Den första klätterturen.

Det var som jag minns det en grå dag. Det måste ha varit om sommaren. Kanske var det sommarlovet mellan femman och sexan. Cyklarna drog vi in en bit från vägen. De var treväxlade och jag kunde cykla långt utan att hålla i styret. Jag har för mig att Bertan kunde cykla länge på bakhjulet. Men inte lika länge som Sten. Sten kunde cykla hela vägen från Svärdet till Nortullskolan på bakhjulet. Sten brukade snurra med pekfingret i sitt hår när han tänkte. Det brukade bli en lock över höger öra. En gång snurrade han fast sig så att fröken fick klippa loss honom. Han hade Beppemössa på sig så fort han lämnade klassrummet i flera veckor efter det. Jag hade en röd S.C.O och Bertan hade en Skeppshult tror jag. Eller möjligen var det en Monark, kanske var den blå. Jag minns inte att vi hade med oss fika. Ett blått plastrep hade vi med oss fastsatt på pakethållaren på Bertans cykel. Det vet jag för det spelar en roll i den här historien. Om vi hade fika var det säkert kakor, bullar och saft, kakor och bullar i en plastpåse eller möjligen Tupperwareburk. Saften i varsin sirapsflaska.

Vi hade planerat att gå upp på toppen, genom den lilla oansenliga mur av stenar som märker ut fornborgen. Sedan gå ner längs med den branta stig som har en lejdare av metall uppsatt och som leder ner till botten av ravinen. I botten därnere hade min far hittat en stockeka som länsantikvarien lagt beslag på. Vi hade förhoppningen om att hitta något mer. Men framförallt skulle vi klättra. Jag vet att vi var förväntansfulla. Av någon anledning var det jag som började klättra. Om det bara blev så eller om det var jag som var mest på eller om vi spelade sten, sax och påse kommer jag inte längre ihåg. Vi höll till ganska långt till höger där det inte är så brant. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på fötterna. Det var antingen kängor eller röda Converse. Klippan var lös och förskräcklig och efter knappt femton meter tar det stopp. Toppen hägrar bara några meter upp, kanske fem. Jag kom varken upp eller åt sidan. Vad värre var, jag vågade inte heller klättra ner. Så där stod jag. Det var då vi kom på att repet var kvar på pakethållaren. Efter allt mer och mer skräckslagna på gränsen till tårdränkta och desperata försök att klättra ner satte Bertan iväg till cyklarna. Jag fick stå kvar där jag stod. Först måste Bertan springa uppför nedstigningen och därefter upp till själva toppen. Sen en utförslöpa bort till ett litet vad, det här var innan den lilla bron. Sedan de sista hundra meterna uppför till cyklarna. Och sen tillbaka igen. Inte längre sammanlagt än en dryg kilometer. Men jag vet att vi båda tyckte det var som en mil.

Bertan sprang med klappande hjärta och med rädslan nära till gråt. Själv stod jag där och benen började darra. Då visste jag inte att om det slabb kan man stå där. När jag väl lyckats bemästra skräcken ännu en gång började jag på nytt att se mig om. Bertan hade varit borta länge och jag blev allt mer klar över att jag inte skulle orka stå kvar. Benen skakade och jag började känna av någon slags kramp i armarna. Jag försökte återigen se om jag inte kunde klättra ner men det fanns ingen chans alls. Uppåt verkade ju helt dumt. Till vänster sträckte klippan ut sig i hundratals meter och blev dessutom brantare och brantare. Till höger var det kanske möjligt att ta sig till en lite lättare väg upp. Jag försökte verkligen att stå kvar men det kändes allt mer omöjligt och till slut bestämde jag mig för att försöka att sakta ta mig uppåt och utåt till höger. Det var ren självbevarelsdrift. Klippan var extremt lös så det gick inte att lita på något jag höll i eller stod på förrän jag testat det ordentligt. Ryckt i det. Stampat på det. Utan att tappa balansen. Ibland fick jag något i handen ibland grusade sig fotstegen. Sakta sakta tog jag mig mot den hägrande linjen jag sett. Fortfarande hörde jag inget ljud uppifrån som avslöjade att Bertan var på väg. Efter vad som då kändes som en evighet kom han dock. Då stod jag reda på darrande ben på toppen. Jag hade klättrat några meter till höger till en ränna som var lite lättare. Alltjämt lös men den tog mig till toppen.
Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde sen eller vad vi sa. Men jag vet att jag inte berättade om mina vertikala eskapader för mina föräldrar när jag kom hem.

The scene of the deed.

Brottslingen återvänder till platsen för brottet.
I går gjorde jag en nytur på riktigt på berget. Mer än trettio år senare. Inget stordåd men en fin led med fin klättring - Anfäkta och Anamma, 5c.

Dagdrömmar

Jag stängde av motorn och därmed även Thin Lizzys Johnny the Fox meets Jimmy the Weed. Tog ett djupt andetag och öppnade bildörren, morgontrött och inte alltför uppiggad av tanken på att gå de tjugo metrarna till mitt kontor. Det var nästan helt tyst på Långanäs, en ensam fågel kvittrade i ett träd eller buske i närheten. Jag genade över gräsmattan som var daggvåt, luften var höstligt morgonkall men utlovade värme framemot dagen. En tanke från botten av mina önskningar kastade mig till mitt älskade tält, vått av dagg på gräsmattan vid klubbstugan i Bärfendal. Jag hoppades på väder den långhelg om några veckor då planen är Bohuslän.


Jag behöver verkligen en resa till Galgeberget, Häller och Skälefjäll. Jag förstår inte hur jag skulle kunna överleva utan att bli småonykter under det smutsiga plasttaket på klubbstugans veranda. Jag längtar efter att stänga till om mig i mitt tält och att framåt fyra vakna kissnödig och varm. Att efter den första tvekan krypa ut ur tältet för att i månljuset gå genom det daggvåta gräset och huttrande låta min stråle träffa ett av träden borta vid komposten bakom toaletten och sedan krypa ner igen, småkall, i sovsäcken och sluta ögonen i ytterligare några timmar.
Presson doftar behagligt av kaffe, på gasköket steker jag en omelett till frukost. Det är som vanligt en långsam morgon men ändå präglad av viss otålighet. Dagens förväntningar avslöjas av namnen på de leder och berg som bollas över frukostbordet. Senare när den första ölen korkas upp svider det i de slitna fingrarna och på den tunna huden på handens ovansida som trots jamhandskarna ändå vittnar om en dag i närkontakt med bohusgranit.

Ett daggvått gräs och kylig morgonluft är min Proustska Madeleinekaka.


Några bilder från Bohuslän 2010. Bagatell, Galgeberget.


Utsikt från mitt tält en bohusmorgon.


Frukostomelett.


Verandagemyt.


En lite regnig eftermiddag. Johan H har just spritat sin jamsåriga händer. Jonas med en av de svartaste böcker jag läst. Stig Saeterbakkens Osynliga händer.

Träningsuppehåll

Något av det värsta jag vet, trasig bil är en stark utmanare till tronen, det är att vara sjuk. Jag hatar att bli påtvingad ett träningsuppehåll eller att inte kunna klättra. Jag vet att han gått länge bredvid mig nu men jag har spelat ett remispel och nu har han fått övertaget, halsont, småfebrig och huvudvärk. Nu har jag i och för sig en massa jag kan göra i en fotölj. En del som till och med är borde göra. Till exempel borde jag ta tag i mitt uppsatsarbete. Men någonstans, inte särskilt långt bort från medvetandet, spökar den inställda löprundan, det förlorade boulderpasset och det missade ledpresset. Koncentrationen försvinner och jag sitter och dagdrömmer om lätta steg på grusvägarna på Ränneslätt, med hög luft och bra musik i hörlurarna. Det där riktiga långpasset på femton kilometer som inte känns smärtsamt alls utan bara skönt och befriande. Jag drömmer om sekvensen på mitt boulderprojekt, det svåra gastonmovet med taskig balans. Jag drömmer inte minst om Kennys Crack, den perfekta sprickan på Jonsbo. Hoppas kunna återvända dit snart.

På söndag hoppas jag vara tillräckligt frisk för att känna att jag har nöje av en dagstur till Göteborg. Jag skall ändå till Göteborg för att lägga mig på divanen vid halv sju så jag tänkte slå tre flugor i en smäll. Tidig avfärd och klättring på dagen, psykoanalys på kvällen och efter det en ale eller två med kamrater någonstans där man också kan röka en cigarr.

Kanske kan jag lättare fokusera på uppsatsen nu när jag fått göra mig av med lite frustration. Ett pass på greppbrädan tror jag nog ändå fungerar. Lite substitutionsbehandling. Inte kan väl det ställa till det. Eller?

Fint besök

Petter och Joanna Åsander var på genomresa och passade på att klättra lite. Med sig hade de charmknippet Jonatan 8 månader. Småland visade sig från en rätt bra sida. Klipporna var torra och det var lite drygt femton grader. Bra väder för klättring. Vi bjöd först på Mariannelund och försökte skrämma Petter på Jacobs led. Lite skraj vart han. Halvvägs upp hade han en runout bakom sig och tittade uppåt och insåg att - Oj, Det var visst inte över. Det är nu det börjar. Men för en slabmaster var det en enkel on-sight.



Kolla runouten.
Kan för övrigt bara rekommendera leden och för all del även Polskt Regnväder. Båda lederna är väl värda att leda. Det är visserligen lite långt mellan säkringarna men det är bra säkringar. Polskt regnväder är mer safe men svårare. Båda skall ha ett R bakom graden men ingen av dem skall ha ett S eller X.











Här närmar han sig slutet och sträcker sig efter den första juggen på tjugo meter slabbig sexaklättring. Men som sagt "Det är slabb, man kan stå där".





Vi åkte dan därpå till Jonsbo som är något av det mäktigaste som finns inom många mils avstånd med ett par leder av långt större intresse än bara lokalt. På Jonsbo finns bland annat en överhängande jamspricka som blivit lite kontroversiell då det sitter ett ankare ett par meter under toppen. Ett mål för flera klättrare har varit att göra leden från botten till toppen utan att använda bultarna. Petter liksom jag själv var ute efter det. Tyvärr fick jag inte till det överhuvudtaget den här dagen. Tror det var längesedan jag klättrat så dåligt. Får skylla på all work and no play och kanske för mycket bouldrande. Petter gjorde dock ett suveränt flashförsök. Flash eftersom han hade sett leden på film innan.
Anders Nyberg kom ut efter en tidig avfärd från jobbbet och hade med sig en långärmad tröja, utan den hade det inte blivit något andra försök. Efter diverse epics som Jonatans mage producerade blev det ett andra försök som slutade i att leden gjordes. Kennys Crack svensk grad 7. Ankaret kommer försvinna och leden kommer att ha en historia i förarna framöver med två förstabestigare, en upp till taket och en hela vägen.
Här kommer en film som visar flashförsöket. Den är lång men klättringen och musiken är fin.

Jonsbo

Som jag saknat att bouldra. Roligt att det kommer att finnas åtminstone ett femtontal riktigt fina problem inom 150 meters avstånd. Då finns det ytterligare områden som jag inte ens varit och tittat vid. De ligger inte längre bort än 4-500 meter.

Att Jonsbo sen har några av de mest spektakulära linjerna på många mils avstånd gör ju inte saken sämre.

En förhandsvisning av ett litet film- och boulderprojekt.

Gråväder

Envist har jag stirrat ut genom fönstret. Frågat mig om det inte ljusnar lite. Om det inte rör det sig lite, där i trädtopparna. Kanske att det torkar upp. Asfalten är fortfarande mörkt blå av väta. Men visst ljusnar det och det är inte bara för att jag vill som det rör sig i träden, åtminstone så rör sig en del grenar. Datorn konfirmerar, YR och SMHI utlovar lite bättre eftermiddag. Frågan är om det hinner bli torrt. Är det värt att köra 35 km för att putsa boulderproblem där toppen troligen håller mycket vatten? Gasbrännaren går ju förstås att använda. Och lite handdukar. Men är det värt resan?

Ja, det är det allt.