Kennys crack

Strömbrytaren till Technicolorfunktionen var i läge ON. Alla reglage var dragna till max. Himlen bedövande blå. Ljungen hade slocknat men ormbunkarna och lövträden stod i intensiv brand. Alla höstens färger förstärkta av den kristallklara luften och i solen var det ännu riktigt varmt trots att det var sista helgen i september. Det var inte mycket trafik och morgondaggen torkade upp vartefter jag närmade mig målet för bilresan. Jonsbo har en av Sveriges finaste tradlinjer, en klockren jamspricka genom en närmast monolitisk överhängande vägg av ljus granit. Att den sedan avslutas med en brutal takpassage ger bara extra allt på en linje som redan har det mesta.

Efter samspråk, uppvärmning och fina prestationer av klättrande vänner rackade jag på och knöt in mig. Det kändes till en början inte särskilt stabilt. Har ändrat i sekvensen i starten och fick ta i mer än jag tänkt redan från det att jag lämnade backen. Jag övergreppade lite och kom upp till första vilan med början till pump i underarmarna. Jag kände inte tillförsikt inför nästa del av leden. Klättringen gick ändå bra och händerna gjorde sitt utan för mycket tvekande. Fötterna placerade sig bra och precist upp till absolut sista delen innan den riktigt goda vilan. Det var nog mest jävlaranamma och envishet som tog mig dit. Efter vilan kommer ett underbart dieder och ovanför det vilar taket… På ett sätt märkligt lockande trots sitt oinbjudande yttre, ett svart hål som granitens vita och solens strålar inte riktigt orkar lysa upp.

Längst in under taket där man kan få en kort vila är det alltid blött som för att sätta en sista tagg i självförtroendet. Märkligt nog kände jag mig stark och kunde göra en no-hands i knälåset. Hängandes helt horisontellt drygt tjugo meter upp i luften gav jag underarmarna en snabb återhämtning och sedan var det bara att jobba på upp till toppen.

Väl uppe bad jag Eklund att lägga av.

Jag la mig på rygg och tittade upp i himlen där ett litet moln svävade fram ljudlöst och tyngdlöst. Jag lät mig översköljas av endorfiner och adrenalin innan jag satte mig upp och log.

Tack till Kenny, Martin N, Simon och Eklund för påhejning och peppning.

Särskilt tack till Simon Gustavsson för fina foton http://www.simmesfoto.se/

Amaliagrottan, the saga continues

This may be the last post on Amaliagrottan for a while. Next time I'll write about it, it may hopefully be of my own attempts.

Petter Restorp came over from Bohuslän this friday. He made a quick ascent of it. Second go.

The name is Slagsmålsklubben (fight club) and it is a swedish grade 8 that is a french grade 7b+.

For more information and some pics, visit his blog http://petterrestorp.blogspot.com/2011/09/slagsmalsklubben.html

Amaliagrottan III

Henrik Bolander had a couple of hours to spend on the roof crack. He came yesterday and did some cleaning and spent a few hours this morning working the route. He did two real tries but sadly had to go back to Stockholm without the first ascent.

Ronny Ek did put up a good effort and did the hand moves through the crux but got very stretched out and left his feet behind. He still has got the high point though, if high point is adequate when it comes to climbing roofs.

Ronny sticking the jam on the crux.

Tomorrow more strong climbers from all over the south of Sweden will continue the siege on the Amalia cave.

Amaliagrottan 2 - the sequel (The Amalia cave).

Ok. So here it is. Probably the only time I’ll write in English on this blog. But I’ll do it this time since this route is so amazing that it is of international interest.

I haven’t seen anything like it except on photographs from USA, never from Sweden or even Europe. And it will go. We did, or rather Ronny did, all moves except for one or two. I had caught a cold so I never tried it, went for the camera instead.

This is an invitation to send. Feel free. I’ll even lend you my gear if you need to add some. Write me on the blog and I’ll guide you to it.

Check out Petters blog http://fingerjam.blogspot.com/2011/09/amaliagrottan.html for a different take of the same route.

Lyckebergsstenarna

Hade ett par timmar över men inte tillräckligt länge för att åka någonstans. Det var så fint väder att det vore skamligt att gå inomhus. Springa var inte tal om då jag sprungit 15 km terräng dagen före och dessutom varit på konsert på kvällen. Trots dryga 25 grader fick det bli Lyckebergsstenarna. Sticket är väl inte det bästa i den värmen men hellre det än inomhus på plast. Kunde ju också passa på att göra lite research inför en liten förare.

För länge sedan när jag och Johnny Hörberg, fd Eksjöklättrare, hittade bumlingarna var min dotter med ut. Hon var väl inte ens 6 år då. Jag frågade henne vad hon tyckte ett av problemen skulle heta. Som väl var sa hon inte Barbapapa utan Dunderklumpen. Det fick bli mitt tema för namnen. Här finns Enöga, Pellegnillot, Elvira Fattigan och Toots med flera.

Jag passade på att spela in en vidjo med tre fina problem och det finns ytterligare ett par klassproblem. Det är synd bara att bumlingarna är så låga. Det finns mellan femton och tjugo problem inkl variationer. Stenarna är väl bara av lokalt intresse men om någon råkar få motorstopp utanför Eksjö och har paddan i bagaget så...

Amaliagrottan - Sveriges häftigaste jamspricka?

En liten film som förhoppningsvis lockar någon att komma hit och pröva linjen. Är det Sveriges häftigaste jamspricka? Jag kommer börja jobba på den jag med men jag behöver någon som har lust att jobba på den med mig.

Den ligger ca fem mil från Eksjö på Småländska Höglandet.
Det är fyrahundra meter anmarsch på stig, det finns en sjö (vill man fiska måste man ha fiskekort -ädelfiske), det finns eldstad, det finns ved, tror det finns vindskydd annars finns det plats att slå upp tältet, det finns utedass.

Den första klätterturen.

Det var som jag minns det en grå dag. Det måste ha varit om sommaren. Kanske var det sommarlovet mellan femman och sexan. Cyklarna drog vi in en bit från vägen. De var treväxlade och jag kunde cykla långt utan att hålla i styret. Jag har för mig att Bertan kunde cykla länge på bakhjulet. Men inte lika länge som Sten. Sten kunde cykla hela vägen från Svärdet till Nortullskolan på bakhjulet. Sten brukade snurra med pekfingret i sitt hår när han tänkte. Det brukade bli en lock över höger öra. En gång snurrade han fast sig så att fröken fick klippa loss honom. Han hade Beppemössa på sig så fort han lämnade klassrummet i flera veckor efter det. Jag hade en röd S.C.O och Bertan hade en Skeppshult tror jag. Eller möjligen var det en Monark, kanske var den blå. Jag minns inte att vi hade med oss fika. Ett blått plastrep hade vi med oss fastsatt på pakethållaren på Bertans cykel. Det vet jag för det spelar en roll i den här historien. Om vi hade fika var det säkert kakor, bullar och saft, kakor och bullar i en plastpåse eller möjligen Tupperwareburk. Saften i varsin sirapsflaska.

Vi hade planerat att gå upp på toppen, genom den lilla oansenliga mur av stenar som märker ut fornborgen. Sedan gå ner längs med den branta stig som har en lejdare av metall uppsatt och som leder ner till botten av ravinen. I botten därnere hade min far hittat en stockeka som länsantikvarien lagt beslag på. Vi hade förhoppningen om att hitta något mer. Men framförallt skulle vi klättra. Jag vet att vi var förväntansfulla. Av någon anledning var det jag som började klättra. Om det bara blev så eller om det var jag som var mest på eller om vi spelade sten, sax och påse kommer jag inte längre ihåg. Vi höll till ganska långt till höger där det inte är så brant. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på fötterna. Det var antingen kängor eller röda Converse. Klippan var lös och förskräcklig och efter knappt femton meter tar det stopp. Toppen hägrar bara några meter upp, kanske fem. Jag kom varken upp eller åt sidan. Vad värre var, jag vågade inte heller klättra ner. Så där stod jag. Det var då vi kom på att repet var kvar på pakethållaren. Efter allt mer och mer skräckslagna på gränsen till tårdränkta och desperata försök att klättra ner satte Bertan iväg till cyklarna. Jag fick stå kvar där jag stod. Först måste Bertan springa uppför nedstigningen och därefter upp till själva toppen. Sen en utförslöpa bort till ett litet vad, det här var innan den lilla bron. Sedan de sista hundra meterna uppför till cyklarna. Och sen tillbaka igen. Inte längre sammanlagt än en dryg kilometer. Men jag vet att vi båda tyckte det var som en mil.

Bertan sprang med klappande hjärta och med rädslan nära till gråt. Själv stod jag där och benen började darra. Då visste jag inte att om det slabb kan man stå där. När jag väl lyckats bemästra skräcken ännu en gång började jag på nytt att se mig om. Bertan hade varit borta länge och jag blev allt mer klar över att jag inte skulle orka stå kvar. Benen skakade och jag började känna av någon slags kramp i armarna. Jag försökte återigen se om jag inte kunde klättra ner men det fanns ingen chans alls. Uppåt verkade ju helt dumt. Till vänster sträckte klippan ut sig i hundratals meter och blev dessutom brantare och brantare. Till höger var det kanske möjligt att ta sig till en lite lättare väg upp. Jag försökte verkligen att stå kvar men det kändes allt mer omöjligt och till slut bestämde jag mig för att försöka att sakta ta mig uppåt och utåt till höger. Det var ren självbevarelsdrift. Klippan var extremt lös så det gick inte att lita på något jag höll i eller stod på förrän jag testat det ordentligt. Ryckt i det. Stampat på det. Utan att tappa balansen. Ibland fick jag något i handen ibland grusade sig fotstegen. Sakta sakta tog jag mig mot den hägrande linjen jag sett. Fortfarande hörde jag inget ljud uppifrån som avslöjade att Bertan var på väg. Efter vad som då kändes som en evighet kom han dock. Då stod jag reda på darrande ben på toppen. Jag hade klättrat några meter till höger till en ränna som var lite lättare. Alltjämt lös men den tog mig till toppen.
Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde sen eller vad vi sa. Men jag vet att jag inte berättade om mina vertikala eskapader för mina föräldrar när jag kom hem.

The scene of the deed.

Brottslingen återvänder till platsen för brottet.
I går gjorde jag en nytur på riktigt på berget. Mer än trettio år senare. Inget stordåd men en fin led med fin klättring - Anfäkta och Anamma, 5c.