Korpberget mars 2013

Jag for till Granred sugen på Crack å Frollick och på flaket som jag sett på bild i Schlyters förare. Tyvärr var sprickorna blöta och i flaket hängde en stor istapp. Men vilka linjer och det fanns ytterligare några. Lockande och skrämmande på samma gång. Det skall bli kul att återkomma dit och fira ner över klippan.

Vi vände grillen söderut där Korpberget bjöd på torr klippa även om det låg snö i Jamma Mia. Fikaväggen och Västra flanken låg i solsken och när skuggan la sig över dem låg Påskklippan badande i solstrålar. Förra året provade jag Det Tunna steget, grad 7, men föll på on-sight försöket. Nu var det dags igen. Den här gången gick det sämre men jag doggade mig upp och lämnade ett topprep. Leden var lite blöt och jag funderade på att borsta rent den lite.
Några minuter senare drog jag ner repet och rackade upp med det jag visste att jag behövde. Ett balansigt och bouldrigt move med en hög fotisättning leder till en tunn fingerspricka där ett par microcammar säkrar upp de följande rörelserna. Bulten mellan sprickorna är bara ful eller egentligen inte bara ful utan också onödig så den tänkte jag bort och etablerar mig i den högra sprickan med hjälp av en lång sträckning och mycket balans. Några meter med inte så uppenbara jam men med fotsteg leder till fantastiska jam och sämre fotsteg. Jag har fortfarande inte riktigt blivit bekväm med tåjam. Blir man någonsin det? Men handjammen är en dröm de sista metrarna. Det kändes nästan väl enkelt och så här i efterhand tänker jag att jag nog gör den nästa gång också. Bara för att den var så fin och för att det gick så lätt.

Mina medbrottslingar denna dag gjorde också fina bestigningar. Solsken, fina sprickor och trevligt sällskap önskar jag mig, och er andra, många gånger detta år.

En liten film från dagen har jag också lyckats få till. Håll till godo.

Fyra på äventyr from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Ispremiär 2012

Dörraberget reser sig majestätiskt upp ur Svanaviken i Sommens is. Här finns ett antal fina isleder och några mixturer. Vad jag vet är den vänstra långa trappstegsisen med ett mixat insteg ledd. Kanske var jag och Tom Bjernerud förstebestigare för två vintrar sedan när det gäller att gå hela vägen nerifrån inklusive de första femton metrarna. Att isdelen har letts tidigare tvivlar jag inte på.

Simon nedanför stora isfallet på Dörraberg.

Det stora isfallet är lett många gånger och är en av södra Östergötlands finaste islinjer. Längst till höger på klippan finns ytterligare isar som mig veterligen aldrig blivit ledda eftersom de är mycket tunna på överdelen. Här finns ett superfint M5 (M6?) projekt för den hugade. Först tio meter nära nog lodrät is därefter en tre meter hög ispelare och sedan en cirka tio-femton meter hög drytoolingspricka. Hoppas få möjlighet att känna på den senare i år.

Mellan det stora fallet och de högra linjerna finns en tunn mixad linje som jag prövade förra året men som jag backade av på grund av säkringsmöjligheterna på den övre delen. Nu i år var det sämre is och sprickan var därför inte isfylld så den var mer möjlig att säkra. Något osäkrare klättring men mer säker. Trots det är det lite av en psykled. Åtminstone för mig.

Dörraberget 2011

Strange Days M4/5

Starten är inte så farlig. Drytooling i tre-fyra meter på bra placeringar med dåliga fötter, välsäkrat av en friend och en stor hexa. Här är huvudet inga problem. Sen upp på en smal men bra hylla. I år kunde jag placera en kil, förra året gick det att få in en trettonskruv parallellt med klippan i en bulle. Skruven var nog bättre. Tunn is leder upp till något tjockare is dock inget som tar en skruv. Jag bestämmer mig för att slinga en två-och-en-halv-centimeters gran som växer på en liten hylla men eftersom placeringarna är kassa och fötterna också så får jag mjölksyra och tokpump och istället för att gå rakt upp på lite bättre is flyr jag in på hyllan. Väl där återfår jag armarna men inte riktigt huvudet. Jag lämnar granen under fötterna och gör ett par tre moves innan jag kan hooka yxorna runt en död men stabil en. Egentligen hade det varit bättre att gå på från hyllan där jag placerade kilen hela vägen upp till den hylla där enen står. Nu tog jag psykvägen upp. När enen väl är slingad är det en mantling upp på en bra hylla, en knapp meter djup. Det var från den som jag firade av förra året. Då litade jag inte på att fira av endast från enen utan gick bort på hyllan och la repet också om en liten tall. Nu går jag på ytterligare någon meter, slingar tjock is som växt mellan ett fastfruset block och klippan. Sträcker på mig och lägger en dålig kil som ändå känns good-enough. Gränslar blocket och ställer mig sedan efter hand och efter några bökiga moves på blocket. En yxa i isen djupt inne i en spricka och högeryxan i klippa jammad fast med drag neråt åt sidan. Eftersom det är ett dieder står man lite trångt och jag släpper vänsterhanden för att leta reda på camalot tvåan som givetvis sitter på felsida. Handen nere bland friendsen på höger sida intill klippan. Jag behöver vrida mig lite för att komma åt och skiftar vikten på högeryxan som plötsligt inte längre jammar i sprickan… den är lös i luften.

Balansen är helt körd… och jag hinner tänka – jaha då händer det – förstemansfallet med stegjärn och yxor och skit.

Det kändes som om jag föll väldigt långsamt. Det gjorde inte ont. Jag landade på hyllan knappt tre meter ner. Kilen floppade och smällde mig rakt i ansiktet. På tänderna och jag vet att jag tänkte – inte mer tandprolem nu, jag har fan inte råd. Den här gången blev det dock varken sår, blod eller ärr. Jag har märken av en camalot etta i pannan och en Black Diamond bugaboo på kinden. Den här missade dock att göra avtryck. Yxan tappade jag när jag slog i hyllan men inget brutet eller ens mörbultat. Repet hade tagit och det som hindrade mig att studsa vidare ner i enen var den slingade isen. Efter att ställt mig upp och känt efter skickade jag ner en loop till Simon. Han skickade upp yxan och jag gav mig upp igen. Den här gången gick det bättre, även om jag var lite skraj just där jag föll och vågade inte gå upp en decimeter för att klämma in en superfriend utan gjorde mig så lång så lång som jag bara kunde. Jag litade inte heller på den tidigare högerhandsplaceringen utan hade högern i isen i sprickan och vänstern på en liten list ute på väggen till vänster. Efter att frienden placerats var det cruising till toppen där en isskruv, faktiskt, fick säkra upp utsteget.

Strange Days M4/5

I vilket fall som helst en kul led. Det finns mycket roligt och många nyturer kvar att göra.

Skall bli kul att komma tillbaka och göra den i något bättre stil.

I Eksjö sta' på Ränneslätt...

I Eksjö sta' på Ränneslätt, där går en äkta bra polkett, så diktade Albert Engström om garnisonsstaden Eksjö.

Så. Utanför Eksjö och mitt inne i det militära övningsfältet Ränneslätt ligger en förkastningsbrant. Toppen av branten är en fornborg och klippan kallas Vittingsberget eller Vittingen. Allt som oftast är det avstängt på grund av övningar och tillgången på klippan är begränsad. Jag hade min första klätterupplevelse där. Långt innan jag verkligen började klättra. Jag har skrivit en liten berättelse om det tidigare här på bloggen. Alla klättrare här i Eksjö har tittat på berget vid både ett och två tillfällen. Men det har alltid dissats på grund av att det är alltför löst och utan naturliga linjer. Besvärligt med militären och accessen också…

Så det krävdes att utsocknes klättrare tyckte att här skulle det gå finfint att göra sportklätterturer för att jag skulle ge det en ärlig chans.

Vafan! - göra leder där vi tänkt att det inte var någon idé. På vår egen bakgård dessutom. Det här krävs att kollas upp. Med kritiska ögon, motvilligt men glädjande, fann också jag en hel del kul så vips hade jag en nytur gjord och fått lite annat klättrat. Nu i helgen den sista i november tog jag en vända ut igen för att prova en led som Andreas Harne satt upp - Dominator 7b. Jag har gjort ett press på den en gång innan så jag visste lite vad som väntade. Det hade regnet rätt rejält men jag hade goda förhoppningar om att den skulle vara torr då det är rejält brant. Tyvärr hade det runnit igenom en del men det blev ett press ändå. En liten film om det finner ni här.

Jag tog också en lov runt klippan och fann att trots att det regnade och hade regnat mycket så var stora delar av väggen torr och då menar jag hela vägen upp. Jag har nog inte riktigt fattat hur överhängande den är. Gott och väl sju-åtta kanske fler möjliga leder som ännu inte ens firats ner över hade varit torra och klätterbara i sin helhet. Här finns potential i de övre graderna.

Väggen är stor kanske tvåhundra meter bred och upp mot 40-50 meter hög som högst. Klättringen är dock fördelad på två huvudskaliga områden som inte är så höga med en och annan möjlig led där emellan. Till vänster på klippan med runt femton meters höjd ligger ett parti med lutning från brant slabb till lätt överhäng, kanske finns det plats för tiotalet leder här.

Till höger på klippan ligger riktigt branta leder där höjden på de längsta kan bli uppemot tjugo kanske tjugofem meter. Klippkvaliteten är lite sisådär och kräver hård rensning. Klättringen kommer bli spektakulär på väldigt tredimensionella formationer.

För närvarande finns fyra gjorda leder en 5c, en 5c+, en 6b och en 7b (7a+?) samt några öppna projekt.

En liten film från i somras från ett av projekten finns här…

Ser fram mot att klättra där i vinter då jag tror att det nog är möjligt. Så länge det är en normal svensk vinter och inte som de två senaste då Småländska Höglandet förvandlades till ett isklättermecka.

Höst - November

Den nionde månaden

Vintermånad

Slagtemåned

Revolutionsmånad

Dimman sveper det döende gräset

fåfängligt

trotsar de sista löven ålderdomen

Fallet

mot natten

-

Lyssnar du noga ekar

ett sista skall

från det sista drevet

Men ännu dansar myggor i svackan

skräddare på åns svarta vatten

Värmen dröjer kvar

Korpen majestätisk profil mot grådager

Över svartgrön barrskog

Ensam

Endless Summer

Endless Summer med australiensarna The Jezabels låg lämpligt i spellistan när jag startade bilen efter en förmiddagssession på divanen. Kylaren mot Fjällbo. Låg förmiddagssol tvingade på solglasögon. Den krispiga luften gjorde att jag tog på mig lite för mycket för promenaden upp till hyllan där Petter satt tillbakalutad med slutna ögon. Lapandes de ännu varma solstrålarna som en katt njuter solen i sydvänt fönster. Jag lyssnade efter ett spinnande ljud men allt som hördes var rödgula löv som föll genom luften.

Klippan var torr och vädret var nästintill fantastiskt. Bredvid oss kom ytterligare ett replag men vi såg inga fler klättrare uppe vid Fjällbo.

Vi värmde lite lätt på Svarta diedret och jag gjorde sen Stopper och Stepper. Leder som jag länge tänkt göra men som aldrig blivit av. Kul. Finfin klättring och brantare än man tror.

En kort topprepssejour blev det även borta vid Stora Väggen, Guns of Buxton grad 6+ R/X. Kommer vara ett skrämmande tillfälle att leda den och det gäller att ha en väldans alert säkringsman. Det skulle nog gå att fånga ett fall från toppen genom att hoppa baklänges ner i hålet mellan blocken som man står på. Nu är ju kruxet som väl är säkrat med grejer en inte alltför lång bit under fötterna. Där uppe gäller det bara att hålla ihop huvudet.

Vid stora väggen och ängen fanns det fler klättrare både repklättrare och bouldrare så åtminstone några klättrare hade slitit sig ut ur plastgreppshelvetet och tagit sig an det fina sticket.

Hur som helst en fin dag med fin klättring. Hösten är fantastisk eller som ägaren till Perroquet Vert sa en gång på engelska med fransk brytning "Climbing is really a winter sport". Det gäller kanske i Provence här i Sverige är det en aktivitet för hösten.

Bohuslän

I morgon bär det av till Bohuslän. Det här klippet är från förra gången det begav sig.

Hoppas på en lika fin och trevlig helg även denna gång.

Kennys crack

Strömbrytaren till Technicolorfunktionen var i läge ON. Alla reglage var dragna till max. Himlen bedövande blå. Ljungen hade slocknat men ormbunkarna och lövträden stod i intensiv brand. Alla höstens färger förstärkta av den kristallklara luften och i solen var det ännu riktigt varmt trots att det var sista helgen i september. Det var inte mycket trafik och morgondaggen torkade upp vartefter jag närmade mig målet för bilresan. Jonsbo har en av Sveriges finaste tradlinjer, en klockren jamspricka genom en närmast monolitisk överhängande vägg av ljus granit. Att den sedan avslutas med en brutal takpassage ger bara extra allt på en linje som redan har det mesta.

Efter samspråk, uppvärmning och fina prestationer av klättrande vänner rackade jag på och knöt in mig. Det kändes till en början inte särskilt stabilt. Har ändrat i sekvensen i starten och fick ta i mer än jag tänkt redan från det att jag lämnade backen. Jag övergreppade lite och kom upp till första vilan med början till pump i underarmarna. Jag kände inte tillförsikt inför nästa del av leden. Klättringen gick ändå bra och händerna gjorde sitt utan för mycket tvekande. Fötterna placerade sig bra och precist upp till absolut sista delen innan den riktigt goda vilan. Det var nog mest jävlaranamma och envishet som tog mig dit. Efter vilan kommer ett underbart dieder och ovanför det vilar taket… På ett sätt märkligt lockande trots sitt oinbjudande yttre, ett svart hål som granitens vita och solens strålar inte riktigt orkar lysa upp.

Längst in under taket där man kan få en kort vila är det alltid blött som för att sätta en sista tagg i självförtroendet. Märkligt nog kände jag mig stark och kunde göra en no-hands i knälåset. Hängandes helt horisontellt drygt tjugo meter upp i luften gav jag underarmarna en snabb återhämtning och sedan var det bara att jobba på upp till toppen.

Väl uppe bad jag Eklund att lägga av.

Jag la mig på rygg och tittade upp i himlen där ett litet moln svävade fram ljudlöst och tyngdlöst. Jag lät mig översköljas av endorfiner och adrenalin innan jag satte mig upp och log.

Tack till Kenny, Martin N, Simon och Eklund för påhejning och peppning.

Särskilt tack till Simon Gustavsson för fina foton http://www.simmesfoto.se/