Baby Missiles

Vittingsberget växer.

Just nu finns det en himla massa fina leder och allra finast är det i 6c-7c registret och fler är på gång. Just nu jobbar jag på en nytur i 7c-7c+ området. Får se om det går att få till den innan resan till Arvika och Hell.

Här är i alla fall en liten film för de närmast berörda med FA:n av Baby Missiles. Leden består av litet juggigt insteg till skulderpressmove i travers till taskig sloper/crimp matchning och sen crimpar man sig genom ett överhäng upp till läppen. Därefter större och hyfsat goda grepp till man får slutjuggarna knapp tio meter efter att man lämnat backen.


Baby Missiles, 7a from Johan Ragnarsson on Vimeo.

Möjligen är den lätt för graden men den kan återigen vara lite längdberoende. Vi lär bli varse med lite repetitioner.

Förhoppningsvis sätter Simon Talltorp sitt projekt, Master Blaster, i morgon - för då finns en led som kommer att köras laps på. Den är ett lactid acid bloodbath de luxe.

Rule Britannia

Jag har funderat mycket på sista tiden över på vilket sätt jag påverkats av att jag föll i backen i våras. Jag var till exempel inte i närheten av att klättra the Rasp i England i maj. Jag klättrade stelt och litade inte på mig själv och inte på mina säkringar. Hade det något med markfallet att göra? Innan England trodde jag bara att jag hade lite kroppsliga blessyrer. Jag märkte inte av någon fallrädsla eller annan rädsla heller för den delen och i någon slags hybris så tänkte jag att jag nästan gått stärkt från markfallet. I England började jag tvivla.

Helgen före resan fick jag sy några stygn i smalbenet på grund av att jag lite olyckligt drog benet i en vass takkant i ett fall på Blitzkrieg Bop på Vittingen. Jag föll alltså, hej vilt, innan England och hade ingen rädsla då. Men mest klättrade jag på sportklippor så jag var lite osäker på tradhuvudet när jag väl kom till England. De första dagarna klättrade jag på som jag brukat de senaste två åren, jag gjorde några Extremes och lite HVSleder. Tog lite fall och gav mig på upp till E3 on sight. Ingen rädsla. Men andra veckan blev annorlunda.
Det var som om jag inte riktigt hade krämen i kroppen och då hade jag inte heller huvudet.  När jag började tvivla så var det som att det satte sig i skallen och därmed också i kroppen. Lite av en ond cirkel. Så här i retrospektion, väl tillbaka i Sverige, med ännu fler fall både på bult och på egna bitar så tror jag att felet jag gjorde var att jag inte gav mig en eller kanske två riktigt bra vilodagar. Hade kroppen varit fräschare hade jag inte hamnat i tvivlet. Då hade kanske The Rasp suttit och inte hade jag varit så fasanfullt skitslut på The File heller. Korta insatser gick bra, så boulderingen fick sig ett lyft. Finaste boulderticket var att få flasha ett problem undertecknat Jerry Moffat.

Nåväl resan var lika fin som jag förväntat mig. Peak District var lika fantastiskt som sist. Hardhurst Farm är fint i sol, regn, frost och hagel, under vardag som helg. Jag lärde mig att man kan bränna sina öron i England i maj så att det blir blåsor men man kan också frysa så in i märgen och nästan bara blåsa bort som vore man ett litet maskrosfrö. Kasta ner rep som liksom ett trolleritrick kommer farande upp igen och kritpåsar som vänder sig ut och in. Det är en magisk plats. Peak District blev i och med denna resa lite av min andra plats efter Verdon. Och det vill inte säga lite från en frankofil som jag själv. Och med ett citat av den förre kaliforniske guvernören vinkade jag till den Engelska ön.

I’ll be back.

I bagaget hade jag inte så mycket tick, även om det givetvis sändes ett och annat. Jag hade fördjupade vänskaper, en av mina finare löprundor hittills uppe på Win Hill och den romerska vägen som går där uppe på kullen. Jag hade många goda skratt och har ätit mycket god pubmat samt givetvis också druckit mången god ale. Med mig har jag också några projekt inför framtiden. En del av de projekt jag hade med mig dit har jag bestämt lagt på hyllan då jag dels inte vill lägga flera dagar för att jobba in en led när det finns så mycket annat fint och dels är en del av dem alldeles för risky.

Men som sagt - I’ll be back.

 
Sedan dess har det varit en massa verklighet och arbete och det enda jag gjort mellan arbete och sömn är träning. Träning är för min del nödvändigt för att orka göra det andra. Får ta och skriva om den livsnödvändigheten någon gång. Ja och så har jag ju klättrat förstås, både här på höglandet och i Göteborg men det är en annan historia.

Förväntansfulla medresenärer.

Utsikt från Froggatt

Jonas följer på Todys Wall

Simme inför kruxet på Todys Wall

Simme på Gashed Crack, Stanage

Jonas running it out på Yong, Roaches.

Simme på Wisecrack, Roaches

Roaches

Roaches

Hen Cloud

Simme på No Zag, Burbage South

Vilar undan regnet. Foto Maria Strand

Desire på Bilberry Cake, Burbage North

Enda dagen utan klättring blev till fin löprunda på Win Hill.

Kyrkan i Hope. 

Jag i siluett, Stanage. Foto Maria Strand

The File, Higgar Tor. Foto Maria Strand

The Buckstone, Stanage.

The Buckstone, Stanage Foto Maria Strand 

Martin Solo på fina Heather Wall, Stanage.

Jonas på Fina, Stanage.

Johan Eklund klättrar Dover's Wall Route 2(?), Maria Strand säkrar,  Stanage. 

Jag på fina White Wand, Stanage, den skall klättras på lead nästa gång. Foto Maria Strand.

Holaveden ultra 52 km

Tack för din anmälan, Johan!

Vi är glada över att ha registrerat din anmälan till tävlingen Holaveden Ultra 2013 den 2013-10-05.
Vi bekräftar härmed att du är anmäld i klassen HU Herrar 52km.


Nu gäller det att få ihop träningen inför det här med all klättring som jag skall göra i vår och sommar.
Vi får väl se om jag får till en tillräcklig träningsmängd.

Uppdateringar kommer.


Målsättning - Genomföra loppet utan att bli skadad.

Regn över Europa ger nytur på Småländska Höglandet

Regnmoln kan ibland vara bra. Som när de befinner sig över Frankenjura och därmed betyder att en roadtrip i Sverige verkar vara en bra idé. Det var därför som Martin Jurander och Christer Jansson helt plötsligt befann sig på ett kalhygge i knädjup snö. Jonsbo var torrt, Kennys crack var torr, det var torrt på toppen men bland riset och granplantorna fram till klippan var det snö.
Att jag sen fick nöjet av att husera dem i den före detta enrummaren som ligger i huset, nu är det klättervägg, träningslokal och verkstad (även om det inte är så mycket verkstad, förutom träning då förstås), var ju bara ett plus för mig. Christer hade satt ett av våra great problems, FA på en linje på Jonsbo som är oerhört fin, teknisk och pumpande. Det går att göra en förlängning men då är vi uppe på 8b i de hypoteser som folk kastat omkring sig som vore det sand från John blund vid åttasnåret i barnkammaren. Namn och grad får vi vänta på men i samtalet på kvällen nere i mitt ”gästrum” var graddiskussionen 7c+ eller 8a för den linje som Christer gjort och som slutar med en travers till ett ankare en bit ner på väggen. Oavsett grad är det hur kul som helst för linjen är fantastiskt fin. Christer hade även on-sightat Kennys, men inte utan att han hade fått ta en rejäl kamp vid taket.

Då jag väntade hem en sjuktransport från Sahlgrenska till Eksjö tog jag ledigt hela dagen. Visserligen hoppades jag att de skulle hålla tidsschemat och komma tidigt som de sagt men likt SJ var de försenade. Det gjorde att jag hakade på vagabonderna till Vittingen. Tyvärr hamnade kameran på fel plats, det vill säga inte i ryggsäcken så det blir bara bokstäver den här gången. Efter lite mankemang där en bom var stängd som inte skulle vara stängd och ett telefonsamtal till skjutfältsansvariga så var det fritt fram. Väl vid klippan så körde jag först. Min tid var knappare. Dottern skulle höra av sig i Jönköping och då hade jag ungefär en halvtimme på mig att racka av, packa säcken, ta mig till bilen, byta om, köra till lasarettet och möta upp henne vid sjukhuset. Vilket jag hann. Men inte utan att först hinna först dogga upp Pang, du är död och frysa fingrarna till isbitar. Säkra Martin på hans doggning av Peaceful Warrior, göra ett nytt ledförsök, se Christer göra ett on-sightförsök på Dominator och sen sända Pang, du är död. Japp precis när dottern ringde var jag på väg att plocka slingorna efter en lyckad redpoint. Så gôtt som de säger i Värmland. Tack för peppningen!
Jag sa adjö till de två nomaderna och halvsprang till bilen. På väg till lasarettet fick jag ett mess där det stod att Martin hade fallit på toppgrooven av Peaceful Warrior. Pumpen tog nog ut sin rätt. Skönt att få se dottern igen som varit på Sahlgrenska med en brännskada sedan i torsdags, skönt att se att det kommer blir bra.  

Senare på kvällen trillar sms in som berättar att Martin satt leden som han tänkt på sedan han provade den en fuktig dag i höstas. Han satte också Pang, du är död och konfirmerade att med den beta jag gör så är den nog inte mer än 7b, men det kan vara en längdfråga. Christer gjorde Dominator och sedan även förstarepetitionen av Start a war som Anders Wilson satte upp i höstas. Fina långa och pumpande leder. Fantastiskt kul att ha så högkvalitativa och branta leder på så kort avstånd. Såväl Jonsbo som Vittingen bjuder på finfin klättring och kommer göra mycket för utvecklingen av klättringen på Småländska höglandet.

Nu har de dragit vidare ner mot Kjuge på sin substitutbehandling. Vi hoppas de får fint väder och att deras vecka fortsätter lika bra som den börjat.

Pang, du är död.

Bloggen går varm. Det är vår och klippklättersäsongen har kommit igång. Klockorna har vridits fram en timme, solen står fotfarande över trädtopparna och lyser varm och röd in genom fönstret trots att den lilla visaren snart pekar på åtta. I stereon ljuder Long Distance Callings fantastiska album Avoid The Light, ibland mullrar det rätt bra. Dubbla baskaggar, ingen låt kortare än 7.18. I morgon skall jag träffa Johan Håkansson kvart över fyra vid Hyltebergen för att klättra den första efter-jobbet-klättringen för året. Det blir lite sportklättring på En Trappa Upp som skall vara en bra vårklippa, varken Johan eller jag har klättrat där men det lär finnas ett par fina leder. Kul med lite on-sight och flashklättring.

Här nedan kommer en film från igår om Pang, du är död på Vittingsberget. Det är förresten dags att bestämma sig om det skall heta Vittingsberget eller Vittingen inför framtida förare. Efter förra helgen hade jag förhoppningen om att sätta den vid nästa besök. Nu blev det inte så. Efter påskaftons markfall (se förra blogginlägget) var inte kroppen helt med på noterna. Jag fick inte ut allt jag önskade men fick ändå svar på en del frågor. Lösningen på kruxet satt som det skulle. Markfallet hade inte satt sig i psyket utan det var bara att klättra på. Så här kommer en film från en superled som är rejält brant men inte så lång, hade den varit längre hade den haft tre stjärnor men nu får den bara en. Det är lätt att det går inflation i stjärnorna annars. Att leden slutar där den gör beror på att klippkvaliteten ovanför är lite sisådär. Håll till godo. 

Trick Pony, min egen Savage Horse ;)

Okey. Here’s the deal. Är det förnuftet som talar eller fegar jag på någonting som egentligen är safe. Svår balansgång i det vertikala då ett err kan få ödesdigra konsekvenser.

Så Trick Pony på Klevberget är ett gammalt projekt från min sida. Jag har bara varit på berget en gång tidigare men fick redan då upp ögonen för den här fina linjen. Det är en delikat brant slab i grad sju ungefär. Att toppa är en sak, att leda är en helt annan. Efter ungefär tre meter får man i en bra mastercam 0 och en röd ballnut, de är små men bra. Det har jag kollat genom att ramla i dem. Sen går man på och det inte mycket till steg och halvtaskig friktion men det funkar. Upp till en nisch där det är ett långt sträck till nästa camplacering som kanske är en mastercam 0 det med, men jag valde 00. Jag var osäker på cammen men drog rejält i den när jag firade ner och checkade av leden. Jag tänkte då att det inte vore dumt att provfalla den men gjorde inte det. Jag tänkte också att det inte vore dumt med en crashpad eller två.
Sen toppade jag den ett par gånger och kände på alla rörelser och det kändes som att jag nog hade den vajrad. Det var då jag valde att ge fan i förnuftet och se det som den gamla vanliga fegheten. Jag gör väl ett ledförsök.

Starten är trixig där man stiger upp på slabben och i princip har man händer och fötter i samma horisontella spricka innan man reser sig och får upp händerna i nästa spricka där man placerar de två första säkringarna, som sagt små men bra. Därefter kommer kanske det egentliga kruxet - att via en dålig ramp för händerna och dåliga friktionssteg på slabben etablera sig i nästa tvärspricka. Nåväl det gick ju bra. Men sen fick jag inte till det med fotplaceringarna för att stiga upp och lägga nästa cam i ett långt sträck nerifrån så då föll jag. De båda säkringarna höll, så då visste jag ju det.

Knyt ur samla ihop mig och göra ett försök till. Här skulle jag backat undan i tio minuter och fått tillbaka krämen i framförallt högerarmen men istället gick jag på ganska direkt. Allt flöt på bra och uppe där jag föll fick jag till det bättre. Så upp med högerfoten och i med cammen. Ett par ryck och jag bestämmer mig för att den är bra. Klipper i repet. Tummen i gaston i greppet under cammen och en riktigt dålig sluttare för högerhanden och så stig upp med fötterna. Taskigt grepp för vänstern i gaston och högern till en bra liten ficka, vänstern till en dålig list. Nu är sista säkringen i höfthöjd. Vad jag har kvar är att luta ut med belastning på högerhanden och sätta upp vänster fot på en liten ramp, belasta den och sen sätta upp höger fot på sluttaren. Låsa av med vänsterhand och sträcka höger hand ut till ett bra grepp och sen… Sen är man i princip hemma.
Men vad gjorde jag. Jo, jag skakade ut lite snabbt med högern men kände mig lite pumpad, försökte sätta upp vänsterfoten men eftersom jag var pumpad kunde jag inte hänga ut som jag ville i högern. Och istället för att få bort pumpen gör jag mig lång och stäcker mig efter det goda högerhandsgreppet men får det inte riktigt och vänsterhanden floppar och jag är i luften och…

Jag inser att cammen rippar och jag är på väg mot backen ca sex meter nedanför…

Jag låg där på marken och kände efter, men inget verkade brutet. Jag hade hamnat på sidan. Var mest lite förvånad över att revbenen och axeln verkade intakta och det formligen sprutade alla möjliga efenedriner och adrenaliner ur kroppen.

Jag vill dit igen och kanske prova ut en bättre cam, annars får jag göra den med ett par tre crashpads under. Lärdomen är att inte låta viljan att sätta en förstabestigning konkurrera ut förnuftet. Men som sagt det är en svår balansgång då jag alltför ofta lurat mig själv att det är förnuftet som talat - när det i själva verket varit så att jag fegat ur på det som varit säkert.

Hur som helst har jag skrattat gott åt fallet när jag sett det på filmen, går ju att göra det när det går bra, sicken jävla studs.

PS tack till Eklund som gjorde allt rätt i den situationen och efteråt.       

Uncertainty

En månad kvar till England. Utesäsongen har inte kommit igång än, snön lyser fortfarande vit och inte bara här och var. Det är kallt, vinterkallt. Premiären på klippa avklarades i söndags. Första fallet för året var ett riktigt lyxfall - bulten i fothöjd och helt fokuserad på att gå vidare tappade jag greppet och föll fyra fem meter ut i luften, snyggt och dynamiskt taget av Simon Talltorp. Ett skolboksexempel på hur man skall säkra på ett brant överhäng. Fingrarna var kalla så jag kände inte av att jag tappade crimpen förrän jag var i luften.

Jag leder Quietus, Stanage, Peak District maj 2011.

Vilket leder mig till lärdomar och styrkor jag hoppas ta med mig till 2013.

1 Jag är starkare och lättare än någonsin i modern tid.
2 Jag har mer erfarenhet.
3 Förra året klättrade jag trots lite skadeproblem bättre än jag någonsin gjort förr.
4 De gånger jag klättrat inomhus och har haft möjligheten att leda har jag medvetet låtit bli att ropa Ta!
5 Trots influensa och förkylning gånger 2 har jag hittills i år 64 loggade träningspass – löpning, klättring och styrketräning.

Och ändå så är den långa vintern ett orosmoln. Har jag fokuserat på rätt saker? Förra året satsade jag vintern på överkroppstyrka, många pull-ups blev det. I år mycket löpning och de där sista svåra kilona har börjat ge med sig. Inför England 2011 gick jag ner från 92 kilo till 82. Där har jag legat sedan dess. Nu har jag börjat skava på dem också och de sista veckorna har jag legat på 80. Häromdagen gjorde jag min första sub-80-invägning på femton år. Givetvis är det inte bara löpning och vikten som jag fokuserat på, jag har kört mycket maxstyrkeproblem. Boulderproblem med tre fyra maxhårda moves och så fingrar, jag har tränat mycket fingrar. Greppbräda, greppbräda och återigen greppbräda. Men, är det rätt fokus? Har jag rätt i att detta har varit punkter där jag har haft stora utvecklingsmöjligheter? Jag tror det men eftersom jag inte hunnit prova det utomhus är jag lite nervös. Inomhus är aldrig någon mätare för mig. Jag har aldrig varit i närheten av att inomhus klättra i paritet med utomhus. Det är stört omöjligt.

Så söndagens övningar var ändå en bra mätare. Jag gjorde ett move som jag inte ens var i närheten av att göra förra hösten. Nu kändes det till och med rätt lätt. Hundra procent om jag var hyfsat utvilad och troligen sätter jag leden nästa gång trots att det är trettonde till femtonde handflytten på en led som är arton flytt lång. Det handlar om att nypa av en crimplist, flytta fötterna och korsa in i ännu en liten list och sen falla in i en sned ramp med den första handen. Sen var det ju fallet också. Jag reflekterade aldrig över att det var på lead. Jag upplevde det som att jag klättrade lika lätt som när jag körde på topp och det fanns inte i mitt huvud att ropa ta.

Den riktiga kraftmätningen fysiskt kommer dock att komma på leden Peaceful Warrior, först då kommer jag känna om jag är bättre än förra året. Psykiskt kommer det givetvis handla om tradhuvudet. Får se om jag får utmana det i påsk. Sen är det ju on-sightspöket som alltid lurar för mig. Jag exorcerade det i Peak District för två år sedan. Hoppas det stannar borta!