och takbox på. Särskilt i nedförsbackarna söder om Paris på väg till Fontainebleu. Den här dagen gick turen norröver mot Ågelsjön. Arla start och hem i mörkret. Vad vi klättrade minns jag inte. Utöver en led. Flaket på sjöklippan. Obetydlig i graden, men likt en fossil bevarad i hjärnbarken till långt efter det att jag inget annat längre minns.  Solen på väg att sjunka under horisonten. Vi firar ner till insteget en halvmeter över ytan på sjön. Tar av oss selarna och släpper iväg dem. Det har varit en fin dag. De sista strålarna flämtar över skogskanten långt bort i väster. Vattnet är nattsvart men himlen är fortfarande ljus. Jag ger mig av först. Att röra sig på klippa. Helt fri. Utan rädsla, utan ansträngning. Zen kanske, vad vet jag. Jag stannar till halvvägs, hookar ett ben runt flaket och tar ett kort med kameran jag har hängande runt halsen. Blixtbelysning.  Väl uppe packar vi ihop, vandrar bort mot bilen och kör hem. Nöjda med dagen. Ovetandes om att det var en dag som ett och ett halvt decennium senare, lite drygt, framstår som någon slags milstolpe.

Så. Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Jonas solo på flaket way back when.  

To be continued…

Veckans träningsfilm

Återigen inspirerad av Martin Jurander, denna gång av hans blogg, så lägger jag upp veckans träningsfilm.

7,5 kilometer löpning i Brännemon. Bäst var det när jag kom ut på de öppna partierna där snön lätt och luftig gick upp en bit på vaden. Sämst var det där det var plogat och bildat en skorpa som var precis så där tunn att att den varken bar eller brast. Sprang i samma pulszon som sist jag sprang den här rundan, då var det minus nio grader men barmark. Idag var det minus tre grader men snö och det innebar mellan sextio och nittio sekunder långsammare per kilometer. Enda abret med passet var att jag inte hann ut innan solen valde att gömma sig bakom molnen.

I see you at the weighing in...

Dags för en invägning. Sommaren har gått, hösten likaså. Solen orkar knappt över trädtopparna, inte ens mitt på dagen. Ett vitt tunt täcke har lagt sig över Småländska Höglandet. Isyxorna hänger förväntansfulla på sin plats på väggen. De vet att det snart är dags. Det är över ett halvår sedan jag senast satte mina eskapader på pränt.

So here it is - the wrap up.

Bredvid mig på bordet under ett omslag till en Nakd Bar och under en Sigtuna Midvinterblot ligger en broschyr för Chapelle Notre-Dame du Roc. På golvet står en skokartong för ett par Salomon trailrunningskor, yogamattan ligger bredvid och i övrigt är min sittplats belamrad med träningslitteratur, poesi, filosofiböcker och så min älskade Freud förstås. I stereon sjunger Ian Andersson In and out the back door ran/ one front door angel/ Her hair was a golden brown/ She smiled and I think she winked her eye. På bordet ligger en spork och döljer nödtorftigt månpocketmärket på ”Dagarnas skum” av Boris Vian och bredvid den ovanpå Albert Camus ”Tankar om giljotinen” ligger min gps-klocka. På vänster sida om min fåtölj samsas Eric Hörsts ”Conditioning for climbing” med tidskriften ”Runners World” och med en doktorsavhandling om rättspsykiatrin. En stapel av påbörjade, halvlästa och utlästa böcker lutar betänkligt över röret med Echinacea. Det sammanfattar sommaren och hösten rätt bra.

Jag har i det sista gått två lördagar på raken på Flex pass som är ett pass för funktionell rörlighet. Flera dagar efter första passet hade jag en otrolig träningsvärk i Gluteus. Viktigast är dock att jag dagen efter passet vaknade utan ont i låga ryggen för första gången på gud vet hur länge. Där, i låga ryggen, har det annars spökat på riktigt i år.

Några bilder från sommarens resa, den åttonde i ordningen, till Verdon.

Chapelle Notre-Dame du Roc

Altaret

Vy från kapellet över Castellanes stadskärna

Balkong vid Place de la Fontaine där mången god öl druckits på den belgiska baren.

Ryggpaj var det som satte stopp på flytet efter Kungen av jidder på Rankulla. Jag gjorde Skottlinjen på Vittingsberget men sen blev det väntan, naprapat och vila och Frankrike där jag sprang upp till Chapelle Notre-Dame du Roc som vakar över Castellane.  Lite klättrat blev det också, skam vore det annars, men vi vandrade en del och sprang en massa. Min finaste löprunda någonsin (hittills) var att springa Sentier Martel. På botten av kanjonen, längs med floden, uppe på slänterna nära klipporna, genom tunnlarna och sedan hem från Couloir Samson till tältet på Carajuan Camping Municipal du Rougon vid Grand Canyon du Verdons östra spets. Jag mötte vandrare, såg aidklättrare och friklättrare på l’Escales. Jag såg gamarna cirkla på termiken och getter som uppskrämda skuttade sig uppför slänter som jag nog önskat vara inknuten i. Klättermässigt var höjdpunkten att klättra med Linn på hennes första flerreplängders – Bwana Maline 5b, 5b, 5c, 5b – härlig känsla att klättra 200 meter över floden Verdon med sin dotter. På Ciccis födelsedag gick Cicci och jag de tusen höjdmetrarna upp på Sommet du Robion, 1660 meter över havet, och på toppen belönades vi med utsikt som sträcker sig till medelhavet i syd och till alperna i öst. Vi åt födelsedagsmiddag där, vatten och medhavd fougasse med chevré och tapenade. Gamarna celebrerade oss med att cirkla 10 meter över våra huvuden. Nästa gång (2014?) blir det att springa upp tror jag. Jag jobbade också lite på några hårda leder, mest för att Cicci har lite höjdrädsla och anmarscherna kan vara rätt utsatta. De här lederna var hyfsat tillgängliga, men old-school 7c i Verdon är ta mig fan hårt så… Bra träning var det i alla fall.

Ingången till kanjonen. Vy från Rougon.

Linn på väg ner till insteget på Bwana Maline.

Linn toppar ut med floden Verdon långt där nere i dalgången.

Solen belönade vår insats med sina sista strålar innan den sjönk ner bakom bergen.

Sommet Du Robions västra topp.

Sommet du Robion på lite avstånd.

I Sverige regnade det, med bibliska mått som Eklund skrev i ett SMS. Som väl är finns det numer en klippa som håller sig torr när det regnar och där har det lagts timmar och dagar. Vittingen blev min ark och den lockade det som kanske är det bästa med klättring - goda vänner. Återigen är det vännerna som är det viktigaste, långt mer än klättrade meter och klättrade grader – och att visa en led för någon som sen berättar hur mycket han uppskattar den. Att ge bort ett projekt till någon trevlig person bara för att… Att valla runt någon och visa pärlorna. Se en snabb repetition av en testpiece eller bara ta en öl ihop och tjôta bort en timme eller två. Här hemma eller i Brodalen, på ett block nedanför stora väggen i Utby.

Jag har fått projekt. Här hemma och i Västerled. Martin var här och satte upp några boulders som bara är måsten, Hygienisk grävling är ju på bara en halvmil bort så den blir det att jobba på i vinter, Jonsbo kanske också är nåt att ta sig ut till men där hägrar den bultade linjen till vänster om Kennys crack mer än bumlingarna. Jag hängde på den en gång i somras, med lite jobb så är den fullt möjlig. Vittingen har flera projekt dels mitt eget oklättrade och dels alla 7c som bara har en eller två bestigningar.

Inomhus har det hänt saker i Eksjö, väggen har fått en ansiktslyftning och vi är numera ett ganska stort gäng som klättrar tillsammans flera dagar i veckan. Helt plötsligt känns det roligt att gå inomhus.

Höglandsklättrare och hangarounds
nedanför ett av projekten på Jonsbo.
Foto Jonas Håkansson.

Snart är det dags för is och det finns några tänkta projekt som jag hoppas på. Mer om det vad det lider. Sävsjö bjöd på fin bouldertävling i helgen som var. Jag hade som mål att komma topp 5 och inte ha någon klättrare över 40 bättre än mig. Båda målen infriades. Det sporrar till mer.

Nu när jag har fixat min lilla dator så kommer jag att uppdatera mer igen.  Ser fram mot en fin vinter med klättring både på klippa, block, plast och is. Samt mycket löpning.

Och här är en liten film från höstens eskapader

Det var nästan hela invägningen, en liten tanke till bara, jag sparar det viktigaste till sist.

Bäst och viktigast är att de klättrare jag känner och som råkat ut för olyckor har kommit mer eller mindre helskinnade därifrån. Klättring är stort, ibland större än livet, men att det skulle vara värt det. Det är tveksamt.

En långvarig bekantskap

Kungen av Jidder, 7c

Runt 95-96 var det lite av en kapplöpning bland ett antal klättrare på Småländska Höglandet. Det var min bror Fredrik Ragnarsson, Jonny Nilsson, jag själv och Magnus Nordqvist samt även några växjöklättrare. Vi ville alla göra Kungen av Jidder först. Det var till och med tal om att man skulle ha hållit för tight i repet vid slutrörelserna för att förhindra en urtoppning vid något tillfälle. Starkast just då var Magnus Nordqvist som fick äran att vara förstebestigare 1996. På andra halvan av nittiotalet besöktes berget av ett antal namnkunniga personer, flera i sverigeelit, som kände på leden men långt ifrån alla, om ens någon, satte den på ett besök. Själv var jag mycket nära ett par gånger runt 97-98 men föll alltid på samma ställe tre fyra grepp under toppen. Den blev ett spöke och därför la jag den i malpåse. Studier kom i vägen och när jag kom igång med klättringen igen hade fokus på klättringen flyttat norr om Eksjö. Rankulla fick bara spridda besök. Efter ett slag började jag åter snegla mot Jidder och gjorde några topprepsfrest och tänkte - ja ja, den gör jag ju med lite arbete. Men det blev aldrig så. De sista tre åren har jag gjort ett ledfrest ibland en ibland två gånger tidigt på våren och sagt till mig själv att jag får ta och åka hit lite oftare så att jag kan göra ett jobb på den. Men…

Och så nu i påskas var jag där. Det var kallt och det låg is på på klippan. Döm om min förvåning när jag först gjorde ett ledfrest och jag kom riktigt högt men gjorde ett felmove och föll, vilade och gjorde ett försök till och föll för att jag fick slutgreppet lite för kass. Jag var förstås alldeles för trött annars skulle jag hållt kvar. En lite rapport med rörliga bilder hittar ni här http://livetihojdled.blogspot.se/2012/04/jidderish.html

Söndag 13/5 2012 

Så idag var dagen för ytterligare ett frest. Jag åkte ut och värmde upp på en lite längre lagom överhängande led som alltid ger lite pump. Tyvärr infann sig inte pumpen och jag var lite osäker på om jag var tillräckligt uppvärmd. Skit samma, tiden var lite knapp så hellre två försök på Jidder än ytterligare uppvärmning. Resultatet ser ni på videon.

Vinterns träningsregim har varit oerhört verkningsfull och det verkar som jag gjort rätt i mina bedömningar om vad som var mina svagheter. Klättring är fantastiskt när jag kan fortsätta att utvecklas trots att jag är rätt långt inne på mitt fyrtioåttonde levnadsår. Ser fram mot mer och fler fina klätterdagar tillsammans med trevliga människor.  

April Fools Day

Spellistan består av Kvelertak , Kurt Vile, Charlotte Gainsbourg, Underworld, The Sisters of Mercy, Sonic Youth, First Aid Kit, Svenska Akademien, Rosvo, Anna Ternheim och Selah Sue. Vägen är riksväg 40 mot öst. Strax efter att motorvägen tar slut, precis på krönet av den långa nerförsbacken efter det att den tillåtna hastigheten sjunker från hundratio till åttio ser jag ett ovädersmoln som sträcker sin gråhet ända ner till jorden. Knappt två minuter senare försvinner allt ljus, vindrutan möts av regn, hagel och snö på samma gång och horisontellt med marken. Hastigheten på bilarna framför sjunker till under femtio och jag tänker att det här blir en lång resa. Bakom mig ligger Göteborg och ett par dagar blandat med klättring och studier.

RV 40

Bryans Led 30/3

På fredagen åkte jag till Övre Väggen och cloggade på Bryans Led. I hörlurarna samma spellista som i bilen. Det blåste kallt men solen sken och musiken värmer alltid min själ så det var bara kroppen som led… och fötterna. Jag började med mina omsulade Miura Velcro men insåg efter att ha försökt lösa första kruxet att skor som vrider sig på fötterna inte är det bästa på knopparna på utbys granit. Firade av och bytte till skor med snörning, samtal med ett trevligt par, klättrare, vilket i sig är en tautologi då klättrare alltid utan undantag är trevliga. Dessa trevliga personer var intresserade av hur jag riggat cloggen och om det var möjligt att använda jumar på liknande sätt. De var också intresserade av Bryan och vad jag tänkte om den. När de väl promenerade ner mot ängen, hand i hand mot den sjunkande solen, så var jag redan på väg uppför den inledande sprickan och den långa sträckningen som etablerar mig på den oberoende delen av leden. Fin spricka leder till mantling upp på en hylla, ytterligare en mantling upp i en horisontell spricka leder till tunn knoppklättring och en lång sträckning, långt till säkringarna nedanför, hyfsade grepp varifrån man kan placera några mindre vänner och sedan ytterligare en resning/mantling till de avslutande rörelserna som leder till ett räddande grepp och en sista sträckning till toppen.
Jag har delat in leden i några olika faser inför ledförsöket nästa gång jag är där. 1/ Inledande fasen upp till hyllan och placerandet av tre friends i tvärsprickan samt vila. Fysiskt och psykiskt lätt. 2/ Mantlingen upp i tvärsprickan, lätt men det är när jag står där som jag måste bestämma mig för att gå på. 3/ Klättringen upp till näst sista greppet före sträckningen. Här kan jag fortfarande hoppa av om jag inte litar på min kapacitet. Känsligt och viss psykfaktor. 4/ Sista greppet och sträckningen, känsligt och med hög psykfaktor. Snabb placering av säkringar i nästa tvärspricka där inget får messa till sig. Dåligt med marginaler för strul på grund av inte alltför bra grepp och sämre steg. 5/ Resningen/mantlingen upp till den lilla ramp som tidigare varit grepp. Det tekniska kruxet för min del. Dock säkringar i höjd med movet. Psykiskt safe. 6/ De avslutande rörelserna till det goda greppet. Definitivt falloffable där man lämnar minivännerna under sig och till sidan. Inget fall man vill göra, dessutom om man kommit dit vill man inte behöva göra om nederdelen igen... så viss psykfaktor.
För mig gäller det att hålla två saker i gång. Dels att fokusera på rörelserna och klättringen som är fin, njuta av processen utan att tänka på prestationen samt att hålla koll på psykfaktorn som jag tror kommer vara som störst under slutet av fas 4 och fas 5. Till min hjälp har jag att huvet fortsatt är bra, något som tycker åtminstone jag visade sig på söndagen.

Mellanspel

Gårdagen hade inneburit studier och psykoanalys där jag låg på divanen och övergick till kväll där jag tillsammans med två icke-klättrande vänner gick till Rover på Andra Långgatan. Vi drack öl och jag åt en 200 grams Ass on fire burger med tillägget att du kommer gnola på Jonny Cashs Ring of fire hela kvällen. Visst var det mycket chili och Jalapenõs men inte var det babianröv dagen efter. Efter en snabb tur till divanen på söndagsmorgonen satt jag i bilen på väg mot Gärdsås där Piotr Åsander och de dynamiska kusinerna Håkansson hade slått sina rack ihop. När jag kom fram var Petter på väg att leda Kryckan repsolo och Johan rackade på för ett onsight-försök av Jannes hörn. Jag följde Kryckan och tycker nog att den inte var så dum för sin grad, bra led om man vill leda femmor. Johan gjorde en fin insats på Jannes hörn men klättrade lite fel i toppen och fick ta ett rätt okidoki fall. Sen gjorde han rätt och jag följde och rensade. Den vill jag gärna leda nästa gång jag är i Gärdsås, till och med värd att komma tillbaka dit bara för att göra den. Vi velade lite fram och tillbaka och bestämde oss sen för att jag ville göra Dart och för att jag tyckte Johan skulle göra det Luftigare steget.

Låt mig bara säga att det Luftigare Steget är fin klättring men att man kanske behöver ha huvet med sig eller känna att man har överkapacitet för att njuta av en lyckad onsight. Jag hade det när jag gjorde den för en dryg månad sedan, Johan hade inte det i söndags. Det var något av en epic fail men eftersom Johan är så generös med sina känslor vid sådana tillfällen är det ett tillfälle för gemensamt skrattande. Frustrerat svärande från hans del eller påtårnatassande för omgivningen är inte påkallat, högt i tak skulle man säga om det var på en arbetsplats. Nu är det som väl är inte en arbetsplats så en annan metafor är av nöden. God kamratanda hade kanske passat om inte det fört tankar till antingen gammalkommunister, scouter, militärer eller poliser som åker piketbil och spelar Björneborgarnas marsch. Nåväl skit samma – det var roligt i alla fall. Sen hände det mer som jag inte bryr mig om att redovisa mer än att det innebar att två personer ovetandes av varandra båda slog rekord i flest säkringar per meter. Den ene vann över den andre som kom god tvåa.

Dart 1/4

Dart är en gammal Doseth led som börjar med lätt klättring till ett litet tak och därefter en teknisk och sin längd till trots förvånansvärt ihållande spricka. Leden är väl inalles tio meter och har ett litet rykte om sig. Själv har jag haft stor respekt för den ända sen jag först började klättra i Utby. Nisse Gustavsson skrämde mig för den. Här har säkringar rippats och här har det brutits fötter. Jag toppade en gång och letade ut en sekvens som fungerade och provade ut några säkringar, fick beta från Petter om en ball-nut placering och som av en slump passade den enda jag har alldeles perfekt (röd nr 2). Xrille som kommit på besök toppade även han på leden med stor framgång och berättade innan jag toppade för andra gången om en duktig klättrare som gått i backen på ett on-sight försök. Så lätt som Xrille klättrade behöver han släppa paddan snart och leta reda på rephuvet igen.

Jag gjorde alltså ytterligare en toppning och väntade ungefär en kvart innan jag gjorde mitt första ledförsök. Klättringen upp till greppen under taket och de första säkringarna är mycket lätt. Säkringarna där är bombers och jag lutar mig ut och lägger lite halvblint en Wallnut-trea som är bra neråt men som skulle kunna lyftas ur vid övergången vid läppen och upp på väggen. Efter de initiala greppen vid takpassagen kommer en sekvens med riktigt dåliga grepp som leder till en fin slot varifrån jag kan lägga ball-nuten i brösthöjd, ett par hyfsade sträckningar och halvbra grepp leder till ytterligare en bra placering (C4 #0.75) Sen stod jag på toppen och tackade Xrille för att han säkrat och Petter för att han stått på toppen och hojtat peppande ord. Jag hade under klättringen inte haft en tanke på säkringarna annat än då jag la dem. Fokus låg på klättringen och först vid näst sista greppet kom tanken - håll ihop det nu. Klättringen var njutning och inte prestation, träningen under våren har också gjort sitt. Om jag håller i det här så kommer det bli spännande att se hur långt det bär under 2012. Nu vill jag ut på klipporna här, i Göteborg, i Bohuslän, i Östergötland, I Verdon och på blocken här, i Kjuge, i Västervik, I Knutby, i Annot och kanske om planerna går i lås i november i Fontainebleau .

Tillbaks i bilen

Strax innan Jönköping avtog ovädret och hastigheten ökade. Ju närmre Eksjö jag kommer desto närmre hastighetsbegränsningen kunde jag köra. Mellan Nässjö och Eksjö höll jag till och med lite över åttio. Väl hemma tog jag en Dogma från Brewdog och det sista av min Clynelish. Jag tyckte att jag var värd det, men kanske mer för bilkörningens än för klättrandets skull. Det är läskigt där ute på vägarna.

Korpberget mars 2013

Jag for till Granred sugen på Crack å Frollick och på flaket som jag sett på bild i Schlyters förare. Tyvärr var sprickorna blöta och i flaket hängde en stor istapp. Men vilka linjer och det fanns ytterligare några. Lockande och skrämmande på samma gång. Det skall bli kul att återkomma dit och fira ner över klippan.

Vi vände grillen söderut där Korpberget bjöd på torr klippa även om det låg snö i Jamma Mia. Fikaväggen och Västra flanken låg i solsken och när skuggan la sig över dem låg Påskklippan badande i solstrålar. Förra året provade jag Det Tunna steget, grad 7, men föll på on-sight försöket. Nu var det dags igen. Den här gången gick det sämre men jag doggade mig upp och lämnade ett topprep. Leden var lite blöt och jag funderade på att borsta rent den lite.
Några minuter senare drog jag ner repet och rackade upp med det jag visste att jag behövde. Ett balansigt och bouldrigt move med en hög fotisättning leder till en tunn fingerspricka där ett par microcammar säkrar upp de följande rörelserna. Bulten mellan sprickorna är bara ful eller egentligen inte bara ful utan också onödig så den tänkte jag bort och etablerar mig i den högra sprickan med hjälp av en lång sträckning och mycket balans. Några meter med inte så uppenbara jam men med fotsteg leder till fantastiska jam och sämre fotsteg. Jag har fortfarande inte riktigt blivit bekväm med tåjam. Blir man någonsin det? Men handjammen är en dröm de sista metrarna. Det kändes nästan väl enkelt och så här i efterhand tänker jag att jag nog gör den nästa gång också. Bara för att den var så fin och för att det gick så lätt.

Mina medbrottslingar denna dag gjorde också fina bestigningar. Solsken, fina sprickor och trevligt sällskap önskar jag mig, och er andra, många gånger detta år.

En liten film från dagen har jag också lyckats få till. Håll till godo.

Fyra på äventyr from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Ispremiär 2012

Dörraberget reser sig majestätiskt upp ur Svanaviken i Sommens is. Här finns ett antal fina isleder och några mixturer. Vad jag vet är den vänstra långa trappstegsisen med ett mixat insteg ledd. Kanske var jag och Tom Bjernerud förstebestigare för två vintrar sedan när det gäller att gå hela vägen nerifrån inklusive de första femton metrarna. Att isdelen har letts tidigare tvivlar jag inte på.

Simon nedanför stora isfallet på Dörraberg.

Det stora isfallet är lett många gånger och är en av södra Östergötlands finaste islinjer. Längst till höger på klippan finns ytterligare isar som mig veterligen aldrig blivit ledda eftersom de är mycket tunna på överdelen. Här finns ett superfint M5 (M6?) projekt för den hugade. Först tio meter nära nog lodrät is därefter en tre meter hög ispelare och sedan en cirka tio-femton meter hög drytoolingspricka. Hoppas få möjlighet att känna på den senare i år.

Mellan det stora fallet och de högra linjerna finns en tunn mixad linje som jag prövade förra året men som jag backade av på grund av säkringsmöjligheterna på den övre delen. Nu i år var det sämre is och sprickan var därför inte isfylld så den var mer möjlig att säkra. Något osäkrare klättring men mer säker. Trots det är det lite av en psykled. Åtminstone för mig.

Dörraberget 2011

Strange Days M4/5

Starten är inte så farlig. Drytooling i tre-fyra meter på bra placeringar med dåliga fötter, välsäkrat av en friend och en stor hexa. Här är huvudet inga problem. Sen upp på en smal men bra hylla. I år kunde jag placera en kil, förra året gick det att få in en trettonskruv parallellt med klippan i en bulle. Skruven var nog bättre. Tunn is leder upp till något tjockare is dock inget som tar en skruv. Jag bestämmer mig för att slinga en två-och-en-halv-centimeters gran som växer på en liten hylla men eftersom placeringarna är kassa och fötterna också så får jag mjölksyra och tokpump och istället för att gå rakt upp på lite bättre is flyr jag in på hyllan. Väl där återfår jag armarna men inte riktigt huvudet. Jag lämnar granen under fötterna och gör ett par tre moves innan jag kan hooka yxorna runt en död men stabil en. Egentligen hade det varit bättre att gå på från hyllan där jag placerade kilen hela vägen upp till den hylla där enen står. Nu tog jag psykvägen upp. När enen väl är slingad är det en mantling upp på en bra hylla, en knapp meter djup. Det var från den som jag firade av förra året. Då litade jag inte på att fira av endast från enen utan gick bort på hyllan och la repet också om en liten tall. Nu går jag på ytterligare någon meter, slingar tjock is som växt mellan ett fastfruset block och klippan. Sträcker på mig och lägger en dålig kil som ändå känns good-enough. Gränslar blocket och ställer mig sedan efter hand och efter några bökiga moves på blocket. En yxa i isen djupt inne i en spricka och högeryxan i klippa jammad fast med drag neråt åt sidan. Eftersom det är ett dieder står man lite trångt och jag släpper vänsterhanden för att leta reda på camalot tvåan som givetvis sitter på felsida. Handen nere bland friendsen på höger sida intill klippan. Jag behöver vrida mig lite för att komma åt och skiftar vikten på högeryxan som plötsligt inte längre jammar i sprickan… den är lös i luften.

Balansen är helt körd… och jag hinner tänka – jaha då händer det – förstemansfallet med stegjärn och yxor och skit.

Det kändes som om jag föll väldigt långsamt. Det gjorde inte ont. Jag landade på hyllan knappt tre meter ner. Kilen floppade och smällde mig rakt i ansiktet. På tänderna och jag vet att jag tänkte – inte mer tandprolem nu, jag har fan inte råd. Den här gången blev det dock varken sår, blod eller ärr. Jag har märken av en camalot etta i pannan och en Black Diamond bugaboo på kinden. Den här missade dock att göra avtryck. Yxan tappade jag när jag slog i hyllan men inget brutet eller ens mörbultat. Repet hade tagit och det som hindrade mig att studsa vidare ner i enen var den slingade isen. Efter att ställt mig upp och känt efter skickade jag ner en loop till Simon. Han skickade upp yxan och jag gav mig upp igen. Den här gången gick det bättre, även om jag var lite skraj just där jag föll och vågade inte gå upp en decimeter för att klämma in en superfriend utan gjorde mig så lång så lång som jag bara kunde. Jag litade inte heller på den tidigare högerhandsplaceringen utan hade högern i isen i sprickan och vänstern på en liten list ute på väggen till vänster. Efter att frienden placerats var det cruising till toppen där en isskruv, faktiskt, fick säkra upp utsteget.

Strange Days M4/5

I vilket fall som helst en kul led. Det finns mycket roligt och många nyturer kvar att göra.

Skall bli kul att komma tillbaka och göra den i något bättre stil.