Wichita Vortex Sutra, 7b+

Projektet revisited

Wichita Vortex Sutra, är en av Vittingsbergets allra finaste leder, vilket faktiskt är en bedrift då det finns många högkvalitativa leder på det berget. Den börjar atletiskt och kraftfullt för att via en delikat teknisk passage avslutas med fin lite lagom brant klättring upp till ankaret. En led som skulle ha tre stjärnor på de flesta granitklippor som jag känner till.

Wichita Vortex Sutra går några meter till vänster om
 klättraren närmast som för övrigt jobbar på Pang du är död. 

Så vad står då namnet för. Lederna på Vittingsberget har alla namn som på olika sätt associerar till militära aktiviteter. Berget ligger ju på ett övningsfält gubevars. Här finns bland annat Repmånad och Skottlinjen såväl som Svenska Freds och Rainbow Warrior. Att ge lederna namn är en förstabestigares privilegium. För egen del så brukar jag få intryck från sådant jag läser eller lyssnar på just då. Vid tiden för den här förstabestigningen och för all del under hela sommaren har jag varit en noggrann läsare av den amerikanske poeten Allen Ginsberg. En av hans dikter är ett antikrigspoem, skrivet 1966 under Vietnamkriget, det är en blandning av hans egna ord och inklippta textrader från tv, reklam och tidningar. En intressant aspekt är att enligt Ginsberg så är språket ett av offren för kriget. Vilket ju är en högst aktuell idé med tanke på vilket sätt som de senaste tiotal årens insatser har presenterat i offentliga tal och media.

Skivomslaget till Wichita Vortex Sutra

Jag har läst hans Wichita Vortex Sutra säkert lika många gånger som jag gjorde ledförsök på leden. Jag har lyssnat på den på Spotify. Den är mångbottnad och inte alltid så rakt på. Den kräver att man tar sig genom den på allvar, jobbar sig genom texten som ibland refererar till saker som jag måste slå upp, namn som säkert var kända i USA 1966 men som kanske inte är självklara i Sverige 2013. Den är också svår att läsa för en del saker är så obehagliga, att man skördade 3500 vietnamesiska människoliv per månad under vissa perioder av kriget är till exempel svårt att ta till sig, att man skröt om det i dagpress är nästan ännu svårare. Den uppmärksamme läsaren/lyssnaren kan också höra att vissa textrader letat sig rakt in i texter till musikalen/filmen Hair. Men Wichita Vortex Sutra är också oerhört humoristisk, engagerande och vacker.

Och tyvärr fortfarande aktuell. 
   

Så både väl värd att klättra och att ta till sig som text.

[…]

Napalm and black clouds emerging in newsprint

           Flesh soft as a Kansas girl’s

                                  ripped open by metal explosion—

           three five zero zero      on the other side of the planet

                     caught in barbed wire, fire ball

                     bullet shock, bayonet electricity

           bomb blast terrific in skull & belly, shrapneled throbbing meat

[…]

Allen Ginsberg, 14 februari 1966

Road Trip

Drottningtorget spårvagnen stannade in.
Luften lovade värme.
Ljuden av bilar, bussar, måsar, människor drog täcket av staden.

Gårdagens poesi satt kvar i kroppen och tårarna till America och rytmen av the Lion’s roar och rytmen av Free money och rytmen av Patti Smiths engagemang och Patti Smiths knutna hand i luften, Patti Smiths People have the power och till oss Don’t you forget it, use it och till Edward Snowden Let it snow we want to know.

På torget doften av värme, svett, elektricitet, avlopp, mat.

Inne på järnvägsstationen kaféerna fortfarande morgontrötta.

Frankrikes nationaldag, cyklisterna upp på Mont Ventoux och jag på ett tåg Trollhättan Öxnered Mellerud Åmål Säffle Grums Kil Fagerås Lene Högboda Brunsberg Edane och till sist Arvika.

Martin på perrongen och hans vita bil till den fina klippan Byn.

Och så Oskar goa killen Oskar blyg för nykomlingen. Hamburgare och Lisen och Karl. Värme i Rådane. Generositet och gästfrihet.

Sulvik.

Martin på ett fint boulderproblem.

Så vita bilen, antingen klättrare eller kriminella.
Enda klätterbilen på parkeringen.

Bad i Välseröd, fint.

Viks Kile fint. Bohusstugan fint. Korv.

Bästa leden i Välseröd och Granitgrottan fint men knät fick stryk. Räkor skaldjurspate och lax.

Viks kile fint, Axel Hultqvist stark, Bohusstugan igen. Matjes och färskpotatis.

Viks kile finfint, Joanna Petter Jonatan och Samuel. Martin sätter 30-åriga kriget, fransk cider.

Bohusstugan igen.

Vindön.

Uddevalla och hem

First Aid Kit

Patti Smith

Tågbyte

RCT väggen

Local på Sling it magistern, Sulvik 

Badet i Välseröd

A proper jug 

När man vänder ryggen till Viks Kile

Martin i redpointträsket på Trettioåriga kriget, Viks Kile

Granitgrottan

Slopigt och brant på Stäng grinden, Viks Kile

Orgasm, Viks Kile

Jonatan och Joanna Åsander

The End

Projekt

Det blåser lite svalt från ett öppet fönster. Jag tror katten har varit upp på bordet och nallat rester för han sitter på golvet och tvättar sig förnöjt. Spinner trådar som likt notsystem fångar upp tonerna från Klezmermusiken som Cecilia spelar i datorn i rummet bredvid. Det är kväll och jag har tillbringat några timmar på Vittingsberget liksom flera tidigare dagar den sista tiden. I glaset vatten, då jag nog har tänkt ta en tremilarunda i morgon förmiddag. Visserligen har jag tagit en öl till maten men det räcker med den.





Vittingen ja.
Jag bultade en linje för ett år sedan. Sen har jag känt på det några gånger. Ändrat någon bult och satt någon annan en annanstans. Projektet har alltid varit öppet. Jag har alltid tänkt att det var för någon annan än mig. Kände på det för ett år sedan och på ett par tre ställen hade jag inte en chans. Inte alls.

Sen i våras efter att jag hade satt Blitzkrieg Bop så vände jag mina blickar mot 7c lederna. Jag doggade och satte först upp slingor på Start a war och den var ju möjlig. Gjorde alla rörelser på första doggningsförsöket. Toppade den en gång. Men har inte återkommit till den. Den är så pumpig men senare i sommar så. Det är en fin linje.  Skottlinjen har jag inte rört mer än då Andreas Harne bultade den och Peaceful Warrior har jag klättrat på två gånger men inte i år. Hade lite planerat att göra någon av de tre. Men samtidigt så är det tråkigt att det ligger oklättrade linjer och skräpar så då satte jag ett topprep på projektet. Det kändes inte som att det var möjligt. Andra halvan lyckades jag inte förstå. Nederdelen förstod jag men ett move gäckade mig helt. Det var helt enkelt för jävla hårt. Ändå tänkte jag att det kanske vore möjligt att göra en variant då man gör nederdelen och går till ankaret på Pang du är död. Att det är hårt är ju bara en anledning till att ta i. Så får någon annan göra resten. Tänkte jag då.
Sen var det den fjärde bulten. Satt den för högt eller inte. Jag har firat ner tre fyra gånger och tänkt sänka den men varje gång har jag låtit det vara. En bult som är satt kan man ju svårligen ta bort. Möjligen hamra in om det är borrat tillräckligt djupt. Men man vill ju också att det skall vara ett bra projekt om det skall vara något. Man vill ju inte ge bort något fult.
Så när jag firat ner för att fundera över bulten har jag passat på att titta på överdelen och börjat topprepa så smått. Nu har jag kanske toppat på den tio-tolv gånger fördelat på fyra/fem tillfällen. För tre gånger sedan hittade jag sekvensen som länkade ihop nederdelen med överdelen. Men det var ostädat så då fick det bli en session till med borstar av allsköns slag. Gången efter hittade jag ett bättre sätt uppe på mitten och som nu i måndags också innebar att jag faktiskt kan få till en vila mitt på och då hittade jag också bättre fotbeta på kruxet så idag hade jag tänkt försöka leda den.

Jag hade dock lite annat att göra först, en nytur i femmaregistret som tog längre tid att rensa fram än jag tänkt. Sist men inte minst hade jag bestämt mig för att sänka fjärdebulten. Anledningen är inte att få kortare fall utan att bygga bort ett farligt klipp. Som det var innan så hade man fått stiga upp på mycket marginella fötter och sträckklippa från relativt dåliga grepp. Ett fall då skulle kunna bli mycket farligt. Som det nu är så klipper man från samma grepp men från avsevärt bättre steg och man drar inte ut tillnärmelsevis lika mycket rep. Om man ändå bultar så kan man ju göra det säkert.

Så sanden var på väg att rinna ner i det undre glaset. Det fick bli ytterligare ett topprepsfrest för att hämta hem grejorna.
Jag slant av en gång i slutet men annars så satt hela leden i ett svep, minus ett häng då förstås när jag slant. Nu åker jag på roadtrip och är inte hemma förrän om en dryg vecka, hoppas ingen kniper leden före mig. Det känns som vi har fått ett fint förhållande till varandra nu. Lednamnet har jag också.

Men så kommer tvivlet. Gradtvivlet. Jag tänkte hela tiden att den är 7c. Men det går lite för lätt just nu. Jag kan inte vara riktigt så stabil i 7c. Sen har jag har ingen referensled. Start a war är en så annorlunda led så den ger ingen ledtråd. Jag har hittat nya fina sekvenser hela tiden så kanske är den inte 7c? Eller är den det? Jag vet att rörelserna vid tredje fjärde bulten är riktigt tunga och långa. Jag vet också att det är riktigt krimpigt på ett par ställen och att det är slopigt på andraställen och att det näst sista movet innan lättare terräng är extremt hårt. Vilorna som finns är heller inte fantastiska. De finns och det går att vila på dem men det kostar också på på andra delar än underarmarna. Det enda rätta är att leda leden och sen jobba på Peaceful Warrior för att få en jämförelse.

Här kommer en liten smakbit, Håll till godo.

Snippet of a project from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Musiken är Peter Dolving "No Solicitors" från albumet Thieves and Liars.
peterdolving.bandcamp.com

Baby Missiles

Vittingsberget växer.

Just nu finns det en himla massa fina leder och allra finast är det i 6c-7c registret och fler är på gång. Just nu jobbar jag på en nytur i 7c-7c+ området. Får se om det går att få till den innan resan till Arvika och Hell.

Här är i alla fall en liten film för de närmast berörda med FA:n av Baby Missiles. Leden består av litet juggigt insteg till skulderpressmove i travers till taskig sloper/crimp matchning och sen crimpar man sig genom ett överhäng upp till läppen. Därefter större och hyfsat goda grepp till man får slutjuggarna knapp tio meter efter att man lämnat backen.


Baby Missiles, 7a from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Möjligen är den lätt för graden men den kan återigen vara lite längdberoende. Vi lär bli varse med lite repetitioner.

Förhoppningsvis sätter Simon Talltorp sitt projekt, Master Blaster, i morgon - för då finns en led som kommer att köras laps på. Den är ett lactid acid bloodbath de luxe.

Rule Britannia

Jag har funderat mycket på sista tiden över på vilket sätt jag påverkats av att jag föll i backen i våras. Jag var till exempel inte i närheten av att klättra the Rasp i England i maj. Jag klättrade stelt och litade inte på mig själv och inte på mina säkringar. Hade det något med markfallet att göra? Innan England trodde jag bara att jag hade lite kroppsliga blessyrer. Jag märkte inte av någon fallrädsla eller annan rädsla heller för den delen och i någon slags hybris så tänkte jag att jag nästan gått stärkt från markfallet. I England började jag tvivla.

Helgen före resan fick jag sy några stygn i smalbenet på grund av att jag lite olyckligt drog benet i en vass takkant i ett fall på Blitzkrieg Bop på Vittingen. Jag föll alltså, hej vilt, innan England och hade ingen rädsla då. Men mest klättrade jag på sportklippor så jag var lite osäker på tradhuvudet när jag väl kom till England. De första dagarna klättrade jag på som jag brukat de senaste två åren, jag gjorde några Extremes och lite HVSleder. Tog lite fall och gav mig på upp till E3 on sight. Ingen rädsla. Men andra veckan blev annorlunda.
Det var som om jag inte riktigt hade krämen i kroppen och då hade jag inte heller huvudet.  När jag började tvivla så var det som att det satte sig i skallen och därmed också i kroppen. Lite av en ond cirkel. Så här i retrospektion, väl tillbaka i Sverige, med ännu fler fall både på bult och på egna bitar så tror jag att felet jag gjorde var att jag inte gav mig en eller kanske två riktigt bra vilodagar. Hade kroppen varit fräschare hade jag inte hamnat i tvivlet. Då hade kanske The Rasp suttit och inte hade jag varit så fasanfullt skitslut på The File heller. Korta insatser gick bra, så boulderingen fick sig ett lyft. Finaste boulderticket var att få flasha ett problem undertecknat Jerry Moffat.

Nåväl resan var lika fin som jag förväntat mig. Peak District var lika fantastiskt som sist. Hardhurst Farm är fint i sol, regn, frost och hagel, under vardag som helg. Jag lärde mig att man kan bränna sina öron i England i maj så att det blir blåsor men man kan också frysa så in i märgen och nästan bara blåsa bort som vore man ett litet maskrosfrö. Kasta ner rep som liksom ett trolleritrick kommer farande upp igen och kritpåsar som vänder sig ut och in. Det är en magisk plats. Peak District blev i och med denna resa lite av min andra plats efter Verdon. Och det vill inte säga lite från en frankofil som jag själv. Och med ett citat av den förre kaliforniske guvernören vinkade jag till den Engelska ön.

I’ll be back.

I bagaget hade jag inte så mycket tick, även om det givetvis sändes ett och annat. Jag hade fördjupade vänskaper, en av mina finare löprundor hittills uppe på Win Hill och den romerska vägen som går där uppe på kullen. Jag hade många goda skratt och har ätit mycket god pubmat samt givetvis också druckit mången god ale. Med mig har jag också några projekt inför framtiden. En del av de projekt jag hade med mig dit har jag bestämt lagt på hyllan då jag dels inte vill lägga flera dagar för att jobba in en led när det finns så mycket annat fint och dels är en del av dem alldeles för risky.

Men som sagt - I’ll be back.

 
Sedan dess har det varit en massa verklighet och arbete och det enda jag gjort mellan arbete och sömn är träning. Träning är för min del nödvändigt för att orka göra det andra. Får ta och skriva om den livsnödvändigheten någon gång. Ja och så har jag ju klättrat förstås, både här på höglandet och i Göteborg men det är en annan historia.

Förväntansfulla medresenärer.

Utsikt från Froggatt

Jonas följer på Todys Wall

Simme inför kruxet på Todys Wall

Simme på Gashed Crack, Stanage

Jonas running it out på Yong, Roaches.

Simme på Wisecrack, Roaches

Roaches

Roaches

Hen Cloud

Simme på No Zag, Burbage South

Vilar undan regnet. Foto Maria Strand

Desire på Bilberry Cake, Burbage North

Enda dagen utan klättring blev till fin löprunda på Win Hill.

Kyrkan i Hope. 

Jag i siluett, Stanage. Foto Maria Strand

The File, Higgar Tor. Foto Maria Strand

The Buckstone, Stanage.

The Buckstone, Stanage Foto Maria Strand 

Martin Solo på fina Heather Wall, Stanage.

Jonas på Fina, Stanage.

Johan Eklund klättrar Dover's Wall Route 2(?), Maria Strand säkrar,  Stanage. 

Jag på fina White Wand, Stanage, den skall klättras på lead nästa gång. Foto Maria Strand.

Holaveden ultra 52 km

Tack för din anmälan, Johan!

Vi är glada över att ha registrerat din anmälan till tävlingen Holaveden Ultra 2013 den 2013-10-05.
Vi bekräftar härmed att du är anmäld i klassen HU Herrar 52km.


Nu gäller det att få ihop träningen inför det här med all klättring som jag skall göra i vår och sommar.
Vi får väl se om jag får till en tillräcklig träningsmängd.

Uppdateringar kommer.


Målsättning - Genomföra loppet utan att bli skadad.

Regn över Europa ger nytur på Småländska Höglandet

Regnmoln kan ibland vara bra. Som när de befinner sig över Frankenjura och därmed betyder att en roadtrip i Sverige verkar vara en bra idé. Det var därför som Martin Jurander och Christer Jansson helt plötsligt befann sig på ett kalhygge i knädjup snö. Jonsbo var torrt, Kennys crack var torr, det var torrt på toppen men bland riset och granplantorna fram till klippan var det snö.
Att jag sen fick nöjet av att husera dem i den före detta enrummaren som ligger i huset, nu är det klättervägg, träningslokal och verkstad (även om det inte är så mycket verkstad, förutom träning då förstås), var ju bara ett plus för mig. Christer hade satt ett av våra great problems, FA på en linje på Jonsbo som är oerhört fin, teknisk och pumpande. Det går att göra en förlängning men då är vi uppe på 8b i de hypoteser som folk kastat omkring sig som vore det sand från John blund vid åttasnåret i barnkammaren. Namn och grad får vi vänta på men i samtalet på kvällen nere i mitt ”gästrum” var graddiskussionen 7c+ eller 8a för den linje som Christer gjort och som slutar med en travers till ett ankare en bit ner på väggen. Oavsett grad är det hur kul som helst för linjen är fantastiskt fin. Christer hade även on-sightat Kennys, men inte utan att han hade fått ta en rejäl kamp vid taket.

Då jag väntade hem en sjuktransport från Sahlgrenska till Eksjö tog jag ledigt hela dagen. Visserligen hoppades jag att de skulle hålla tidsschemat och komma tidigt som de sagt men likt SJ var de försenade. Det gjorde att jag hakade på vagabonderna till Vittingen. Tyvärr hamnade kameran på fel plats, det vill säga inte i ryggsäcken så det blir bara bokstäver den här gången. Efter lite mankemang där en bom var stängd som inte skulle vara stängd och ett telefonsamtal till skjutfältsansvariga så var det fritt fram. Väl vid klippan så körde jag först. Min tid var knappare. Dottern skulle höra av sig i Jönköping och då hade jag ungefär en halvtimme på mig att racka av, packa säcken, ta mig till bilen, byta om, köra till lasarettet och möta upp henne vid sjukhuset. Vilket jag hann. Men inte utan att först hinna först dogga upp Pang, du är död och frysa fingrarna till isbitar. Säkra Martin på hans doggning av Peaceful Warrior, göra ett nytt ledförsök, se Christer göra ett on-sightförsök på Dominator och sen sända Pang, du är död. Japp precis när dottern ringde var jag på väg att plocka slingorna efter en lyckad redpoint. Så gôtt som de säger i Värmland. Tack för peppningen!
Jag sa adjö till de två nomaderna och halvsprang till bilen. På väg till lasarettet fick jag ett mess där det stod att Martin hade fallit på toppgrooven av Peaceful Warrior. Pumpen tog nog ut sin rätt. Skönt att få se dottern igen som varit på Sahlgrenska med en brännskada sedan i torsdags, skönt att se att det kommer blir bra.  

Senare på kvällen trillar sms in som berättar att Martin satt leden som han tänkt på sedan han provade den en fuktig dag i höstas. Han satte också Pang, du är död och konfirmerade att med den beta jag gör så är den nog inte mer än 7b, men det kan vara en längdfråga. Christer gjorde Dominator och sedan även förstarepetitionen av Start a war som Anders Wilson satte upp i höstas. Fina långa och pumpande leder. Fantastiskt kul att ha så högkvalitativa och branta leder på så kort avstånd. Såväl Jonsbo som Vittingen bjuder på finfin klättring och kommer göra mycket för utvecklingen av klättringen på Småländska höglandet.

Nu har de dragit vidare ner mot Kjuge på sin substitutbehandling. Vi hoppas de får fint väder och att deras vecka fortsätter lika bra som den börjat.