Uncertainty

En månad kvar till England. Utesäsongen har inte kommit igång än, snön lyser fortfarande vit och inte bara här och var. Det är kallt, vinterkallt. Premiären på klippa avklarades i söndags. Första fallet för året var ett riktigt lyxfall - bulten i fothöjd och helt fokuserad på att gå vidare tappade jag greppet och föll fyra fem meter ut i luften, snyggt och dynamiskt taget av Simon Talltorp. Ett skolboksexempel på hur man skall säkra på ett brant överhäng. Fingrarna var kalla så jag kände inte av att jag tappade crimpen förrän jag var i luften.

Jag leder Quietus, Stanage, Peak District maj 2011.

Vilket leder mig till lärdomar och styrkor jag hoppas ta med mig till 2013.

1 Jag är starkare och lättare än någonsin i modern tid.
2 Jag har mer erfarenhet.
3 Förra året klättrade jag trots lite skadeproblem bättre än jag någonsin gjort förr.
4 De gånger jag klättrat inomhus och har haft möjligheten att leda har jag medvetet låtit bli att ropa Ta!
5 Trots influensa och förkylning gånger 2 har jag hittills i år 64 loggade träningspass – löpning, klättring och styrketräning.

Och ändå så är den långa vintern ett orosmoln. Har jag fokuserat på rätt saker? Förra året satsade jag vintern på överkroppstyrka, många pull-ups blev det. I år mycket löpning och de där sista svåra kilona har börjat ge med sig. Inför England 2011 gick jag ner från 92 kilo till 82. Där har jag legat sedan dess. Nu har jag börjat skava på dem också och de sista veckorna har jag legat på 80. Häromdagen gjorde jag min första sub-80-invägning på femton år. Givetvis är det inte bara löpning och vikten som jag fokuserat på, jag har kört mycket maxstyrkeproblem. Boulderproblem med tre fyra maxhårda moves och så fingrar, jag har tränat mycket fingrar. Greppbräda, greppbräda och återigen greppbräda. Men, är det rätt fokus? Har jag rätt i att detta har varit punkter där jag har haft stora utvecklingsmöjligheter? Jag tror det men eftersom jag inte hunnit prova det utomhus är jag lite nervös. Inomhus är aldrig någon mätare för mig. Jag har aldrig varit i närheten av att inomhus klättra i paritet med utomhus. Det är stört omöjligt.

Så söndagens övningar var ändå en bra mätare. Jag gjorde ett move som jag inte ens var i närheten av att göra förra hösten. Nu kändes det till och med rätt lätt. Hundra procent om jag var hyfsat utvilad och troligen sätter jag leden nästa gång trots att det är trettonde till femtonde handflytten på en led som är arton flytt lång. Det handlar om att nypa av en crimplist, flytta fötterna och korsa in i ännu en liten list och sen falla in i en sned ramp med den första handen. Sen var det ju fallet också. Jag reflekterade aldrig över att det var på lead. Jag upplevde det som att jag klättrade lika lätt som när jag körde på topp och det fanns inte i mitt huvud att ropa ta.

Den riktiga kraftmätningen fysiskt kommer dock att komma på leden Peaceful Warrior, först då kommer jag känna om jag är bättre än förra året. Psykiskt kommer det givetvis handla om tradhuvudet. Får se om jag får utmana det i påsk. Sen är det ju on-sightspöket som alltid lurar för mig. Jag exorcerade det i Peak District för två år sedan. Hoppas det stannar borta! 

Tid att drömma.

Några enstaka snöflingor yr runt i vinden men trots detta krymper snötäcket och söker skydd i lä och skugga. Gräset börjar ta över på trädgårdar och fält. Utanför huset avslöjar det gula och halmfärgade att det borde ha klippts i höstas. Runt fågelbordet är det fullt av småfåglar som plockar frön som sprätts ner på marken. På morgnarna vaknar jag till en kör av olika fågelljud från häcken utanför fönstret. Enligt meterologerna återkommer kylan visserligen i någon vecka och de granithungrande fingertopparna får låta nöja sig med plast ytterligare något litet slag. I den rödfärgade himlen flyger kajor fram och tillbaka tätt nära varandra som vore de en kropp. För varje dag stannar solen lite längre över trädtopparna borta i väster. Där borta där solen går ner ligger inte bara Bohuslän utan där, på betydligt närmre håll, finner man också Vittingsberget.

Axel Hultqvist på Peaceful Warrior, 7c, Vittingsberget.

Vilka är dina drömprojekt för året? stod det i ett sms som ända från Värmland trillade ner i telefonen för någon dag sedan.    

Våren är en tid av planer. Så vilka är mina drömmar för året? Då undantar vi renovera och sälja huset och skriva klart uppsatsen som ju snarare är sånt som kastar grus i hjulet och käppar i maskineriet än drömprojekt.

Det är med förvåning som jag inser att jag har projekt som också innebär löpning. Jag brottas med att vilja springa mycket mer och längre utan att det skall ske på bekostnad av klättringen. Nu är jag lyckligt lottad i att jag har vuxna barn. Så låt mig okastrerat bara låtsas som om det inte finns några begränsningar (läs inget hus).  Den femte oktober går Holaveden Ultra 52 km från Gränna till Tranås på Holavedsleden. Av någon anledning vill jag springa den. Jag är inte riktigt säker på varför, men att jag vill det vet jag. Vi får väl se om jag lyckas bygga en tillräckligt stabil grund för att hålla hela vägen. Men som en delövning för det finns en annan plan - att i augusti springa med Petter sammanlagt 30-40 kilometer mellan fem fina linjer på fem fina berg och bära med all utrustning. Vi får väl se om vi får ihop det. Det vore ruskigt kul och något som  inte  har gjorts tidigare, vad vi vet.

Ett annat projekt som inte längre är på drömstadiet är resan till de brittiska öarna och klättring i Peak District.  En resa i maj tillsammans med ett helt gäng trevliga och sympatiska människor, biljetterna är inhandlade och semestern godkänd. På menyn finns förstås mitt älskade tält. Engelsk pubmat och en eller annan ale. Två veckor av engelsk landsbygd, Peak District är fantastisk vackert och Hope Valley där Hathersage ligger är verkligen typiskt engelsk med fina små trädgårdar, söta små hus, vänliga människor och ljunghedar med nyfikna och lättskrämda får. Sist men inte minst också fantastisk klättring på engelsk gritstone. Förra gången jag var där var det on-sight som gällde men den här gången kommer jag nog också satsa på en eller annan headpoint. Vi får väl se. Siktet är inställt på Nosferatu på Burbage men det engelska gradsystemet är så komplicerat så jag vet inte huruvida det är en flash, headpoint eller utanför mina möjligheter. Jag hoppas på det första men tror på det mellersta. 

Jag solo på någon led i Peak District för två år sedan.

På Vittingen finns flera projekt dels nyturer och dels etablerade leder men också nyprojektering av den vänstra väggen för att få till ett knappt tiotal leder i grad (fyra) fem och sex. Till sommaren kommer vi, om vädret och militären släpper till, att ha ett drygt tjugotal leder i alla svårighetsgrader upp till 7c och ytterligare kapacitet finns det.

Den bultade linjen på Jonsbo är ett drömprojekt och den eventuella nyturen runt hörnet hör väl också till den kategorin. Liksom Pimp my fingers och Lobotomi på Skallaberg. Mitt gamla nytursprojekt som jag lite tappade bort förra året samt Grundrisse skulle också vara kul att göra. Att klättra alla Toms leder i en stöt vill jag också göra. Börja med m.A. fira ner vid Kaminen och göra In Utero, därefter Tack Johan och Kattastrof för att avsluta med att fira ner vid Pionjären och klättra upp Asterix och Obelix i Alperna och Crackolix. Sen sitta i solnedgången och ta en god kall öl. Det är en plan.

 

Jag skulle också vilja till Kisatrakten, bland annat lockar Crack å frollick, Gud skapade, jag putsade och Best of Bestorp. Sjöända vore kul och jag har aldrig varit på Tunaberg. Bohuslän förstås, Masken vill jag göra och där finns mer, Hassan Chop. Utby har också leder som lockar hårt. Skulle var kul att återse Kullen

Listan kan göras lång.

Ett av de viktigaste projekten är också den roadtrip jag hoppas på i slutet av juni eller början av juli. Via Arvika i Värmland och Undersåker i Jämtland till Hell. Om Gud är nådig och mänscher är lediga skulle det vara en trevlig liten vecka att ge sig ut på. Klättra på nya ställen och njuta av Sverige och Norge i sommarskrud och hälsa på hos goda vänner.

 

Så vilka är dina drömprojekt i år?

Om saknad och sorg.

Vissa saker är svårare än andra att sätta på pränt. Ord sviker på olika sätt, men de sviker alltid. Så fort jag försöker sätta ord på känslan är det något som undflyr språket, en rest som aldrig låter sig formuleras annat än möjligen med poeternas hjälp. Hur beskriver man en uppgående sol? Känslan av morgonen sedd från en tältöppning på toppen av ett berg? Doften? Ljuden? Luftens beröring på huden och i andningsorganen? Hur smakar en sommarmorgon? Eller det motsatta. Hur skriver man sorg och saknad? Hur skriver man den torra känslan längst bak i munnen, tändernas nära-nog-genom-huden-bett i underläppen? Den tillbakatryckta gråten? Hur skriver man en far och en mor som förlorat en son? Hur omfattar man med ord den plågsamma empati man finner i den älskandes smärta vid den älskades bår?
Bokstävernas futtiga försök att skapa ord som skär genom det osägbara för att säga något sant. Men sanningen biter sig fast som en skugga i det som inte fångas av talarens tafatthet och författarens klumpiga skribblerier. Den rest som utgör det omedvetna, strukturerar sig som en otalbar erfarenhet som aldrig kan nås annat än i omtagningar, upprepningar och metaforer.  Asymptotiskt närmar jag mig genom att tala om en förlorad vän, tala honom i frånvaron nedanför en klippa eller vid en lägereld. Nära men aldrig identiskt.

Jag skrev i början av december att ”klättring är stort, ibland större än livet, men att det skulle vara värt det. Det är tveksamt.” Så för att återknyta. Jag korrigerar mig. Att det skulle vara tveksamt bygger på föreställningen om odödlighet, livet som oändlighet. Men vi kan inte veta vad det hade blivit av ett liv som tagit slut. Ett liv kan bara bedömas genom det liv man levt. Inte genom det som kanske hade kunnat ske för om det har vi ingen aning. Häri ligger också möjligheten till tröst. För de efterlevande finns saknaden, det är vi som måste nyorientera oss, hitta en ny framtid. Men kanske finns förtröstan i just det faktum att det liv som levdes levdes fullt. Att livet levdes på ett sätt som gjorde livet värt att leva oavsett om det handlar om klättring eller att mata änderna i parken.

Tom Bjernerud vid isfallen i Rothult dagen före julafton 2012.

Så Tom. Det har nu gått fyra veckor sedan lavinen svepte dig med sig när du var på väg till Lanciakaminen i Hemsedal. Du saknas oss, du saknas mig. Du var närvarande vid Svanavikens strand i lördags kväll. Ditt skratt och din humor var inte där och ändå så fanns det där, i vårt tal om dig. Du fanns som minne, finns som minne, för alltid inristad i våra hjärnors vindlingar. Du kommer göra dig påmind under Bohusstugan smutsiga plasttak, vid Utbyängen och vid Hardhurst farm. När jag klättrar dina leder på Skallaberg och varje gång jag snörar på mig mina storskor kommer du att finnas där.

Så Tom. Du saknas oss, du saknas mig och trots det kommer jag att klättra med dig och utan dig, within and without.

Så Tom.
Tack!

Om en löprunda i Verdon

Morgonen efter skulle vi packa ihop. Efter nära nog fyra veckor var det dags att riva tältet och börja resan mot norr och Sverige. Lämna värmen och de enkla dagarna med vandring, klättring, löpning och inte minst god mat och dryck. Lämna de storslagna utsikterna, lämna den stjärnbeströdda natthimlen, lämna de fantastiska dofterna. Varje gång vi kommer ner hälsar de oss välkomna, inte välkomna tillbaka utan välkomna hem. Två dagar tidigare, den 9 juli, hade Cecilia och jag vandrat upp till toppen av Mont Robion. Från La Palud ser klippan ut som en miniatyr av Mont-Blanc men från Castellane är det mer likt den konvexa delen av en våg på väg ner mot azurkusten. En nästan tusen meter hög jättevåg beklädd med skog till strax under toppen. Skog som då och då avbryts av brantare partier och rullstensslänter. De sista hundra hundrafemtio metrarna innan toppen är den beklädd med gräs och låga buskar av mimosa och ett och annat bestånd av lavendel.  Vandringsleden vrider sig uppför berget som en urtorkad bäck och avspeglar i formen floden Verdon vars meandrar man skymtar genom träden på väg ner från berget. Vandringen är ansträngande men man belönas med vacker utsikt hela vägen för att inte tala om vyerna från toppen. På riktigt klara dagar ser man hela vägen ner till medelhavet i söder och bort till de snötäckta topparna av de västra utlöparna av alperna i öst. Den vandringen tillsammans med anmarschen till gårdagens klättring satt nog kvar lite i benen. Men jag hade en sak kvar att göra innan jag kunde lämna Verdon för den här gången. Ända sedan vi vandrade där två år tidigare har jag drömt om att springa leden som går i botten av Grand Canyon du Verdon.

Toppen av Mont Robion sedd från västra toppen.

Sentier Martel.

Sentier Martel är uppkallad efter den franske speleologen Éduard-Alfred Martel (1859-1938) som 1905 blev anlitad av Compagnie Èlectrique du Sud-Est för att undersöka le Grand Canyon du Verdon, som är Europas största kanjon. Hans uppdrag var att se om det var möjligt att ta sig genom den. Mellan den 11 och den 14 augusti tog sig en tolv man stark grupp genom kanjonen, först till häst och därefter omväxlande på båt och till fots. Ett par av båtarna blev obrukbara och flera av deltagarna tvingades att avbryta på grund av utmattning. Ett litet antal tog sig dock hela vägen till Aguines varav en var Martel själv. I båten, den enda kvarvarande då de övriga hade gått sönder av flodens omilda behandling, fanns också Armand Janet som redan 1896 gjort ett misslyckat försök. Nu, nio år senare, var han med och steg iland vid en romersk bro vid Aguines som man tyvärr inte längre kan besöka då den ligger under den konstgjorda sjön lac de Sainte-Croix. Med tanke på dåtidens verktyg och kläder och med tanke på att floden då var oreglerad måste det ha varit ett mycket krävande och farligt uppdrag.

Under hela första delen av 1900 talet förberedda man för att bygga en damm vid ingången till kanjonen och man uppförde ett antal tunnlar där man hade tänkt leda vatten i stora tuber. Projekteringen avbröts som väl var i samband med andra världskriget. Det har dock haft det goda med sig att det gjort kanjonen bra mycket tillgängligare nu än på Martels tid.

Löpningen.

Det går en buss runt klockan åtta från Castellane via Point Sublime och La Palud med en massa stopp på vägen. Den plockar upp vandrare som tänker gå Sentier Martel med start vid vandrarhemmet Chalet de La Maline där den också vänder och kör tillbaka. Bussen brukar bli överfull så det fick bli en tidig frukost då jag ville vara där innan den släppte av sin last. Jag hade absolut ingen lust att trängas med och behöva springa om en massa vandrare i branterna på väg ner till botten av kanjonen. Cicci skjutsade mig dit på de små serpentinvägarna. Jag tryckte i mig ytterligare en banan och drack än mer vatten. Väl framme vinkade jag adjö och sa att jag trodde jag skulle vara tillbaka vid tältet om ett par timmar.

Solen hade kommit fram ordentligt men det var fortfarande inte över tjugo grader varmt. Stigen var fin de trehundra höjdmetrarna ner till floden men det var svårsprunget med mycket avsatser, trappor, stenhällar och grus med en hel del löst. Dessutom svängde det fram och tillbaka längs med branten så det gällde att hålla koll på var man satte fötterna. Luften så här dags var hög och klar och doften av lavendel, vild timjan, getbajs och mimosa gjorde det lätt att springa. Jag hade en liten löparryggsäck med två liter vatten, ett knäskydd och lite energi i form av müslibars. På huvudet en vit löparkeps och jag hade smörjt in mig rejält med solskydd. Där nere vid floden tog träden vid och löpningen var mer enkel, åtminstone bitvis. Det dröjde faktiskt rätt länge innan jag mötte några vandrare. Känslan av att vara ensam på Sentier Martel på lätta pigga ben går inte att beskriva i ord. 

När man springer här springer man under klippor som det går klassiska klätterleder på och under en lång tid springer man med L’Escales framför ögonen. L’Escales är en av Europas maffigaste klippor med några riktigt ikoniska leder. Det var bland annat här som Patrick Edlinger på 80-talet blev friklättringens stora omslagspojke genom filmer som till exempel Opera Vertical där han soloklättrade på just L’Escales. När man springer som jag gjorde från Maline till Samson så har man floden på höger sida med sitt ständiga sjungande och på andra sidan av den reser sig också bergssidor med klättring.

Delar av L'Escales sedd från södra sidan av kanjonen.

Temperaturen steg fort och det blev allt varmare men jag hade fortfarande skugga från träden intill vattnet. Strax efter det att jag nått löpningens lägsta punkt tog en brant stigning vid. En stigning som ibland övergick till något som närmast kan beskrivas som scrambling. Visserligen mycket lätt men jag behövde använda händerna och det var en hel del riktigt höga steg. Här var det omöjligt att springa. Där det var riktigt brant fanns det antingen någon vajer eller något metallhandtag att ta tag i. På toppen av stigningen gick det via 252 branta trappsteg snabbt utför. Där i trapporna mötte jag en grupp vandrare som såg ut som en familj på fyra generationer. De såg mig komma och släppte förbi mig på en avsats så även trapporna flöt på ganska bra. Det började dock kännas lite i ena knät efter nerförslöpningen och jag fick ta på knäskyddet. Inget allvarligt men smärtsamt, kanske skulle jag satt på det redan tidigare men jag gillar inte att springa med det. Det känns inte lika fritt. Jag passade på att trycka i mig lite energi också. Där ungefär hade jag nog sprungit halvvägs på själva vandringsleden. Efter ytterligare en stigning och en fin nedförslöpning med ena handen på en plastbeklädd vajer nådde jag fram till en ganska jämn sträcka där man kan ta ut steglängden. Tidigare har löpningen varit väldigt teknisk men här gick det bra att löpa på. Det fanns ingen skugga längre. Solen fick obehindrat steka på och jag sög i mig mer och mer av vattnet som samtidigt var en begränsad resurs. Nu närmade det sig trettio grader varmt i skuggan men av någon anledning så gillar jag att springa i den värmen så det är i sig inget problem. Skulle vattnet ta slut skulle det vara en helt annan femma. Här sprang jag alltså på fortfarande ganska lätta ben under några av världens mest namnkunniga klätterleder och när jag tittade upp såg jag mycket riktigt klättrare och ovanför dem cirklandes på utbredda vingar några av Verdons alla majestätiska gamar. Det är en sagolik plats att befinna sig på.

Trapporna vid Brèche Imbert

Nu mötte jag också fler människor vilket betydde att jag närmade mig Couloir Samson som är den mest lättillgängliga delen av vandringsleden. Tonårsfamiljer hade picknic nere vid stranden och tjoandet från vattenstoj hördes genom flodens brus. Vid ingången till den första tunneln stannade jag och tog på mig pannlampan som jag haft i ryggsäcken. Den var egentligen inte tillräckligt bra för att springa med men det fick duga. Då det är ojämnt underlag, en del löst samt en massa stora vattenpölar som ofta är ankeldjupa joggade jag i lugnt tempo först genom Tunnel de Trescaïre på 110 meter och efter en kort glimt av dagsljus också Tunnel du Baou på 670 meter. På andra sidan möttes jag av ljudet från badande i badplatsen vid Samson. Ovanför klätterområdet Hulk höll en soloaidare på att hala en haulbag upp till en hängande standplats. Jag stannade till ett slag och tittade innan jag tog mig an den sista etappen hem. Den är inte fullt lika rolig och det hade redan gått över två timmar så jag passade på att ringa till Cicci och säga att jag var på väg men att det tagit längre tid än jag trott. Då hade jag nog ändå sprungit på fint där det varit möjligt men vissa passager hade inneburit lätt klättring och trappor som gjort det omöjligt att springa.

Från Couloir Samson går en asfaltsväg brant upp till den väg som leder till campingen där vi brukar slå upp vårt tält. Här var det så brant att det var så gott som omöjligt att göra något annat än att gå raskt och ta lite löpsteg då det ibland flackade av. Väl uppe behövde jag först ta mig genom en smal tunnel som man uppmanas tuta inför när man kör bil eller motorcykel då den är alltför smal för att mötas i. Tunnelpassagen var lite läskigt då trafiken är tät och det går ibland ganska fort. Jag sprang på fel sida av vägen i kringelkrokarna ner mot Pont du Carajuan. På vänstra sidan var det klippa hela vägen ner till vägen och på höger sida var det en liten fördjupning ca trettio centimeter bred för regnvatten och så en knapp halvmeter hög stenreling som skiljde mig från att trilla hela vägen ner till floden. När bilarna kom kunde jag springa i fördjupningen. Det kändes som ett bättre alternativ än att mosas mot bergväggen på vänster sida. Jag blev omkörd av fyra Porsche 911 som kom på rad i en otroligt hög hastighet på de branta smala och slingriga vägarna. En vacker syn men det händer en hel del olyckor och det är mer ofta än sällan som man ser blommor utlagda vid olika olycksplatser när man är ute kör. Ett par grupper med cyklister kom trampandes på väg upp mot Point Sublime. De hälsade. Det kändes bra att de hälsade. Vi hängde liksom ihop, på samma sätt som motorcyklister lyfter på en hand när de möter en annan motorcyklist så hade också vi en hälsning. Vi som inte tar den lätta vägen, vi som tar oss fram för egen maskin. Vi hälsar på varandra, som en bekräftelse, som ett Bra Jobbat! En slags utvaldhet. Det gjorde de sista kilometrarna mycket lättare. För det gjorde riktigt ont. Jag var rejält sliten. Jag hade egentligen inte sprungit särskilt långt, ungefär två mil men i extremt krävande terräng och i hög värme. Solen var rejält obarmhärtig vid det här laget och jag insåg att jag nog borde ha haft med mig mer solskydd för den jag haft på mig hade jag redan svettats bort.

Vy över floden från vandringsleden.

Efter Pont du Carajuan är det slätlöpning igen och bara femhundra meter kvar men jag fick pressa mig till det yttersta för att inte börja gå. Den korta passagen när jag tog mig över bommen in på campingen innebar att jag fick stanna upp en liten stund och jag mjölkade den nog ett tiotal sekunder extra. Tog en sipp av det sista vattnet och började springa de sista tvåhundra metrarna genom campingen bort mot tältet.

Löpningen var fantastisk på alla sätt. Fantastiskt jobbig och slitsam. Fantastiskt vacker. Fantastiskt löpvärd. Fantastisk…

Nu dröjer det tyvärr till 2014 innan jag kan springa den igen men då skall det gå lite lättare. Och lite snabbare än 2.41.

Vad jag talar om...

”Folk som lämnar det obestämda för att försöka precisera vadhelst som sker i deras tanke, är svin.”

    Antonin Artaud

Icke desto mindre.

Fråga - Om Haruki Murakami hade varit klättrare och inte löpare hade han då skrivit boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om klättring”?

Jag har ett projekt på Skallaberg. Första gången jag firade ner bredvid den så lade jag den på framtiden, någon annans framtid. Jag tittade på en annan linje och såg bara de här tre parallella sprickorna lite i förbifarten.  De såg alla tre alltför svåra ut för att jag skulle bry mig om dem. Det nuvarande projektet är den mittersta sprickan. Några år senare firade jag ner över linjerna på riktigt och insåg att de inte var omöjliga alls. Det är lite runout väggklättring från en hängande stand upp till första placeringarna. På mitt projekt kan man ha siderunners i en linje bredvid om man vill, men ju mer jag jobbat på leden desto mer känns det som en förfulning, Även om det är osäkrat är det en vackrare och mer tilltalande linje att gå rakt upp. Sen ett par bra säkringar varav den ena  är lite i vägen för optimal fotplacering. Kruxrörelser och så små säkringar och en runout till toppen. Jag har halkat av tio kanske tjugo gånger på exakt samma ställe. Jag kommer upp där. Står bra på ett okey steg med båda fötterna och med ett bra grepp för höger som jag måste matcha på. Sträcker mig sedan långt med höger in i en smärtsam vass fingerslott som tar tre fingertoppar. Sätter vänster fot i sprickan, häl ner och försöker skapa tryck på foten. Vänster hand i ett tunt sidepull i sprickan med tummen i opposition. Höger fot smear på en liten valk och så drag till ett slopigt grepp med vänsterhand där fötterna släpper eftersom de förlorar trycket. Eller istället för draget mot slopern, följ efter med vänster till skitdålig slot under höger hand och hoppa upp vänster fot till bra fotsteg strax ovanför naveln. Eller försök gå i layback. Jag har gjort alla lösningarna och alla känns lika lite solida. På lead har jag ännu inte lyckats. Tjugetolv var jag på Skallaberg väldigt få gånger och bara en gång på projektet. Tjugetretton måste jag dit igen. Nu längtar jag.

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Tåsteröds vatten. Jonas ligger och läser vid mina fötter. Jag säkrar och Johan klättrar. Han är långt över sin sista säkring, en rock etta som blir mindre och mindre ju mer han inser att han nog har klättrat fel. Traversen borde gjorts längre ner. Han svär och kämpar. Benen darrar och han ser mer och mer desperat ut. Rockettan skulle i det psykläge Johan nu är i knappt hålla vikten av en förflugen tanke. Jag säger till Jonas att nu faller han snart. Jonas lyfter blicken från A, B och C och tittar rakt in i ögonen på Johan som kommer farande ner i en utdragen och ljudlig utandning. Han faller långt kanske fem sex meter. Jonas tittar på honom och säger - Jag såg in i dina ögon… Du var på en plats jag aldrig vill besöka. 

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Nissedal. Ovan vid långa leder på egna bitar. Lillasyster som replagskamrat. Jag gör allt förstemansarbete. Vi har ett sextiometersrep och en handritad papperslapp som förare. Jag springer på fulla replängder och hamnar på ett parti med få säkringar. Jenny ropar - fem meter kvar. Ingen standplats i sikte. Jag går på – Två meter kvar! Femton meter ner till senaste säkringen. Varför skulle jag springa på så? Ville inte, vågade inte nedklättra. Hittar ett större flak som ser ut som om det ligger på berget. En microkam och en liten rock får duga som stand. En bit bort till höger ser jag en bultlinje, det skall inte vara nå’n bultlinje till höger. Tankarna far genom huvudet medan jag tar hem Jenny. Har jag klättrat vilse? Tänk om det här flaket bara ger sig av. Panikkänslorna tvingas undan med hjälp av andning och fokus på annat. Jenny kommer upp och säger - tänk om flaket ger sig av. Som om det skulle kunna göra det bara för att man tänker det, så talar jag om för henne att jag redan har tänkt den tanken, så den behöver inte tänkas mer. Jag går iväg och innan jag hinner lägga min första säkring hittar jag en hylla fem sex meter upp till vänster. Jag andas ut och gör en riktig stand och tar hem Jenny. Vi var inte vilse. Bultlinjen var bara en nytur som gjorts efter att föraren trycktes.

Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Tur och retur i Hondan eller var det Opeln? Hondans bakluckeöppning gick sönder och Jonas fixade den med hjälp av en gas- eller bromsvajer från en moped, nå’n liten ring från något annat och ett antal andra pillemariska ting så att den gick att öppna inifrån. Opeln hade taklucka som det regnade in genom även när den var stängd. Båda höll till Verdon och tillbaka. Opeln lät som en flöjt med takluckan öppen och takbox på. Särskilt i nedförsbackarna söder om Paris på väg till Fontainebleu. Den här dagen gick turen norröver mot Ågelsjön. Arla start och hem i mörkret. Vad vi klättrade minns jag inte. Utöver en led. Flaket på sjöklippan. Obetydlig i graden, men likt en fossil bevarad i hjärnbarken till långt efter det att jag inget annat längre minns.  Solen på väg att sjunka under horisonten. Vi firar ner till insteget en halvmeter över ytan på sjön. Tar av oss selarna och släpper iväg dem. Det har varit en fin dag. De sista strålarna flämtar över skogskanten långt bort i väster. Vattnet är nattsvart men himlen är fortfarande ljus. Jag ger mig av först. Att röra sig på klippa. Helt fri. Utan rädsla, utan ansträngning. Zen kanske, vad vet jag. Jag stannar till halvvägs, hookar ett ben runt flaket och tar ett kort med kameran jag har hängande runt halsen. Blixtbelysning.  Väl uppe packar vi ihop, vandrar bort mot bilen och kör hem. Nöjda med dagen. Ovetandes om att det var en dag som ett och ett halvt decennium senare, lite drygt, framstår som någon slags milstolpe.

Så. Vad talar jag om när jag talar om klättring?

Jonas solo på flaket way back when.  

To be continued…

Veckans träningsfilm

Återigen inspirerad av Martin Jurander, denna gång av hans blogg, så lägger jag upp veckans träningsfilm.

7,5 kilometer löpning i Brännemon. Bäst var det när jag kom ut på de öppna partierna där snön lätt och luftig gick upp en bit på vaden. Sämst var det där det var plogat och bildat en skorpa som var precis så där tunn att att den varken bar eller brast. Sprang i samma pulszon som sist jag sprang den här rundan, då var det minus nio grader men barmark. Idag var det minus tre grader men snö och det innebar mellan sextio och nittio sekunder långsammare per kilometer. Enda abret med passet var att jag inte hann ut innan solen valde att gömma sig bakom molnen.

I see you at the weighing in...

Dags för en invägning. Sommaren har gått, hösten likaså. Solen orkar knappt över trädtopparna, inte ens mitt på dagen. Ett vitt tunt täcke har lagt sig över Småländska Höglandet. Isyxorna hänger förväntansfulla på sin plats på väggen. De vet att det snart är dags. Det är över ett halvår sedan jag senast satte mina eskapader på pränt.

So here it is - the wrap up.

Bredvid mig på bordet under ett omslag till en Nakd Bar och under en Sigtuna Midvinterblot ligger en broschyr för Chapelle Notre-Dame du Roc. På golvet står en skokartong för ett par Salomon trailrunningskor, yogamattan ligger bredvid och i övrigt är min sittplats belamrad med träningslitteratur, poesi, filosofiböcker och så min älskade Freud förstås. I stereon sjunger Ian Andersson In and out the back door ran/ one front door angel/ Her hair was a golden brown/ She smiled and I think she winked her eye. På bordet ligger en spork och döljer nödtorftigt månpocketmärket på ”Dagarnas skum” av Boris Vian och bredvid den ovanpå Albert Camus ”Tankar om giljotinen” ligger min gps-klocka. På vänster sida om min fåtölj samsas Eric Hörsts ”Conditioning for climbing” med tidskriften ”Runners World” och med en doktorsavhandling om rättspsykiatrin. En stapel av påbörjade, halvlästa och utlästa böcker lutar betänkligt över röret med Echinacea. Det sammanfattar sommaren och hösten rätt bra.

Jag har i det sista gått två lördagar på raken på Flex pass som är ett pass för funktionell rörlighet. Flera dagar efter första passet hade jag en otrolig träningsvärk i Gluteus. Viktigast är dock att jag dagen efter passet vaknade utan ont i låga ryggen för första gången på gud vet hur länge. Där, i låga ryggen, har det annars spökat på riktigt i år.

Några bilder från sommarens resa, den åttonde i ordningen, till Verdon.

Chapelle Notre-Dame du Roc

Altaret

Vy från kapellet över Castellanes stadskärna

Balkong vid Place de la Fontaine där mången god öl druckits på den belgiska baren.

Ryggpaj var det som satte stopp på flytet efter Kungen av jidder på Rankulla. Jag gjorde Skottlinjen på Vittingsberget men sen blev det väntan, naprapat och vila och Frankrike där jag sprang upp till Chapelle Notre-Dame du Roc som vakar över Castellane.  Lite klättrat blev det också, skam vore det annars, men vi vandrade en del och sprang en massa. Min finaste löprunda någonsin (hittills) var att springa Sentier Martel. På botten av kanjonen, längs med floden, uppe på slänterna nära klipporna, genom tunnlarna och sedan hem från Couloir Samson till tältet på Carajuan Camping Municipal du Rougon vid Grand Canyon du Verdons östra spets. Jag mötte vandrare, såg aidklättrare och friklättrare på l’Escales. Jag såg gamarna cirkla på termiken och getter som uppskrämda skuttade sig uppför slänter som jag nog önskat vara inknuten i. Klättermässigt var höjdpunkten att klättra med Linn på hennes första flerreplängders – Bwana Maline 5b, 5b, 5c, 5b – härlig känsla att klättra 200 meter över floden Verdon med sin dotter. På Ciccis födelsedag gick Cicci och jag de tusen höjdmetrarna upp på Sommet du Robion, 1660 meter över havet, och på toppen belönades vi med utsikt som sträcker sig till medelhavet i syd och till alperna i öst. Vi åt födelsedagsmiddag där, vatten och medhavd fougasse med chevré och tapenade. Gamarna celebrerade oss med att cirkla 10 meter över våra huvuden. Nästa gång (2014?) blir det att springa upp tror jag. Jag jobbade också lite på några hårda leder, mest för att Cicci har lite höjdrädsla och anmarscherna kan vara rätt utsatta. De här lederna var hyfsat tillgängliga, men old-school 7c i Verdon är ta mig fan hårt så… Bra träning var det i alla fall.

Ingången till kanjonen. Vy från Rougon.

Linn på väg ner till insteget på Bwana Maline.

Linn toppar ut med floden Verdon långt där nere i dalgången.

Solen belönade vår insats med sina sista strålar innan den sjönk ner bakom bergen.

Sommet Du Robions västra topp.

Sommet du Robion på lite avstånd.

I Sverige regnade det, med bibliska mått som Eklund skrev i ett SMS. Som väl är finns det numer en klippa som håller sig torr när det regnar och där har det lagts timmar och dagar. Vittingen blev min ark och den lockade det som kanske är det bästa med klättring - goda vänner. Återigen är det vännerna som är det viktigaste, långt mer än klättrade meter och klättrade grader – och att visa en led för någon som sen berättar hur mycket han uppskattar den. Att ge bort ett projekt till någon trevlig person bara för att… Att valla runt någon och visa pärlorna. Se en snabb repetition av en testpiece eller bara ta en öl ihop och tjôta bort en timme eller två. Här hemma eller i Brodalen, på ett block nedanför stora väggen i Utby.

Jag har fått projekt. Här hemma och i Västerled. Martin var här och satte upp några boulders som bara är måsten, Hygienisk grävling är ju på bara en halvmil bort så den blir det att jobba på i vinter, Jonsbo kanske också är nåt att ta sig ut till men där hägrar den bultade linjen till vänster om Kennys crack mer än bumlingarna. Jag hängde på den en gång i somras, med lite jobb så är den fullt möjlig. Vittingen har flera projekt dels mitt eget oklättrade och dels alla 7c som bara har en eller två bestigningar.

Inomhus har det hänt saker i Eksjö, väggen har fått en ansiktslyftning och vi är numera ett ganska stort gäng som klättrar tillsammans flera dagar i veckan. Helt plötsligt känns det roligt att gå inomhus.

Höglandsklättrare och hangarounds
nedanför ett av projekten på Jonsbo.
Foto Jonas Håkansson.

Snart är det dags för is och det finns några tänkta projekt som jag hoppas på. Mer om det vad det lider. Sävsjö bjöd på fin bouldertävling i helgen som var. Jag hade som mål att komma topp 5 och inte ha någon klättrare över 40 bättre än mig. Båda målen infriades. Det sporrar till mer.

Nu när jag har fixat min lilla dator så kommer jag att uppdatera mer igen.  Ser fram mot en fin vinter med klättring både på klippa, block, plast och is. Samt mycket löpning.

Och här är en liten film från höstens eskapader

Det var nästan hela invägningen, en liten tanke till bara, jag sparar det viktigaste till sist.

Bäst och viktigast är att de klättrare jag känner och som råkat ut för olyckor har kommit mer eller mindre helskinnade därifrån. Klättring är stort, ibland större än livet, men att det skulle vara värt det. Det är tveksamt.