En långvarig bekantskap

Kungen av Jidder, 7c

Runt 95-96 var det lite av en kapplöpning bland ett antal klättrare på Småländska Höglandet. Det var min bror Fredrik Ragnarsson, Jonny Nilsson, jag själv och Magnus Nordqvist samt även några växjöklättrare. Vi ville alla göra Kungen av Jidder först. Det var till och med tal om att man skulle ha hållit för tight i repet vid slutrörelserna för att förhindra en urtoppning vid något tillfälle. Starkast just då var Magnus Nordqvist som fick äran att vara förstebestigare 1996. På andra halvan av nittiotalet besöktes berget av ett antal namnkunniga personer, flera i sverigeelit, som kände på leden men långt ifrån alla, om ens någon, satte den på ett besök. Själv var jag mycket nära ett par gånger runt 97-98 men föll alltid på samma ställe tre fyra grepp under toppen. Den blev ett spöke och därför la jag den i malpåse. Studier kom i vägen och när jag kom igång med klättringen igen hade fokus på klättringen flyttat norr om Eksjö. Rankulla fick bara spridda besök. Efter ett slag började jag åter snegla mot Jidder och gjorde några topprepsfrest och tänkte - ja ja, den gör jag ju med lite arbete. Men det blev aldrig så. De sista tre åren har jag gjort ett ledfrest ibland en ibland två gånger tidigt på våren och sagt till mig själv att jag får ta och åka hit lite oftare så att jag kan göra ett jobb på den. Men…

Och så nu i påskas var jag där. Det var kallt och det låg is på på klippan. Döm om min förvåning när jag först gjorde ett ledfrest och jag kom riktigt högt men gjorde ett felmove och föll, vilade och gjorde ett försök till och föll för att jag fick slutgreppet lite för kass. Jag var förstås alldeles för trött annars skulle jag hållt kvar. En lite rapport med rörliga bilder hittar ni här http://livetihojdled.blogspot.se/2012/04/jidderish.html

Söndag 13/5 2012 

Så idag var dagen för ytterligare ett frest. Jag åkte ut och värmde upp på en lite längre lagom överhängande led som alltid ger lite pump. Tyvärr infann sig inte pumpen och jag var lite osäker på om jag var tillräckligt uppvärmd. Skit samma, tiden var lite knapp så hellre två försök på Jidder än ytterligare uppvärmning. Resultatet ser ni på videon.

Vinterns träningsregim har varit oerhört verkningsfull och det verkar som jag gjort rätt i mina bedömningar om vad som var mina svagheter. Klättring är fantastiskt när jag kan fortsätta att utvecklas trots att jag är rätt långt inne på mitt fyrtioåttonde levnadsår. Ser fram mot mer och fler fina klätterdagar tillsammans med trevliga människor.  

April Fools Day

Spellistan består av Kvelertak , Kurt Vile, Charlotte Gainsbourg, Underworld, The Sisters of Mercy, Sonic Youth, First Aid Kit, Svenska Akademien, Rosvo, Anna Ternheim och Selah Sue. Vägen är riksväg 40 mot öst. Strax efter att motorvägen tar slut, precis på krönet av den långa nerförsbacken efter det att den tillåtna hastigheten sjunker från hundratio till åttio ser jag ett ovädersmoln som sträcker sin gråhet ända ner till jorden. Knappt två minuter senare försvinner allt ljus, vindrutan möts av regn, hagel och snö på samma gång och horisontellt med marken. Hastigheten på bilarna framför sjunker till under femtio och jag tänker att det här blir en lång resa. Bakom mig ligger Göteborg och ett par dagar blandat med klättring och studier.

RV 40

Bryans Led 30/3

På fredagen åkte jag till Övre Väggen och cloggade på Bryans Led. I hörlurarna samma spellista som i bilen. Det blåste kallt men solen sken och musiken värmer alltid min själ så det var bara kroppen som led… och fötterna. Jag började med mina omsulade Miura Velcro men insåg efter att ha försökt lösa första kruxet att skor som vrider sig på fötterna inte är det bästa på knopparna på utbys granit. Firade av och bytte till skor med snörning, samtal med ett trevligt par, klättrare, vilket i sig är en tautologi då klättrare alltid utan undantag är trevliga. Dessa trevliga personer var intresserade av hur jag riggat cloggen och om det var möjligt att använda jumar på liknande sätt. De var också intresserade av Bryan och vad jag tänkte om den. När de väl promenerade ner mot ängen, hand i hand mot den sjunkande solen, så var jag redan på väg uppför den inledande sprickan och den långa sträckningen som etablerar mig på den oberoende delen av leden. Fin spricka leder till mantling upp på en hylla, ytterligare en mantling upp i en horisontell spricka leder till tunn knoppklättring och en lång sträckning, långt till säkringarna nedanför, hyfsade grepp varifrån man kan placera några mindre vänner och sedan ytterligare en resning/mantling till de avslutande rörelserna som leder till ett räddande grepp och en sista sträckning till toppen.
Jag har delat in leden i några olika faser inför ledförsöket nästa gång jag är där. 1/ Inledande fasen upp till hyllan och placerandet av tre friends i tvärsprickan samt vila. Fysiskt och psykiskt lätt. 2/ Mantlingen upp i tvärsprickan, lätt men det är när jag står där som jag måste bestämma mig för att gå på. 3/ Klättringen upp till näst sista greppet före sträckningen. Här kan jag fortfarande hoppa av om jag inte litar på min kapacitet. Känsligt och viss psykfaktor. 4/ Sista greppet och sträckningen, känsligt och med hög psykfaktor. Snabb placering av säkringar i nästa tvärspricka där inget får messa till sig. Dåligt med marginaler för strul på grund av inte alltför bra grepp och sämre steg. 5/ Resningen/mantlingen upp till den lilla ramp som tidigare varit grepp. Det tekniska kruxet för min del. Dock säkringar i höjd med movet. Psykiskt safe. 6/ De avslutande rörelserna till det goda greppet. Definitivt falloffable där man lämnar minivännerna under sig och till sidan. Inget fall man vill göra, dessutom om man kommit dit vill man inte behöva göra om nederdelen igen... så viss psykfaktor.
För mig gäller det att hålla två saker i gång. Dels att fokusera på rörelserna och klättringen som är fin, njuta av processen utan att tänka på prestationen samt att hålla koll på psykfaktorn som jag tror kommer vara som störst under slutet av fas 4 och fas 5. Till min hjälp har jag att huvet fortsatt är bra, något som tycker åtminstone jag visade sig på söndagen.

Mellanspel

Gårdagen hade inneburit studier och psykoanalys där jag låg på divanen och övergick till kväll där jag tillsammans med två icke-klättrande vänner gick till Rover på Andra Långgatan. Vi drack öl och jag åt en 200 grams Ass on fire burger med tillägget att du kommer gnola på Jonny Cashs Ring of fire hela kvällen. Visst var det mycket chili och Jalapenõs men inte var det babianröv dagen efter. Efter en snabb tur till divanen på söndagsmorgonen satt jag i bilen på väg mot Gärdsås där Piotr Åsander och de dynamiska kusinerna Håkansson hade slått sina rack ihop. När jag kom fram var Petter på väg att leda Kryckan repsolo och Johan rackade på för ett onsight-försök av Jannes hörn. Jag följde Kryckan och tycker nog att den inte var så dum för sin grad, bra led om man vill leda femmor. Johan gjorde en fin insats på Jannes hörn men klättrade lite fel i toppen och fick ta ett rätt okidoki fall. Sen gjorde han rätt och jag följde och rensade. Den vill jag gärna leda nästa gång jag är i Gärdsås, till och med värd att komma tillbaka dit bara för att göra den. Vi velade lite fram och tillbaka och bestämde oss sen för att jag ville göra Dart och för att jag tyckte Johan skulle göra det Luftigare steget.

Låt mig bara säga att det Luftigare Steget är fin klättring men att man kanske behöver ha huvet med sig eller känna att man har överkapacitet för att njuta av en lyckad onsight. Jag hade det när jag gjorde den för en dryg månad sedan, Johan hade inte det i söndags. Det var något av en epic fail men eftersom Johan är så generös med sina känslor vid sådana tillfällen är det ett tillfälle för gemensamt skrattande. Frustrerat svärande från hans del eller påtårnatassande för omgivningen är inte påkallat, högt i tak skulle man säga om det var på en arbetsplats. Nu är det som väl är inte en arbetsplats så en annan metafor är av nöden. God kamratanda hade kanske passat om inte det fört tankar till antingen gammalkommunister, scouter, militärer eller poliser som åker piketbil och spelar Björneborgarnas marsch. Nåväl skit samma – det var roligt i alla fall. Sen hände det mer som jag inte bryr mig om att redovisa mer än att det innebar att två personer ovetandes av varandra båda slog rekord i flest säkringar per meter. Den ene vann över den andre som kom god tvåa.

Dart 1/4

Dart är en gammal Doseth led som börjar med lätt klättring till ett litet tak och därefter en teknisk och sin längd till trots förvånansvärt ihållande spricka. Leden är väl inalles tio meter och har ett litet rykte om sig. Själv har jag haft stor respekt för den ända sen jag först började klättra i Utby. Nisse Gustavsson skrämde mig för den. Här har säkringar rippats och här har det brutits fötter. Jag toppade en gång och letade ut en sekvens som fungerade och provade ut några säkringar, fick beta från Petter om en ball-nut placering och som av en slump passade den enda jag har alldeles perfekt (röd nr 2). Xrille som kommit på besök toppade även han på leden med stor framgång och berättade innan jag toppade för andra gången om en duktig klättrare som gått i backen på ett on-sight försök. Så lätt som Xrille klättrade behöver han släppa paddan snart och leta reda på rephuvet igen.

Jag gjorde alltså ytterligare en toppning och väntade ungefär en kvart innan jag gjorde mitt första ledförsök. Klättringen upp till greppen under taket och de första säkringarna är mycket lätt. Säkringarna där är bombers och jag lutar mig ut och lägger lite halvblint en Wallnut-trea som är bra neråt men som skulle kunna lyftas ur vid övergången vid läppen och upp på väggen. Efter de initiala greppen vid takpassagen kommer en sekvens med riktigt dåliga grepp som leder till en fin slot varifrån jag kan lägga ball-nuten i brösthöjd, ett par hyfsade sträckningar och halvbra grepp leder till ytterligare en bra placering (C4 #0.75) Sen stod jag på toppen och tackade Xrille för att han säkrat och Petter för att han stått på toppen och hojtat peppande ord. Jag hade under klättringen inte haft en tanke på säkringarna annat än då jag la dem. Fokus låg på klättringen och först vid näst sista greppet kom tanken - håll ihop det nu. Klättringen var njutning och inte prestation, träningen under våren har också gjort sitt. Om jag håller i det här så kommer det bli spännande att se hur långt det bär under 2012. Nu vill jag ut på klipporna här, i Göteborg, i Bohuslän, i Östergötland, I Verdon och på blocken här, i Kjuge, i Västervik, I Knutby, i Annot och kanske om planerna går i lås i november i Fontainebleau .

Tillbaks i bilen

Strax innan Jönköping avtog ovädret och hastigheten ökade. Ju närmre Eksjö jag kommer desto närmre hastighetsbegränsningen kunde jag köra. Mellan Nässjö och Eksjö höll jag till och med lite över åttio. Väl hemma tog jag en Dogma från Brewdog och det sista av min Clynelish. Jag tyckte att jag var värd det, men kanske mer för bilkörningens än för klättrandets skull. Det är läskigt där ute på vägarna.

Korpberget mars 2013

Jag for till Granred sugen på Crack å Frollick och på flaket som jag sett på bild i Schlyters förare. Tyvärr var sprickorna blöta och i flaket hängde en stor istapp. Men vilka linjer och det fanns ytterligare några. Lockande och skrämmande på samma gång. Det skall bli kul att återkomma dit och fira ner över klippan.

Vi vände grillen söderut där Korpberget bjöd på torr klippa även om det låg snö i Jamma Mia. Fikaväggen och Västra flanken låg i solsken och när skuggan la sig över dem låg Påskklippan badande i solstrålar. Förra året provade jag Det Tunna steget, grad 7, men föll på on-sight försöket. Nu var det dags igen. Den här gången gick det sämre men jag doggade mig upp och lämnade ett topprep. Leden var lite blöt och jag funderade på att borsta rent den lite.
Några minuter senare drog jag ner repet och rackade upp med det jag visste att jag behövde. Ett balansigt och bouldrigt move med en hög fotisättning leder till en tunn fingerspricka där ett par microcammar säkrar upp de följande rörelserna. Bulten mellan sprickorna är bara ful eller egentligen inte bara ful utan också onödig så den tänkte jag bort och etablerar mig i den högra sprickan med hjälp av en lång sträckning och mycket balans. Några meter med inte så uppenbara jam men med fotsteg leder till fantastiska jam och sämre fotsteg. Jag har fortfarande inte riktigt blivit bekväm med tåjam. Blir man någonsin det? Men handjammen är en dröm de sista metrarna. Det kändes nästan väl enkelt och så här i efterhand tänker jag att jag nog gör den nästa gång också. Bara för att den var så fin och för att det gick så lätt.

Mina medbrottslingar denna dag gjorde också fina bestigningar. Solsken, fina sprickor och trevligt sällskap önskar jag mig, och er andra, många gånger detta år.

En liten film från dagen har jag också lyckats få till. Håll till godo.

Fyra på äventyr from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Ispremiär 2012

Dörraberget reser sig majestätiskt upp ur Svanaviken i Sommens is. Här finns ett antal fina isleder och några mixturer. Vad jag vet är den vänstra långa trappstegsisen med ett mixat insteg ledd. Kanske var jag och Tom Bjernerud förstebestigare för två vintrar sedan när det gäller att gå hela vägen nerifrån inklusive de första femton metrarna. Att isdelen har letts tidigare tvivlar jag inte på.

Simon nedanför stora isfallet på Dörraberg.

Det stora isfallet är lett många gånger och är en av södra Östergötlands finaste islinjer. Längst till höger på klippan finns ytterligare isar som mig veterligen aldrig blivit ledda eftersom de är mycket tunna på överdelen. Här finns ett superfint M5 (M6?) projekt för den hugade. Först tio meter nära nog lodrät is därefter en tre meter hög ispelare och sedan en cirka tio-femton meter hög drytoolingspricka. Hoppas få möjlighet att känna på den senare i år.

Mellan det stora fallet och de högra linjerna finns en tunn mixad linje som jag prövade förra året men som jag backade av på grund av säkringsmöjligheterna på den övre delen. Nu i år var det sämre is och sprickan var därför inte isfylld så den var mer möjlig att säkra. Något osäkrare klättring men mer säker. Trots det är det lite av en psykled. Åtminstone för mig.

Dörraberget 2011

Strange Days M4/5

Starten är inte så farlig. Drytooling i tre-fyra meter på bra placeringar med dåliga fötter, välsäkrat av en friend och en stor hexa. Här är huvudet inga problem. Sen upp på en smal men bra hylla. I år kunde jag placera en kil, förra året gick det att få in en trettonskruv parallellt med klippan i en bulle. Skruven var nog bättre. Tunn is leder upp till något tjockare is dock inget som tar en skruv. Jag bestämmer mig för att slinga en två-och-en-halv-centimeters gran som växer på en liten hylla men eftersom placeringarna är kassa och fötterna också så får jag mjölksyra och tokpump och istället för att gå rakt upp på lite bättre is flyr jag in på hyllan. Väl där återfår jag armarna men inte riktigt huvudet. Jag lämnar granen under fötterna och gör ett par tre moves innan jag kan hooka yxorna runt en död men stabil en. Egentligen hade det varit bättre att gå på från hyllan där jag placerade kilen hela vägen upp till den hylla där enen står. Nu tog jag psykvägen upp. När enen väl är slingad är det en mantling upp på en bra hylla, en knapp meter djup. Det var från den som jag firade av förra året. Då litade jag inte på att fira av endast från enen utan gick bort på hyllan och la repet också om en liten tall. Nu går jag på ytterligare någon meter, slingar tjock is som växt mellan ett fastfruset block och klippan. Sträcker på mig och lägger en dålig kil som ändå känns good-enough. Gränslar blocket och ställer mig sedan efter hand och efter några bökiga moves på blocket. En yxa i isen djupt inne i en spricka och högeryxan i klippa jammad fast med drag neråt åt sidan. Eftersom det är ett dieder står man lite trångt och jag släpper vänsterhanden för att leta reda på camalot tvåan som givetvis sitter på felsida. Handen nere bland friendsen på höger sida intill klippan. Jag behöver vrida mig lite för att komma åt och skiftar vikten på högeryxan som plötsligt inte längre jammar i sprickan… den är lös i luften.

Balansen är helt körd… och jag hinner tänka – jaha då händer det – förstemansfallet med stegjärn och yxor och skit.

Det kändes som om jag föll väldigt långsamt. Det gjorde inte ont. Jag landade på hyllan knappt tre meter ner. Kilen floppade och smällde mig rakt i ansiktet. På tänderna och jag vet att jag tänkte – inte mer tandprolem nu, jag har fan inte råd. Den här gången blev det dock varken sår, blod eller ärr. Jag har märken av en camalot etta i pannan och en Black Diamond bugaboo på kinden. Den här missade dock att göra avtryck. Yxan tappade jag när jag slog i hyllan men inget brutet eller ens mörbultat. Repet hade tagit och det som hindrade mig att studsa vidare ner i enen var den slingade isen. Efter att ställt mig upp och känt efter skickade jag ner en loop till Simon. Han skickade upp yxan och jag gav mig upp igen. Den här gången gick det bättre, även om jag var lite skraj just där jag föll och vågade inte gå upp en decimeter för att klämma in en superfriend utan gjorde mig så lång så lång som jag bara kunde. Jag litade inte heller på den tidigare högerhandsplaceringen utan hade högern i isen i sprickan och vänstern på en liten list ute på väggen till vänster. Efter att frienden placerats var det cruising till toppen där en isskruv, faktiskt, fick säkra upp utsteget.

Strange Days M4/5

I vilket fall som helst en kul led. Det finns mycket roligt och många nyturer kvar att göra.

Skall bli kul att komma tillbaka och göra den i något bättre stil.

I Eksjö sta' på Ränneslätt...

I Eksjö sta' på Ränneslätt, där går en äkta bra polkett, så diktade Albert Engström om garnisonsstaden Eksjö.

Så. Utanför Eksjö och mitt inne i det militära övningsfältet Ränneslätt ligger en förkastningsbrant. Toppen av branten är en fornborg och klippan kallas Vittingsberget eller Vittingen. Allt som oftast är det avstängt på grund av övningar och tillgången på klippan är begränsad. Jag hade min första klätterupplevelse där. Långt innan jag verkligen började klättra. Jag har skrivit en liten berättelse om det tidigare här på bloggen. Alla klättrare här i Eksjö har tittat på berget vid både ett och två tillfällen. Men det har alltid dissats på grund av att det är alltför löst och utan naturliga linjer. Besvärligt med militären och accessen också…

Så det krävdes att utsocknes klättrare tyckte att här skulle det gå finfint att göra sportklätterturer för att jag skulle ge det en ärlig chans.

Vafan! - göra leder där vi tänkt att det inte var någon idé. På vår egen bakgård dessutom. Det här krävs att kollas upp. Med kritiska ögon, motvilligt men glädjande, fann också jag en hel del kul så vips hade jag en nytur gjord och fått lite annat klättrat. Nu i helgen den sista i november tog jag en vända ut igen för att prova en led som Andreas Harne satt upp - Dominator 7b. Jag har gjort ett press på den en gång innan så jag visste lite vad som väntade. Det hade regnet rätt rejält men jag hade goda förhoppningar om att den skulle vara torr då det är rejält brant. Tyvärr hade det runnit igenom en del men det blev ett press ändå. En liten film om det finner ni här.

Jag tog också en lov runt klippan och fann att trots att det regnade och hade regnat mycket så var stora delar av väggen torr och då menar jag hela vägen upp. Jag har nog inte riktigt fattat hur överhängande den är. Gott och väl sju-åtta kanske fler möjliga leder som ännu inte ens firats ner över hade varit torra och klätterbara i sin helhet. Här finns potential i de övre graderna.

Väggen är stor kanske tvåhundra meter bred och upp mot 40-50 meter hög som högst. Klättringen är dock fördelad på två huvudskaliga områden som inte är så höga med en och annan möjlig led där emellan. Till vänster på klippan med runt femton meters höjd ligger ett parti med lutning från brant slabb till lätt överhäng, kanske finns det plats för tiotalet leder här.

Till höger på klippan ligger riktigt branta leder där höjden på de längsta kan bli uppemot tjugo kanske tjugofem meter. Klippkvaliteten är lite sisådär och kräver hård rensning. Klättringen kommer bli spektakulär på väldigt tredimensionella formationer.

För närvarande finns fyra gjorda leder en 5c, en 5c+, en 6b och en 7b (7a+?) samt några öppna projekt.

En liten film från i somras från ett av projekten finns här…

Ser fram mot att klättra där i vinter då jag tror att det nog är möjligt. Så länge det är en normal svensk vinter och inte som de två senaste då Småländska Höglandet förvandlades till ett isklättermecka.

Höst - November

Den nionde månaden

Vintermånad

Slagtemåned

Revolutionsmånad

Dimman sveper det döende gräset

fåfängligt

trotsar de sista löven ålderdomen

Fallet

mot natten

-

Lyssnar du noga ekar

ett sista skall

från det sista drevet

Men ännu dansar myggor i svackan

skräddare på åns svarta vatten

Värmen dröjer kvar

Korpen majestätisk profil mot grådager

Över svartgrön barrskog

Ensam

Endless Summer

Endless Summer med australiensarna The Jezabels låg lämpligt i spellistan när jag startade bilen efter en förmiddagssession på divanen. Kylaren mot Fjällbo. Låg förmiddagssol tvingade på solglasögon. Den krispiga luften gjorde att jag tog på mig lite för mycket för promenaden upp till hyllan där Petter satt tillbakalutad med slutna ögon. Lapandes de ännu varma solstrålarna som en katt njuter solen i sydvänt fönster. Jag lyssnade efter ett spinnande ljud men allt som hördes var rödgula löv som föll genom luften.

Klippan var torr och vädret var nästintill fantastiskt. Bredvid oss kom ytterligare ett replag men vi såg inga fler klättrare uppe vid Fjällbo.

Vi värmde lite lätt på Svarta diedret och jag gjorde sen Stopper och Stepper. Leder som jag länge tänkt göra men som aldrig blivit av. Kul. Finfin klättring och brantare än man tror.

En kort topprepssejour blev det även borta vid Stora Väggen, Guns of Buxton grad 6+ R/X. Kommer vara ett skrämmande tillfälle att leda den och det gäller att ha en väldans alert säkringsman. Det skulle nog gå att fånga ett fall från toppen genom att hoppa baklänges ner i hålet mellan blocken som man står på. Nu är ju kruxet som väl är säkrat med grejer en inte alltför lång bit under fötterna. Där uppe gäller det bara att hålla ihop huvudet.

Vid stora väggen och ängen fanns det fler klättrare både repklättrare och bouldrare så åtminstone några klättrare hade slitit sig ut ur plastgreppshelvetet och tagit sig an det fina sticket.

Hur som helst en fin dag med fin klättring. Hösten är fantastisk eller som ägaren till Perroquet Vert sa en gång på engelska med fransk brytning "Climbing is really a winter sport". Det gäller kanske i Provence här i Sverige är det en aktivitet för hösten.