I Eksjö sta' på Ränneslätt...

I Eksjö sta' på Ränneslätt, där går en äkta bra polkett, så diktade Albert Engström om garnisonsstaden Eksjö.

Så. Utanför Eksjö och mitt inne i det militära övningsfältet Ränneslätt ligger en förkastningsbrant. Toppen av branten är en fornborg och klippan kallas Vittingsberget eller Vittingen. Allt som oftast är det avstängt på grund av övningar och tillgången på klippan är begränsad. Jag hade min första klätterupplevelse där. Långt innan jag verkligen började klättra. Jag har skrivit en liten berättelse om det tidigare här på bloggen. Alla klättrare här i Eksjö har tittat på berget vid både ett och två tillfällen. Men det har alltid dissats på grund av att det är alltför löst och utan naturliga linjer. Besvärligt med militären och accessen också…

Så det krävdes att utsocknes klättrare tyckte att här skulle det gå finfint att göra sportklätterturer för att jag skulle ge det en ärlig chans.

Vafan! - göra leder där vi tänkt att det inte var någon idé. På vår egen bakgård dessutom. Det här krävs att kollas upp. Med kritiska ögon, motvilligt men glädjande, fann också jag en hel del kul så vips hade jag en nytur gjord och fått lite annat klättrat. Nu i helgen den sista i november tog jag en vända ut igen för att prova en led som Andreas Harne satt upp - Dominator 7b. Jag har gjort ett press på den en gång innan så jag visste lite vad som väntade. Det hade regnet rätt rejält men jag hade goda förhoppningar om att den skulle vara torr då det är rejält brant. Tyvärr hade det runnit igenom en del men det blev ett press ändå. En liten film om det finner ni här.

Jag tog också en lov runt klippan och fann att trots att det regnade och hade regnat mycket så var stora delar av väggen torr och då menar jag hela vägen upp. Jag har nog inte riktigt fattat hur överhängande den är. Gott och väl sju-åtta kanske fler möjliga leder som ännu inte ens firats ner över hade varit torra och klätterbara i sin helhet. Här finns potential i de övre graderna.

Väggen är stor kanske tvåhundra meter bred och upp mot 40-50 meter hög som högst. Klättringen är dock fördelad på två huvudskaliga områden som inte är så höga med en och annan möjlig led där emellan. Till vänster på klippan med runt femton meters höjd ligger ett parti med lutning från brant slabb till lätt överhäng, kanske finns det plats för tiotalet leder här.

Till höger på klippan ligger riktigt branta leder där höjden på de längsta kan bli uppemot tjugo kanske tjugofem meter. Klippkvaliteten är lite sisådär och kräver hård rensning. Klättringen kommer bli spektakulär på väldigt tredimensionella formationer.

För närvarande finns fyra gjorda leder en 5c, en 5c+, en 6b och en 7b (7a+?) samt några öppna projekt.

En liten film från i somras från ett av projekten finns här…

Ser fram mot att klättra där i vinter då jag tror att det nog är möjligt. Så länge det är en normal svensk vinter och inte som de två senaste då Småländska Höglandet förvandlades till ett isklättermecka.

Höst - November

Den nionde månaden

Vintermånad

Slagtemåned

Revolutionsmånad

Dimman sveper det döende gräset

fåfängligt

trotsar de sista löven ålderdomen

Fallet

mot natten

-

Lyssnar du noga ekar

ett sista skall

från det sista drevet

Men ännu dansar myggor i svackan

skräddare på åns svarta vatten

Värmen dröjer kvar

Korpen majestätisk profil mot grådager

Över svartgrön barrskog

Ensam

Endless Summer

Endless Summer med australiensarna The Jezabels låg lämpligt i spellistan när jag startade bilen efter en förmiddagssession på divanen. Kylaren mot Fjällbo. Låg förmiddagssol tvingade på solglasögon. Den krispiga luften gjorde att jag tog på mig lite för mycket för promenaden upp till hyllan där Petter satt tillbakalutad med slutna ögon. Lapandes de ännu varma solstrålarna som en katt njuter solen i sydvänt fönster. Jag lyssnade efter ett spinnande ljud men allt som hördes var rödgula löv som föll genom luften.

Klippan var torr och vädret var nästintill fantastiskt. Bredvid oss kom ytterligare ett replag men vi såg inga fler klättrare uppe vid Fjällbo.

Vi värmde lite lätt på Svarta diedret och jag gjorde sen Stopper och Stepper. Leder som jag länge tänkt göra men som aldrig blivit av. Kul. Finfin klättring och brantare än man tror.

En kort topprepssejour blev det även borta vid Stora Väggen, Guns of Buxton grad 6+ R/X. Kommer vara ett skrämmande tillfälle att leda den och det gäller att ha en väldans alert säkringsman. Det skulle nog gå att fånga ett fall från toppen genom att hoppa baklänges ner i hålet mellan blocken som man står på. Nu är ju kruxet som väl är säkrat med grejer en inte alltför lång bit under fötterna. Där uppe gäller det bara att hålla ihop huvudet.

Vid stora väggen och ängen fanns det fler klättrare både repklättrare och bouldrare så åtminstone några klättrare hade slitit sig ut ur plastgreppshelvetet och tagit sig an det fina sticket.

Hur som helst en fin dag med fin klättring. Hösten är fantastisk eller som ägaren till Perroquet Vert sa en gång på engelska med fransk brytning "Climbing is really a winter sport". Det gäller kanske i Provence här i Sverige är det en aktivitet för hösten.

Bohuslän

I morgon bär det av till Bohuslän. Det här klippet är från förra gången det begav sig.

Hoppas på en lika fin och trevlig helg även denna gång.

Kennys crack

Strömbrytaren till Technicolorfunktionen var i läge ON. Alla reglage var dragna till max. Himlen bedövande blå. Ljungen hade slocknat men ormbunkarna och lövträden stod i intensiv brand. Alla höstens färger förstärkta av den kristallklara luften och i solen var det ännu riktigt varmt trots att det var sista helgen i september. Det var inte mycket trafik och morgondaggen torkade upp vartefter jag närmade mig målet för bilresan. Jonsbo har en av Sveriges finaste tradlinjer, en klockren jamspricka genom en närmast monolitisk överhängande vägg av ljus granit. Att den sedan avslutas med en brutal takpassage ger bara extra allt på en linje som redan har det mesta.

Efter samspråk, uppvärmning och fina prestationer av klättrande vänner rackade jag på och knöt in mig. Det kändes till en början inte särskilt stabilt. Har ändrat i sekvensen i starten och fick ta i mer än jag tänkt redan från det att jag lämnade backen. Jag övergreppade lite och kom upp till första vilan med början till pump i underarmarna. Jag kände inte tillförsikt inför nästa del av leden. Klättringen gick ändå bra och händerna gjorde sitt utan för mycket tvekande. Fötterna placerade sig bra och precist upp till absolut sista delen innan den riktigt goda vilan. Det var nog mest jävlaranamma och envishet som tog mig dit. Efter vilan kommer ett underbart dieder och ovanför det vilar taket… På ett sätt märkligt lockande trots sitt oinbjudande yttre, ett svart hål som granitens vita och solens strålar inte riktigt orkar lysa upp.

Längst in under taket där man kan få en kort vila är det alltid blött som för att sätta en sista tagg i självförtroendet. Märkligt nog kände jag mig stark och kunde göra en no-hands i knälåset. Hängandes helt horisontellt drygt tjugo meter upp i luften gav jag underarmarna en snabb återhämtning och sedan var det bara att jobba på upp till toppen.

Väl uppe bad jag Eklund att lägga av.

Jag la mig på rygg och tittade upp i himlen där ett litet moln svävade fram ljudlöst och tyngdlöst. Jag lät mig översköljas av endorfiner och adrenalin innan jag satte mig upp och log.

Tack till Kenny, Martin N, Simon och Eklund för påhejning och peppning.

Särskilt tack till Simon Gustavsson för fina foton http://www.simmesfoto.se/

Amaliagrottan, the saga continues

This may be the last post on Amaliagrottan for a while. Next time I'll write about it, it may hopefully be of my own attempts.

Petter Restorp came over from Bohuslän this friday. He made a quick ascent of it. Second go.

The name is Slagsmålsklubben (fight club) and it is a swedish grade 8 that is a french grade 7b+.

For more information and some pics, visit his blog http://petterrestorp.blogspot.com/2011/09/slagsmalsklubben.html

Amaliagrottan III

Henrik Bolander had a couple of hours to spend on the roof crack. He came yesterday and did some cleaning and spent a few hours this morning working the route. He did two real tries but sadly had to go back to Stockholm without the first ascent.

Ronny Ek did put up a good effort and did the hand moves through the crux but got very stretched out and left his feet behind. He still has got the high point though, if high point is adequate when it comes to climbing roofs.

Ronny sticking the jam on the crux.

Tomorrow more strong climbers from all over the south of Sweden will continue the siege on the Amalia cave.