Regn över Europa ger nytur på Småländska Höglandet

Regnmoln kan ibland vara bra. Som när de befinner sig över Frankenjura och därmed betyder att en roadtrip i Sverige verkar vara en bra idé. Det var därför som Martin Jurander och Christer Jansson helt plötsligt befann sig på ett kalhygge i knädjup snö. Jonsbo var torrt, Kennys crack var torr, det var torrt på toppen men bland riset och granplantorna fram till klippan var det snö.
Att jag sen fick nöjet av att husera dem i den före detta enrummaren som ligger i huset, nu är det klättervägg, träningslokal och verkstad (även om det inte är så mycket verkstad, förutom träning då förstås), var ju bara ett plus för mig. Christer hade satt ett av våra great problems, FA på en linje på Jonsbo som är oerhört fin, teknisk och pumpande. Det går att göra en förlängning men då är vi uppe på 8b i de hypoteser som folk kastat omkring sig som vore det sand från John blund vid åttasnåret i barnkammaren. Namn och grad får vi vänta på men i samtalet på kvällen nere i mitt ”gästrum” var graddiskussionen 7c+ eller 8a för den linje som Christer gjort och som slutar med en travers till ett ankare en bit ner på väggen. Oavsett grad är det hur kul som helst för linjen är fantastiskt fin. Christer hade även on-sightat Kennys, men inte utan att han hade fått ta en rejäl kamp vid taket.

Då jag väntade hem en sjuktransport från Sahlgrenska till Eksjö tog jag ledigt hela dagen. Visserligen hoppades jag att de skulle hålla tidsschemat och komma tidigt som de sagt men likt SJ var de försenade. Det gjorde att jag hakade på vagabonderna till Vittingen. Tyvärr hamnade kameran på fel plats, det vill säga inte i ryggsäcken så det blir bara bokstäver den här gången. Efter lite mankemang där en bom var stängd som inte skulle vara stängd och ett telefonsamtal till skjutfältsansvariga så var det fritt fram. Väl vid klippan så körde jag först. Min tid var knappare. Dottern skulle höra av sig i Jönköping och då hade jag ungefär en halvtimme på mig att racka av, packa säcken, ta mig till bilen, byta om, köra till lasarettet och möta upp henne vid sjukhuset. Vilket jag hann. Men inte utan att först hinna först dogga upp Pang, du är död och frysa fingrarna till isbitar. Säkra Martin på hans doggning av Peaceful Warrior, göra ett nytt ledförsök, se Christer göra ett on-sightförsök på Dominator och sen sända Pang, du är död. Japp precis när dottern ringde var jag på väg att plocka slingorna efter en lyckad redpoint. Så gôtt som de säger i Värmland. Tack för peppningen!
Jag sa adjö till de två nomaderna och halvsprang till bilen. På väg till lasarettet fick jag ett mess där det stod att Martin hade fallit på toppgrooven av Peaceful Warrior. Pumpen tog nog ut sin rätt. Skönt att få se dottern igen som varit på Sahlgrenska med en brännskada sedan i torsdags, skönt att se att det kommer blir bra.  

Senare på kvällen trillar sms in som berättar att Martin satt leden som han tänkt på sedan han provade den en fuktig dag i höstas. Han satte också Pang, du är död och konfirmerade att med den beta jag gör så är den nog inte mer än 7b, men det kan vara en längdfråga. Christer gjorde Dominator och sedan även förstarepetitionen av Start a war som Anders Wilson satte upp i höstas. Fina långa och pumpande leder. Fantastiskt kul att ha så högkvalitativa och branta leder på så kort avstånd. Såväl Jonsbo som Vittingen bjuder på finfin klättring och kommer göra mycket för utvecklingen av klättringen på Småländska höglandet.

Nu har de dragit vidare ner mot Kjuge på sin substitutbehandling. Vi hoppas de får fint väder och att deras vecka fortsätter lika bra som den börjat.

Pang, du är död.

Bloggen går varm. Det är vår och klippklättersäsongen har kommit igång. Klockorna har vridits fram en timme, solen står fotfarande över trädtopparna och lyser varm och röd in genom fönstret trots att den lilla visaren snart pekar på åtta. I stereon ljuder Long Distance Callings fantastiska album Avoid The Light, ibland mullrar det rätt bra. Dubbla baskaggar, ingen låt kortare än 7.18. I morgon skall jag träffa Johan Håkansson kvart över fyra vid Hyltebergen för att klättra den första efter-jobbet-klättringen för året. Det blir lite sportklättring på En Trappa Upp som skall vara en bra vårklippa, varken Johan eller jag har klättrat där men det lär finnas ett par fina leder. Kul med lite on-sight och flashklättring.

Här nedan kommer en film från igår om Pang, du är död på Vittingsberget. Det är förresten dags att bestämma sig om det skall heta Vittingsberget eller Vittingen inför framtida förare. Efter förra helgen hade jag förhoppningen om att sätta den vid nästa besök. Nu blev det inte så. Efter påskaftons markfall (se förra blogginlägget) var inte kroppen helt med på noterna. Jag fick inte ut allt jag önskade men fick ändå svar på en del frågor. Lösningen på kruxet satt som det skulle. Markfallet hade inte satt sig i psyket utan det var bara att klättra på. Så här kommer en film från en superled som är rejält brant men inte så lång, hade den varit längre hade den haft tre stjärnor men nu får den bara en. Det är lätt att det går inflation i stjärnorna annars. Att leden slutar där den gör beror på att klippkvaliteten ovanför är lite sisådär. Håll till godo. 

Trick Pony, min egen Savage Horse ;)

Okey. Here’s the deal. Är det förnuftet som talar eller fegar jag på någonting som egentligen är safe. Svår balansgång i det vertikala då ett err kan få ödesdigra konsekvenser.

Så Trick Pony på Klevberget är ett gammalt projekt från min sida. Jag har bara varit på berget en gång tidigare men fick redan då upp ögonen för den här fina linjen. Det är en delikat brant slab i grad sju ungefär. Att toppa är en sak, att leda är en helt annan. Efter ungefär tre meter får man i en bra mastercam 0 och en röd ballnut, de är små men bra. Det har jag kollat genom att ramla i dem. Sen går man på och det inte mycket till steg och halvtaskig friktion men det funkar. Upp till en nisch där det är ett långt sträck till nästa camplacering som kanske är en mastercam 0 det med, men jag valde 00. Jag var osäker på cammen men drog rejält i den när jag firade ner och checkade av leden. Jag tänkte då att det inte vore dumt att provfalla den men gjorde inte det. Jag tänkte också att det inte vore dumt med en crashpad eller två.
Sen toppade jag den ett par gånger och kände på alla rörelser och det kändes som att jag nog hade den vajrad. Det var då jag valde att ge fan i förnuftet och se det som den gamla vanliga fegheten. Jag gör väl ett ledförsök.

Starten är trixig där man stiger upp på slabben och i princip har man händer och fötter i samma horisontella spricka innan man reser sig och får upp händerna i nästa spricka där man placerar de två första säkringarna, som sagt små men bra. Därefter kommer kanske det egentliga kruxet - att via en dålig ramp för händerna och dåliga friktionssteg på slabben etablera sig i nästa tvärspricka. Nåväl det gick ju bra. Men sen fick jag inte till det med fotplaceringarna för att stiga upp och lägga nästa cam i ett långt sträck nerifrån så då föll jag. De båda säkringarna höll, så då visste jag ju det.

Knyt ur samla ihop mig och göra ett försök till. Här skulle jag backat undan i tio minuter och fått tillbaka krämen i framförallt högerarmen men istället gick jag på ganska direkt. Allt flöt på bra och uppe där jag föll fick jag till det bättre. Så upp med högerfoten och i med cammen. Ett par ryck och jag bestämmer mig för att den är bra. Klipper i repet. Tummen i gaston i greppet under cammen och en riktigt dålig sluttare för högerhanden och så stig upp med fötterna. Taskigt grepp för vänstern i gaston och högern till en bra liten ficka, vänstern till en dålig list. Nu är sista säkringen i höfthöjd. Vad jag har kvar är att luta ut med belastning på högerhanden och sätta upp vänster fot på en liten ramp, belasta den och sen sätta upp höger fot på sluttaren. Låsa av med vänsterhand och sträcka höger hand ut till ett bra grepp och sen… Sen är man i princip hemma.
Men vad gjorde jag. Jo, jag skakade ut lite snabbt med högern men kände mig lite pumpad, försökte sätta upp vänsterfoten men eftersom jag var pumpad kunde jag inte hänga ut som jag ville i högern. Och istället för att få bort pumpen gör jag mig lång och stäcker mig efter det goda högerhandsgreppet men får det inte riktigt och vänsterhanden floppar och jag är i luften och…

Jag inser att cammen rippar och jag är på väg mot backen ca sex meter nedanför…

Jag låg där på marken och kände efter, men inget verkade brutet. Jag hade hamnat på sidan. Var mest lite förvånad över att revbenen och axeln verkade intakta och det formligen sprutade alla möjliga efenedriner och adrenaliner ur kroppen.

Jag vill dit igen och kanske prova ut en bättre cam, annars får jag göra den med ett par tre crashpads under. Lärdomen är att inte låta viljan att sätta en förstabestigning konkurrera ut förnuftet. Men som sagt det är en svår balansgång då jag alltför ofta lurat mig själv att det är förnuftet som talat - när det i själva verket varit så att jag fegat ur på det som varit säkert.

Hur som helst har jag skrattat gott åt fallet när jag sett det på filmen, går ju att göra det när det går bra, sicken jävla studs.

PS tack till Eklund som gjorde allt rätt i den situationen och efteråt.       

Uncertainty

En månad kvar till England. Utesäsongen har inte kommit igång än, snön lyser fortfarande vit och inte bara här och var. Det är kallt, vinterkallt. Premiären på klippa avklarades i söndags. Första fallet för året var ett riktigt lyxfall - bulten i fothöjd och helt fokuserad på att gå vidare tappade jag greppet och föll fyra fem meter ut i luften, snyggt och dynamiskt taget av Simon Talltorp. Ett skolboksexempel på hur man skall säkra på ett brant överhäng. Fingrarna var kalla så jag kände inte av att jag tappade crimpen förrän jag var i luften.

Jag leder Quietus, Stanage, Peak District maj 2011.

Vilket leder mig till lärdomar och styrkor jag hoppas ta med mig till 2013.

1 Jag är starkare och lättare än någonsin i modern tid.
2 Jag har mer erfarenhet.
3 Förra året klättrade jag trots lite skadeproblem bättre än jag någonsin gjort förr.
4 De gånger jag klättrat inomhus och har haft möjligheten att leda har jag medvetet låtit bli att ropa Ta!
5 Trots influensa och förkylning gånger 2 har jag hittills i år 64 loggade träningspass – löpning, klättring och styrketräning.

Och ändå så är den långa vintern ett orosmoln. Har jag fokuserat på rätt saker? Förra året satsade jag vintern på överkroppstyrka, många pull-ups blev det. I år mycket löpning och de där sista svåra kilona har börjat ge med sig. Inför England 2011 gick jag ner från 92 kilo till 82. Där har jag legat sedan dess. Nu har jag börjat skava på dem också och de sista veckorna har jag legat på 80. Häromdagen gjorde jag min första sub-80-invägning på femton år. Givetvis är det inte bara löpning och vikten som jag fokuserat på, jag har kört mycket maxstyrkeproblem. Boulderproblem med tre fyra maxhårda moves och så fingrar, jag har tränat mycket fingrar. Greppbräda, greppbräda och återigen greppbräda. Men, är det rätt fokus? Har jag rätt i att detta har varit punkter där jag har haft stora utvecklingsmöjligheter? Jag tror det men eftersom jag inte hunnit prova det utomhus är jag lite nervös. Inomhus är aldrig någon mätare för mig. Jag har aldrig varit i närheten av att inomhus klättra i paritet med utomhus. Det är stört omöjligt.

Så söndagens övningar var ändå en bra mätare. Jag gjorde ett move som jag inte ens var i närheten av att göra förra hösten. Nu kändes det till och med rätt lätt. Hundra procent om jag var hyfsat utvilad och troligen sätter jag leden nästa gång trots att det är trettonde till femtonde handflytten på en led som är arton flytt lång. Det handlar om att nypa av en crimplist, flytta fötterna och korsa in i ännu en liten list och sen falla in i en sned ramp med den första handen. Sen var det ju fallet också. Jag reflekterade aldrig över att det var på lead. Jag upplevde det som att jag klättrade lika lätt som när jag körde på topp och det fanns inte i mitt huvud att ropa ta.

Den riktiga kraftmätningen fysiskt kommer dock att komma på leden Peaceful Warrior, först då kommer jag känna om jag är bättre än förra året. Psykiskt kommer det givetvis handla om tradhuvudet. Får se om jag får utmana det i påsk. Sen är det ju on-sightspöket som alltid lurar för mig. Jag exorcerade det i Peak District för två år sedan. Hoppas det stannar borta! 

Tid att drömma.

Några enstaka snöflingor yr runt i vinden men trots detta krymper snötäcket och söker skydd i lä och skugga. Gräset börjar ta över på trädgårdar och fält. Utanför huset avslöjar det gula och halmfärgade att det borde ha klippts i höstas. Runt fågelbordet är det fullt av småfåglar som plockar frön som sprätts ner på marken. På morgnarna vaknar jag till en kör av olika fågelljud från häcken utanför fönstret. Enligt meterologerna återkommer kylan visserligen i någon vecka och de granithungrande fingertopparna får låta nöja sig med plast ytterligare något litet slag. I den rödfärgade himlen flyger kajor fram och tillbaka tätt nära varandra som vore de en kropp. För varje dag stannar solen lite längre över trädtopparna borta i väster. Där borta där solen går ner ligger inte bara Bohuslän utan där, på betydligt närmre håll, finner man också Vittingsberget.

Axel Hultqvist på Peaceful Warrior, 7c, Vittingsberget.

Vilka är dina drömprojekt för året? stod det i ett sms som ända från Värmland trillade ner i telefonen för någon dag sedan.    

Våren är en tid av planer. Så vilka är mina drömmar för året? Då undantar vi renovera och sälja huset och skriva klart uppsatsen som ju snarare är sånt som kastar grus i hjulet och käppar i maskineriet än drömprojekt.

Det är med förvåning som jag inser att jag har projekt som också innebär löpning. Jag brottas med att vilja springa mycket mer och längre utan att det skall ske på bekostnad av klättringen. Nu är jag lyckligt lottad i att jag har vuxna barn. Så låt mig okastrerat bara låtsas som om det inte finns några begränsningar (läs inget hus).  Den femte oktober går Holaveden Ultra 52 km från Gränna till Tranås på Holavedsleden. Av någon anledning vill jag springa den. Jag är inte riktigt säker på varför, men att jag vill det vet jag. Vi får väl se om jag lyckas bygga en tillräckligt stabil grund för att hålla hela vägen. Men som en delövning för det finns en annan plan - att i augusti springa med Petter sammanlagt 30-40 kilometer mellan fem fina linjer på fem fina berg och bära med all utrustning. Vi får väl se om vi får ihop det. Det vore ruskigt kul och något som  inte  har gjorts tidigare, vad vi vet.

Ett annat projekt som inte längre är på drömstadiet är resan till de brittiska öarna och klättring i Peak District.  En resa i maj tillsammans med ett helt gäng trevliga och sympatiska människor, biljetterna är inhandlade och semestern godkänd. På menyn finns förstås mitt älskade tält. Engelsk pubmat och en eller annan ale. Två veckor av engelsk landsbygd, Peak District är fantastisk vackert och Hope Valley där Hathersage ligger är verkligen typiskt engelsk med fina små trädgårdar, söta små hus, vänliga människor och ljunghedar med nyfikna och lättskrämda får. Sist men inte minst också fantastisk klättring på engelsk gritstone. Förra gången jag var där var det on-sight som gällde men den här gången kommer jag nog också satsa på en eller annan headpoint. Vi får väl se. Siktet är inställt på Nosferatu på Burbage men det engelska gradsystemet är så komplicerat så jag vet inte huruvida det är en flash, headpoint eller utanför mina möjligheter. Jag hoppas på det första men tror på det mellersta. 

Jag solo på någon led i Peak District för två år sedan.

På Vittingen finns flera projekt dels nyturer och dels etablerade leder men också nyprojektering av den vänstra väggen för att få till ett knappt tiotal leder i grad (fyra) fem och sex. Till sommaren kommer vi, om vädret och militären släpper till, att ha ett drygt tjugotal leder i alla svårighetsgrader upp till 7c och ytterligare kapacitet finns det.

Den bultade linjen på Jonsbo är ett drömprojekt och den eventuella nyturen runt hörnet hör väl också till den kategorin. Liksom Pimp my fingers och Lobotomi på Skallaberg. Mitt gamla nytursprojekt som jag lite tappade bort förra året samt Grundrisse skulle också vara kul att göra. Att klättra alla Toms leder i en stöt vill jag också göra. Börja med m.A. fira ner vid Kaminen och göra In Utero, därefter Tack Johan och Kattastrof för att avsluta med att fira ner vid Pionjären och klättra upp Asterix och Obelix i Alperna och Crackolix. Sen sitta i solnedgången och ta en god kall öl. Det är en plan.

 

Jag skulle också vilja till Kisatrakten, bland annat lockar Crack å frollick, Gud skapade, jag putsade och Best of Bestorp. Sjöända vore kul och jag har aldrig varit på Tunaberg. Bohuslän förstås, Masken vill jag göra och där finns mer, Hassan Chop. Utby har också leder som lockar hårt. Skulle var kul att återse Kullen

Listan kan göras lång.

Ett av de viktigaste projekten är också den roadtrip jag hoppas på i slutet av juni eller början av juli. Via Arvika i Värmland och Undersåker i Jämtland till Hell. Om Gud är nådig och mänscher är lediga skulle det vara en trevlig liten vecka att ge sig ut på. Klättra på nya ställen och njuta av Sverige och Norge i sommarskrud och hälsa på hos goda vänner.

 

Så vilka är dina drömprojekt i år?

Om saknad och sorg.

Vissa saker är svårare än andra att sätta på pränt. Ord sviker på olika sätt, men de sviker alltid. Så fort jag försöker sätta ord på känslan är det något som undflyr språket, en rest som aldrig låter sig formuleras annat än möjligen med poeternas hjälp. Hur beskriver man en uppgående sol? Känslan av morgonen sedd från en tältöppning på toppen av ett berg? Doften? Ljuden? Luftens beröring på huden och i andningsorganen? Hur smakar en sommarmorgon? Eller det motsatta. Hur skriver man sorg och saknad? Hur skriver man den torra känslan längst bak i munnen, tändernas nära-nog-genom-huden-bett i underläppen? Den tillbakatryckta gråten? Hur skriver man en far och en mor som förlorat en son? Hur omfattar man med ord den plågsamma empati man finner i den älskandes smärta vid den älskades bår?
Bokstävernas futtiga försök att skapa ord som skär genom det osägbara för att säga något sant. Men sanningen biter sig fast som en skugga i det som inte fångas av talarens tafatthet och författarens klumpiga skribblerier. Den rest som utgör det omedvetna, strukturerar sig som en otalbar erfarenhet som aldrig kan nås annat än i omtagningar, upprepningar och metaforer.  Asymptotiskt närmar jag mig genom att tala om en förlorad vän, tala honom i frånvaron nedanför en klippa eller vid en lägereld. Nära men aldrig identiskt.

Jag skrev i början av december att ”klättring är stort, ibland större än livet, men att det skulle vara värt det. Det är tveksamt.” Så för att återknyta. Jag korrigerar mig. Att det skulle vara tveksamt bygger på föreställningen om odödlighet, livet som oändlighet. Men vi kan inte veta vad det hade blivit av ett liv som tagit slut. Ett liv kan bara bedömas genom det liv man levt. Inte genom det som kanske hade kunnat ske för om det har vi ingen aning. Häri ligger också möjligheten till tröst. För de efterlevande finns saknaden, det är vi som måste nyorientera oss, hitta en ny framtid. Men kanske finns förtröstan i just det faktum att det liv som levdes levdes fullt. Att livet levdes på ett sätt som gjorde livet värt att leva oavsett om det handlar om klättring eller att mata änderna i parken.

Tom Bjernerud vid isfallen i Rothult dagen före julafton 2012.

Så Tom. Det har nu gått fyra veckor sedan lavinen svepte dig med sig när du var på väg till Lanciakaminen i Hemsedal. Du saknas oss, du saknas mig. Du var närvarande vid Svanavikens strand i lördags kväll. Ditt skratt och din humor var inte där och ändå så fanns det där, i vårt tal om dig. Du fanns som minne, finns som minne, för alltid inristad i våra hjärnors vindlingar. Du kommer göra dig påmind under Bohusstugan smutsiga plasttak, vid Utbyängen och vid Hardhurst farm. När jag klättrar dina leder på Skallaberg och varje gång jag snörar på mig mina storskor kommer du att finnas där.

Så Tom. Du saknas oss, du saknas mig och trots det kommer jag att klättra med dig och utan dig, within and without.

Så Tom.
Tack!

Om en löprunda i Verdon

Morgonen efter skulle vi packa ihop. Efter nära nog fyra veckor var det dags att riva tältet och börja resan mot norr och Sverige. Lämna värmen och de enkla dagarna med vandring, klättring, löpning och inte minst god mat och dryck. Lämna de storslagna utsikterna, lämna den stjärnbeströdda natthimlen, lämna de fantastiska dofterna. Varje gång vi kommer ner hälsar de oss välkomna, inte välkomna tillbaka utan välkomna hem. Två dagar tidigare, den 9 juli, hade Cecilia och jag vandrat upp till toppen av Mont Robion. Från La Palud ser klippan ut som en miniatyr av Mont-Blanc men från Castellane är det mer likt den konvexa delen av en våg på väg ner mot azurkusten. En nästan tusen meter hög jättevåg beklädd med skog till strax under toppen. Skog som då och då avbryts av brantare partier och rullstensslänter. De sista hundra hundrafemtio metrarna innan toppen är den beklädd med gräs och låga buskar av mimosa och ett och annat bestånd av lavendel.  Vandringsleden vrider sig uppför berget som en urtorkad bäck och avspeglar i formen floden Verdon vars meandrar man skymtar genom träden på väg ner från berget. Vandringen är ansträngande men man belönas med vacker utsikt hela vägen för att inte tala om vyerna från toppen. På riktigt klara dagar ser man hela vägen ner till medelhavet i söder och bort till de snötäckta topparna av de västra utlöparna av alperna i öst. Den vandringen tillsammans med anmarschen till gårdagens klättring satt nog kvar lite i benen. Men jag hade en sak kvar att göra innan jag kunde lämna Verdon för den här gången. Ända sedan vi vandrade där två år tidigare har jag drömt om att springa leden som går i botten av Grand Canyon du Verdon.

Toppen av Mont Robion sedd från västra toppen.

Sentier Martel.

Sentier Martel är uppkallad efter den franske speleologen Éduard-Alfred Martel (1859-1938) som 1905 blev anlitad av Compagnie Èlectrique du Sud-Est för att undersöka le Grand Canyon du Verdon, som är Europas största kanjon. Hans uppdrag var att se om det var möjligt att ta sig genom den. Mellan den 11 och den 14 augusti tog sig en tolv man stark grupp genom kanjonen, först till häst och därefter omväxlande på båt och till fots. Ett par av båtarna blev obrukbara och flera av deltagarna tvingades att avbryta på grund av utmattning. Ett litet antal tog sig dock hela vägen till Aguines varav en var Martel själv. I båten, den enda kvarvarande då de övriga hade gått sönder av flodens omilda behandling, fanns också Armand Janet som redan 1896 gjort ett misslyckat försök. Nu, nio år senare, var han med och steg iland vid en romersk bro vid Aguines som man tyvärr inte längre kan besöka då den ligger under den konstgjorda sjön lac de Sainte-Croix. Med tanke på dåtidens verktyg och kläder och med tanke på att floden då var oreglerad måste det ha varit ett mycket krävande och farligt uppdrag.

Under hela första delen av 1900 talet förberedda man för att bygga en damm vid ingången till kanjonen och man uppförde ett antal tunnlar där man hade tänkt leda vatten i stora tuber. Projekteringen avbröts som väl var i samband med andra världskriget. Det har dock haft det goda med sig att det gjort kanjonen bra mycket tillgängligare nu än på Martels tid.

Löpningen.

Det går en buss runt klockan åtta från Castellane via Point Sublime och La Palud med en massa stopp på vägen. Den plockar upp vandrare som tänker gå Sentier Martel med start vid vandrarhemmet Chalet de La Maline där den också vänder och kör tillbaka. Bussen brukar bli överfull så det fick bli en tidig frukost då jag ville vara där innan den släppte av sin last. Jag hade absolut ingen lust att trängas med och behöva springa om en massa vandrare i branterna på väg ner till botten av kanjonen. Cicci skjutsade mig dit på de små serpentinvägarna. Jag tryckte i mig ytterligare en banan och drack än mer vatten. Väl framme vinkade jag adjö och sa att jag trodde jag skulle vara tillbaka vid tältet om ett par timmar.

Solen hade kommit fram ordentligt men det var fortfarande inte över tjugo grader varmt. Stigen var fin de trehundra höjdmetrarna ner till floden men det var svårsprunget med mycket avsatser, trappor, stenhällar och grus med en hel del löst. Dessutom svängde det fram och tillbaka längs med branten så det gällde att hålla koll på var man satte fötterna. Luften så här dags var hög och klar och doften av lavendel, vild timjan, getbajs och mimosa gjorde det lätt att springa. Jag hade en liten löparryggsäck med två liter vatten, ett knäskydd och lite energi i form av müslibars. På huvudet en vit löparkeps och jag hade smörjt in mig rejält med solskydd. Där nere vid floden tog träden vid och löpningen var mer enkel, åtminstone bitvis. Det dröjde faktiskt rätt länge innan jag mötte några vandrare. Känslan av att vara ensam på Sentier Martel på lätta pigga ben går inte att beskriva i ord. 

När man springer här springer man under klippor som det går klassiska klätterleder på och under en lång tid springer man med L’Escales framför ögonen. L’Escales är en av Europas maffigaste klippor med några riktigt ikoniska leder. Det var bland annat här som Patrick Edlinger på 80-talet blev friklättringens stora omslagspojke genom filmer som till exempel Opera Vertical där han soloklättrade på just L’Escales. När man springer som jag gjorde från Maline till Samson så har man floden på höger sida med sitt ständiga sjungande och på andra sidan av den reser sig också bergssidor med klättring.

Delar av L'Escales sedd från södra sidan av kanjonen.

Temperaturen steg fort och det blev allt varmare men jag hade fortfarande skugga från träden intill vattnet. Strax efter det att jag nått löpningens lägsta punkt tog en brant stigning vid. En stigning som ibland övergick till något som närmast kan beskrivas som scrambling. Visserligen mycket lätt men jag behövde använda händerna och det var en hel del riktigt höga steg. Här var det omöjligt att springa. Där det var riktigt brant fanns det antingen någon vajer eller något metallhandtag att ta tag i. På toppen av stigningen gick det via 252 branta trappsteg snabbt utför. Där i trapporna mötte jag en grupp vandrare som såg ut som en familj på fyra generationer. De såg mig komma och släppte förbi mig på en avsats så även trapporna flöt på ganska bra. Det började dock kännas lite i ena knät efter nerförslöpningen och jag fick ta på knäskyddet. Inget allvarligt men smärtsamt, kanske skulle jag satt på det redan tidigare men jag gillar inte att springa med det. Det känns inte lika fritt. Jag passade på att trycka i mig lite energi också. Där ungefär hade jag nog sprungit halvvägs på själva vandringsleden. Efter ytterligare en stigning och en fin nedförslöpning med ena handen på en plastbeklädd vajer nådde jag fram till en ganska jämn sträcka där man kan ta ut steglängden. Tidigare har löpningen varit väldigt teknisk men här gick det bra att löpa på. Det fanns ingen skugga längre. Solen fick obehindrat steka på och jag sög i mig mer och mer av vattnet som samtidigt var en begränsad resurs. Nu närmade det sig trettio grader varmt i skuggan men av någon anledning så gillar jag att springa i den värmen så det är i sig inget problem. Skulle vattnet ta slut skulle det vara en helt annan femma. Här sprang jag alltså på fortfarande ganska lätta ben under några av världens mest namnkunniga klätterleder och när jag tittade upp såg jag mycket riktigt klättrare och ovanför dem cirklandes på utbredda vingar några av Verdons alla majestätiska gamar. Det är en sagolik plats att befinna sig på.

Trapporna vid Brèche Imbert

Nu mötte jag också fler människor vilket betydde att jag närmade mig Couloir Samson som är den mest lättillgängliga delen av vandringsleden. Tonårsfamiljer hade picknic nere vid stranden och tjoandet från vattenstoj hördes genom flodens brus. Vid ingången till den första tunneln stannade jag och tog på mig pannlampan som jag haft i ryggsäcken. Den var egentligen inte tillräckligt bra för att springa med men det fick duga. Då det är ojämnt underlag, en del löst samt en massa stora vattenpölar som ofta är ankeldjupa joggade jag i lugnt tempo först genom Tunnel de Trescaïre på 110 meter och efter en kort glimt av dagsljus också Tunnel du Baou på 670 meter. På andra sidan möttes jag av ljudet från badande i badplatsen vid Samson. Ovanför klätterområdet Hulk höll en soloaidare på att hala en haulbag upp till en hängande standplats. Jag stannade till ett slag och tittade innan jag tog mig an den sista etappen hem. Den är inte fullt lika rolig och det hade redan gått över två timmar så jag passade på att ringa till Cicci och säga att jag var på väg men att det tagit längre tid än jag trott. Då hade jag nog ändå sprungit på fint där det varit möjligt men vissa passager hade inneburit lätt klättring och trappor som gjort det omöjligt att springa.

Från Couloir Samson går en asfaltsväg brant upp till den väg som leder till campingen där vi brukar slå upp vårt tält. Här var det så brant att det var så gott som omöjligt att göra något annat än att gå raskt och ta lite löpsteg då det ibland flackade av. Väl uppe behövde jag först ta mig genom en smal tunnel som man uppmanas tuta inför när man kör bil eller motorcykel då den är alltför smal för att mötas i. Tunnelpassagen var lite läskigt då trafiken är tät och det går ibland ganska fort. Jag sprang på fel sida av vägen i kringelkrokarna ner mot Pont du Carajuan. På vänstra sidan var det klippa hela vägen ner till vägen och på höger sida var det en liten fördjupning ca trettio centimeter bred för regnvatten och så en knapp halvmeter hög stenreling som skiljde mig från att trilla hela vägen ner till floden. När bilarna kom kunde jag springa i fördjupningen. Det kändes som ett bättre alternativ än att mosas mot bergväggen på vänster sida. Jag blev omkörd av fyra Porsche 911 som kom på rad i en otroligt hög hastighet på de branta smala och slingriga vägarna. En vacker syn men det händer en hel del olyckor och det är mer ofta än sällan som man ser blommor utlagda vid olika olycksplatser när man är ute kör. Ett par grupper med cyklister kom trampandes på väg upp mot Point Sublime. De hälsade. Det kändes bra att de hälsade. Vi hängde liksom ihop, på samma sätt som motorcyklister lyfter på en hand när de möter en annan motorcyklist så hade också vi en hälsning. Vi som inte tar den lätta vägen, vi som tar oss fram för egen maskin. Vi hälsar på varandra, som en bekräftelse, som ett Bra Jobbat! En slags utvaldhet. Det gjorde de sista kilometrarna mycket lättare. För det gjorde riktigt ont. Jag var rejält sliten. Jag hade egentligen inte sprungit särskilt långt, ungefär två mil men i extremt krävande terräng och i hög värme. Solen var rejält obarmhärtig vid det här laget och jag insåg att jag nog borde ha haft med mig mer solskydd för den jag haft på mig hade jag redan svettats bort.

Vy över floden från vandringsleden.

Efter Pont du Carajuan är det slätlöpning igen och bara femhundra meter kvar men jag fick pressa mig till det yttersta för att inte börja gå. Den korta passagen när jag tog mig över bommen in på campingen innebar att jag fick stanna upp en liten stund och jag mjölkade den nog ett tiotal sekunder extra. Tog en sipp av det sista vattnet och började springa de sista tvåhundra metrarna genom campingen bort mot tältet.

Löpningen var fantastisk på alla sätt. Fantastiskt jobbig och slitsam. Fantastiskt vacker. Fantastiskt löpvärd. Fantastisk…

Nu dröjer det tyvärr till 2014 innan jag kan springa den igen men då skall det gå lite lättare. Och lite snabbare än 2.41.